Sophie Sköld 

Translator

röda blommor växer i himlen, det vilar en skugga i trädgården

ljuset tränger igenom överallt ifrån, ingen sol finns att se

jag vet inte hur skuggan då kan synas, det är dagg i gräset

runt omkring ligger stora vita stenar utspridda som vi kan sitta på

kullarna runt omkring är precis som kullarna på jorden

de är bara lägre och ser alldeles lösa ut

jag tror att vi också är alldeles lösa och att vi knappt vidrör marken

om jag går verkar det som om de röda blommorna drar sig tillbaka något framför mig

der verkar som om luften doftar, att det är hemskt kallt och hett

jag ser att nya varelser kommer närmare

som om en osynlig hand placerar dem i gräset

alla är vackra och lugna och vi är alla tillsammans

några som simmar häråt vänds i luften och rycks bort

de försvinner och vi kan inte längre se dem och de jämrar sig

det känns som om min kropp är i en flammande tunnel

den jäser som deg och splittras sedan bland stjärnorna

här i himlen finns det inget sex, jag känner ingen hand

men alla saker och varelser är fulländat förenade

de skyndar isär bara för att förenas ännu mer

färger dunstar bort och alla ljud är som mjuka trasor för ögonen

nu vet jag att jag ibland var en tupp och ibland ett rådjur

att jag hade kulor i kroppen som nu smulas sönder

så vackert jag andas

jag känner att jag stryks med ett strykjärn och det bränns inte alls

döda män! döda män!
där fåglar flaxar och dagen delar sig i två på stäppen
där kubhuvuden är viskningarnas segelbåtar och vagnlaster
studsar mot klipporna
där morgnar glittrar som slavers ögon
där bävrar slår varandra i norr, det ekar som
en inbjudan till döden
där barn pekar på sina blodsprängda ögon och ursinniga hoppar på fimpar
där de med sina avslitna armar skrämmer grannarnas tjurar
där de inväntar kylan på led
där brödet stinker av vinäger, kvinnorna av vilddjur
döda män! döda män!
där huggtänderna blänker till och sagorna susar
där den främsta konten är att spika fast slaven i luften
där majsen bränns ner på de vidsträckta slätterna så at Gud kan känna lukten
döda män! döda män!
där det finns särskilda kyrkor för fåglar, för att lära dem bära själens bördor
där invånarna vid varje matranson fäster
hängslena och trampar på heliga texter under bordet
där hästarna är svarta av sot
döda män! döda män!
där käglor är verktyg när jättar slår sina flottiga händer mot stockar
där Salamun skulle hälsas med skrik
döda män! döda män!
där alla dörrvakter är gulhyade så att de ska behöva mindre tid
att stänga ögonen
där köttförsäljare blir ihjälslagna med racket och inte begravs
där Donau flyter in i filmen, från filmen ut i havet
där trupprevljen är ett vårtecken
där själar hoppar högt och viskar i vilddjurens kör
döda män! döda män!
där läsandet förstärks med grus, för att höras när vi slår emot det
där träden har ringlat ihop sig, de trädkantade avenyerna har knäleder
där de skär i barnens hud redan första dagen efter födseln, som i korkekar
där de säljer alkohol till gamla kvinnor
där ungdomen skrapar munnen som en grävskopa botten på en flod
döda män! döda män!
där stolta mödrar plockar fibrer från sina söner
där lokomotiven är täckta med älgblod
döda män! döda män!
där ljuset ruttnar och spricker
där ministrar är klädda i granit
där trollkonster får djur att ramla i korgar, sjakaler trampar på utterögon
döda män! döda män!
där himlaranden markeras med ett kors
där vetet är grovt och eldarna fått kinderna att svälla
där flockarna har läderögon
där alla vattenfall är av deg, de binder dem med unga varelsers svarta band
där de bryter geniers fotledsben med timmerhakar
döda män! döda män!
där fotografering begränsas till växter som sedan växer vidare och spränger pappret
där plommon torkar på vinden och faller i de gamla sångerna
där soldatmödrar rullar matpaket på cykel
där hägrarna är byggda som atletiska argonauter
döda män! döda män!
där sjömän kommer på besök
där hästar gnäggar i villorna, resenärer luktar
där kakelplattorna i det lilla badrummet är täckta med teckningar av svärdsliljors frön
där kannibaler matas med träspån
där vinrankorna svepts in i grå slöjor så att de svartsjukas ögon täcks med en tunn hinna
döda män! döda män!

Ödet rullar över mig. Ibland som ett ägg. Ibland
slår det mig mot sluttningen med sina labbar. Jag skriker. Jag tar ställning.
Jag sätter mina safter i pant. Jag borde inte göra detta.
Ödet kan vädra mig, det märker jag nu.
 
Om ödet inte blåser på våra själar, fryser vi på ett ögonblick.
Jag tillbringade dag efter dag i rädsla för att solen
inte skulle gå upp. Att detta var min sista dag.
Jag kände hur ljuset gled ur mina händer, och om
 
jag inte hade tillräckligt med quarters i fickan och om Metkas
röst inte var tillräckligt ljud och snäll och trygg och
verklig skulle min själ lämna min kropp, som den en dag
 
kommer att göra. Mot döden måste du vara vänlig Allt
tillsammans i en fuktig knödel. Hemma är där vi
kommer ifrån. Vi lever bara ett ögonblick. Tills lacken torkar.

När jag läser dig, simmar jag. Som en björn med starka ramar
knuffar du mig mot lyckan. Du ligger ovanpå mig, du som
slet mig i bitar. Jag förälskade mig i dig in i döden, först bland
de födda. På ett enda ögonblick blev jag ditt bål.
 
Jag är säker som aldrig tidigare. Du är den allra sista
känslan av uppfyllelse: att veta varifrån längtan kommer.
I dig är jag som i en mjuk grav. Du klipper och belyser
varje skikt. Tiden fattar eld och försvinner, jag hör lovsånger
 
när jag ser på dig. Du är sträng och krävande, fast. Och jag kan inte
tala. Jag vet att jag längtar efter dig, hårt grått
stål. För en enda av dina beröringar ger jag allt. Se, eftermiddagssolen
 
stänker mot väggarna på gårdsplanen i Urbino. Jag har dött
för dig. Jag känner dig och använder dig. Plågoande. Du rycker upp mig och
tänder eld på mig, alltid. Och in över de platser som du har förstört, flödar paradiset.

Min bror vandrar naken, vacker som en jungfrukälla
genom salen och dödar lammet av kärlek:
Vi äter och begrundar bilden.
Slädar rostar över sommaren, himlen sänker sig
 
och blir fuktig, jorden föder jordgubbar.
Soldater står hungriga
bland påskliljor gula som natten
och klar, klar vakt;
 
persiennerna är nerdragna och stängda,
vägvisare i bergen och i Trnovskogen,
å Caven, luft full av änglar,
 
truppkredit, bröd, bröd,
å Sibylla, utrunnen stelnad färg,
orörlig, oföränderlig längtan.