Per Holmer 
Translator

on Lyrikline: 18 poems translated

from: neerlandés to: sueco

Original

Translation

De vooravond van een verandering

neerlandés | Tom Van de Voorde

Het is de laatste dag van de zomer
en ik hou andermaal mijn adem in

Niemand zegt nog wat en ik noem
het zelf een zuivere betrachting

Afwezig blader ik in het leven der vogels
en giet een restant in een glas
 
De opkomende maan lonkt: de roep 
is afwendbaar, de zege betwistbaar

Blootsvoets vertrap ik een kluit aarde
en loop onbegonnen de avond in

© Tom Van de Voorde
Audio production: Haus für Poesie, 2019

Kvällen innan ett skifte

sueco

Det är sista sommardagen

och jag håller andan för andra gången

 

Ingen har ännu sagt något och själv

kallar jag det en ren betraktelse

 

Jag bläddrar förstrött i Fåglarnas liv

och fyller ett glas med en slatt

 

Månen på uppgång sneglar: ropet

må återkallas, segern ifrågasättas

 

Barfota mosar jag en jordkoka

och stiger ogörligt in i kvällen

Översättning: Per Holmer

Les barricades mystérieuses

neerlandés | Tom Van de Voorde

1.
Clement Greenberg boorde gaten
in het plafond, groot genoeg
om zijn hoofd door te steken.
Met weidse neusvleugels –
cocaïne van verse lucht –
snoof hij ons heden
ons dagelijks brood.
Zijn knecht, evenzeer
optimistisch, stond hem bij
maar haakte meteen af.
Geef mij maar de bodem,
zei hij ietwat gelaten
en maakte een put.


2.
's Ochtends wou ik erlangs fietsen
maar het was al te laat.
Het opgebroken asfalt versperde
de baan in hoopjes restant.
Laat me erdoor, smeekte ik,
gun me een laatste blik.
Liedjes noch kaarsen
hielpen als smeermiddel.
Alsjeblieft, vader Clement,
ik draag desnoods een vlinderdas.
Helaas, zijn klassenbewustzijn
was sterker. Moedeloos
ging ik op een steen zitten,
had het bijna opgegeven,
tot ik lumineus weer opstond
en 'Kafka is een jood' schreeuwde.
Een glimlach van herkenning
liet me binnen en ik trad toe
tot het verleden.


3.
Het is hier zo mooi
zei ik tegen niemand
in het bijzonder,
althans, het was er donker
en rook er vochtig
aangenaam eigenlijk
zo zonder mensen.
Hoe dieper ik afdaalde
hoe meer genot ik ervoer.


4.
Er was heel wat clementie
slechts hier en daar een worm
soms ook een mol.
Diertjes diertjes, zei ik
weten jullie het al?
Ik ben jullie
nieuwe verleden.
Iedereen sprong op
en kriebelde me
bij het aaien.


5.
Ik vond mijn zelf terug
in een container, achtergelaten
bij een groep kinderen
die smeekten om adoptie.
Men liet me wachten
in een donkere kamer
ruikend naar rottend vlees.
Eentje stopte niet met schreeuwen
Waarom!? Daarom!?
Een tekort, uitgedrukt
als een teveel, troostte me
onder de gordijnloze ramen.
Ik hield me verborgen
en suste mijn zelf in slaap
tot het uur de perfectie
van de ochtend aannam.


6.
Op het laatst schreef ik
een brief in gebroken Alexandrijns
en sprak hem als boodschap in:
Beste Clement,
Loodzwaar is de vracht
die zelden bijna nooit de bodem
van diens kracht verzacht.
Hij wou geschiedenis op aarde,
schreef hij terug,
desnoods iets hemels als
zekerheid, ontspanning en comfort,
jonglerend in een eenzame jungle
van onmiddellijke gewaarwording.



7.
Over zout en nat asfalt
legde ik mijn vreugde uit
een t-shirt met logo's of werkvolk
met gebruikersnamen.
Ik vervloekte mijn schoenmakers
en liep hobbelig rond een kuil,
wierp dagelijks brood tegen de vlakte
en keek hoe een wolk kauwen
zonder weerwerk uit elkaar viel.


8.
Ik keek naar reparaties
maar bleef bij het oude.

© Tom Van de Voorde
Audio production: Haus für Poesie, 2019

Les barricades mystérieuses

sueco

₁.     Clement Greenberg borrade hål

        i taket, stora nog

        att sticka in skallen i

        Med vidöppna näsborrar

        ‒ kokain av friskluft ‒

        sniffade han oss i dag

        vårt dagliga bröd

        Butlern, lika stor

        optimist, stod honom bi

        men backade strax ur

        Hellre här nere för mig,

        sa han smått uppgivet

        och grävde en brunn

 

₂.    På morgonen ville jag cykla förbi

        men då var det redan för sent

        Den uppbrutna asfalten spärrade

        vägen i överblivna högar

        Släpp fram mig, bönade jag,

        unna mig en sista titt

        Varken sånger eller levande ljus

        förslog som smörjmedel

        Snälla fader Clement,

        jag sätter på mig fluga om så krävs

       Tyvärr, hans klassmedvetande vägde tyngre

        Modstulen slog jag mig ned på en sten,

        hade så när låtit hoppet fara

        när jag glasklar reste mig upp

        och skrek ut ”Kafka är jude”

        Ett införstått leende

        släppte förbi mig och jag gick med

i det förflutna

 

₃.    Det är så fint här

        sa jag till någon

        vem som helst

        i alla händelser var det mörkt

        och luktade fuktigt

        riktigt skönt faktiskt

        att få slippa alla människor

        Ju djupare jag nedsteg

        desto större njutning

        Där fanns gott om förbarmande

        bara någon enstaka daggmask

        och av och till en mullvad

 

₄.    Småkryp småkryp, sa jag

        visste ni redan?

        Jag är ert

        nya förflutna

Samtliga for upp

        och kittlade mig

        medan de smektes

 

₅.     Jag återfann mitt gamla jag

        i en container som lämnats kvar

        hos en grupp ungar

        som bönade om adoption

        Man lät oss vänta i ett rum

        som doftade härsket kött

        En kunde inte sluta gasta

        Varför!? Därför!?

        En brist, uttryckt

        som ett överflöd, tröstade mig

        under de gardinlösa fönstren

        jag vyssjade mig själv till sömns

        innan stunden antog

        morgonens fulländning

 

₆.    Till sist skrev jag

        ett brev på bruten alexandrinska

        och läste in det på svararen:

        Käre Clement,

        Bördan är tung som bly

        och för den som inte är mätt

        kan den heller aldrig bli lätt

        Han ville historia på jorden,

        skrev han tillbaka,

        till nöds något himmelskt som

        visshet, avspänning och komfort,

        jonglerande i en ödslig djungel

        av omedelbar varseblivning

 

₇.    Över salt och blöt asfalt

        spred jag ut min glädje

        en T-shirt med loggor eller anställda

        med användarnamn

        Jag bannade mina skomakare

        och klampade omkring runt en grop,

        kastade ifrån mig dagligt bröd

        och såg ett moln av kajor

        utan motvärn falla isär

 

₈.    Jag beskådade reparationer

        men höll fast vid det gamla

Översättning: Per Holmer

We always began it again

neerlandés | Tom Van de Voorde

Het is 4 a.m. en ik kijk
naar een etende vrouw

Het paleis dat onze heuvels
en muren verlicht

vertelt leugens
aan slapende gezinnen

Niemand kijkt toe hoe
ons bouwwerk in elkaar stort

terwijl mijn ruggengraat
tussen haar dijen hangt

Wie zal waken
over de hongerige gier

die boven mij hangt
nu ik weer ingeslapen ben


naar A.G.

© Tom Van de Voorde
Audio production: Haus für Poesie, 2019

We always began it again

sueco

Hon är 4 a.m. och jag ser

på medan en kvinna äter

 

Palatset som lyser upp

våra kullar och murar

 

berättar lögner

för sovande familjer

 

Ingen märker av hur

vårt bygge störtar samman

 

medan min ryggrad

dinglar mellan hennes lår

 

Vem håller ett öga

på den hungriga gamen

 

som svävar ovan mig

när jag väl somnat om

Översättning: Per Holmer

Ons

neerlandés | Tom Van de Voorde

Ik wil een tentoonstelling maken
met als titel Female Abstraction
Aan Chris Kraus vraag ik
om de catalogus te schrijven en iets
te komen vertellen op de vernissage
De eerste zaal is smal en lang
en hangt vol kleine werkjes
Een paar van Marthe Donas
eentje van Sonia Delaunay
van de tijd dat ze nog Terk heette
en ook van andere Russische vrouwen
Alexandra Exter, Natalja Gontsjarova,
Ljoebov Popova, Olga Rozanova, etc.
Na die zaal is een ruimte gewijd
aan de schilderijen van Joan Mitchell
Daarachter is een grote hal die vol ligt
met bloedrode panelen van Marthe Wéry
heel dicht bij elkaar op de grond
zodat bijna niemand er tussen kan lopen
Zij die dat wel doen verras ik
in de ruimte erna met tekeningen van
Nasreen Mohamedi en Agnes Martin
Wie hun lijnen volgt komt
in een zijkamertje terecht
met sculpturen van Lygia Clark
en in een ander aquarellen van Etel Adnan.
In het volgende vertrek hangt een reusachtig
schilderij van Helen Frankenthaler
De meeste mensen stoppen hier
en keren terug naar huis
waar ze iedereen vertellen
wat ze nu nog niet weten
Wie toch doorloopt komt in een ruimte
waar muziek van Sofia Gubaidelina klinkt
maar helemaal niets is te zien
omdat het zo donker is
door de gitzwarte gordijnen
die Lili Dujourie gemaakt heeft
Je doet er vanzelf je schoenen uit
en loopt barrevoets verder
Op de grond liggen tapijten
Turkmeense en Afghaanse
vol slijtsporen van jarenlang knielen
Als je het koud krijgt zijn er dekens
geweven door berbervrouwen
en uitgerafeld door Ani Albers
om beter te kunnen bidden
Mannen die hun moeders missen
komen er elkaar stiekem omhelzen
en briefjes toeschuiven
met handgeschreven gedichten van
Ariana, Athena, Ida en Monika
In de voorlaatste zaal hang ik
het laatste werk van Ilse D'Hollander
en op de grond ligt een door Mary Temple
geschilderde schaduw van een boom
De tentoonstelling eindigt in een ruimte
toegeschreven aan Lilly Reich
Er staan geen muren enkel glazen wanden
ook wel vliesgevels genoemd
Ze kijken uit op bomen in de herfst
de laatste week van oktober
als er nog bladeren hangen en de zon
een laatste maal schijnt
voor het lang weer donker wordt
Eiken, beuken, esdoorns en platanen
Ik vraag Ann Veronica Janssens
om met haar hamer langs te komen
en alle ramen te doen barsten
In het midden van de kamer
staat een zwart-lederen bankje
van Florence Knoll, net groot genoeg
voor twee personen, jij en ik
We zitten er uren en praten over ons

© Tom Van de Voorde
Audio production: Haus für Poesie, 2019

Oss

sueco

Jag vill ordna en utställning

med titeln Female Abstraction

Jag ber Chris Kraus

författa katalogen och komma

och berätta något på vernissagen

Första salen är smal och lång

och fullhängd med småtavlor

Ett par av Marthe Donas

en av Sonia Delaunay

från tiden när hon ännu hette Terk

och även av andra ryska kvinnor

Aleksandra Ekster, Natalia Gontjarova,

Ljubov Popova, Olga Rozanova m.fl.

Efter den salen kommer en stor hall

fylld med paneler av Marthe Wéry

blodröda och så tätt hoppressade

att nästan ingen kan passera emellan

Dem som väl lyckas överraskar jag

i rummet därbakom med teckningar av

Nasreen Mohamedi och Agnes Martin

Om man följer deras linjer hamnar

man i en sidokammare

med skulpturer av Lygia Clark

och en annan med akvareller av Etel Adnan

I nästa gemak hänger ett jättelik

målning av Helen Frankenthaler

De allra flesta gör halt här

beger sig hemåt igen

och berättar för varenda människa

vad de ännu inte känner till

De som i stället fortsätter hamnar i ett rum

där det spelas musik av Sofia Gubajdulina

men ingenting alls finns att se

för att allt blir så mörkt

med de becksvarta gardinerna

skapade av Lili Dujourie

Man tar självmant av sig skorna

och traskar vidare med bara fötter

På golvet ligger mattor

turkmeniska och afganska

fulla med slitspår efter åratals knäfall

För den som börjar frysa finns filtar

vävda av berberkvinnor

och upprevade av Anni Albers

för att underlätta bedjandet

Hit kommer män utan mödrar

för att kramas i smyg

och sticka åt varandra små lappar

med handskrivna dikter av

Ariana, Athena, Ida och Monika

I näst sista salen hänger jag upp

Ilse D´Hollanders sista verk

och på golvet ligger Mary Temples

målade skugga av ett träd

Utställningen mynnar ut i en rymd

tillskriven Lilly Reich

Där finns inga väggar, bara glasskivor

även benämnda curtain walls

De vetter ut mot träd om hösten

framåt slutet av oktober

när några blad hänger kvar och solen

skiner en sista gång

innan det länge blir mörkt igen

Ekar, bokar, lönnar och plataner

Jag ber Ann Veronica Janssens

titta förbi med sin hammare

och slå samtliga fönster i kras

I mitten av rummet

står en bänk, exakt lagom stor

för två personer, du och jag

Där sitter vi i timmar och snackar om oss

Översättning: Per Holmer

Vragen aan Shiva

neerlandés | Tom Van de Voorde

hoe zinvol het is een vat
vol zeewier en golfslag te vangen,


gesluierd met sterren in
agrarische vlakte te rollen.


Breng me een gehavende fontein,
een touw aan een handvol paarden,


de zon op een veld vol tegels
in goudkleurig zand gelegd. Welke


richting geeft de olie aan een vaas
eer een bloem haar kleur


verzint, een dam zijn vrijheid wint.
Al die oplichtende vrienden, schuilend


tussen zo veel netten. Tel ze en bereken.
Vraag of ze zelf haar naam mocht kiezen,


wat het dan was: een paar uitgesneden stenen,
een dak, geschaard tegen vergissingen,


als rijzende vlakte, geografisch naïef.
Misschien was het wel genoeg, Ahmadi,


de geschiedenis van je land te borduren
met edelmetalen, necrologieën


als schelpen naast elkaar te leggen,
er ledematen bij te verzinnen.

© Tom Van de Voorde
from: Liefde en aarde
Gent: poëziecentrum, 2013
Audio production: Haus für Poesie, 2019

Fråga Shiva

sueco

hur vettigt det är att
fånga en tunna full med sjögräs och vågsvall,

rulla den stjärnbeslöjad
över agrara slätter.

Ge mig en medfaren fontän,
en töm vid en handfull hästar,

solen mot ett fält täckt med plattor
lagda på guldfärgad sand. Vilken

riktning visar oljan vasen
innan blomman tänker

ut sin färg, en damm vinner sin frihet.
Alla blänkande vänner, skylda

bland så många nät. Räkna dem och summera.
Fråga om hon själv valde sitt namn,

vilket det då var: ett par utskurna stenar,
ett tak, uppstagat mot förvirring,

likt stigande slättland, geografiskt naivt.
Det var kanske nog, Ahmadi,

att brodera ditt lands historia
lägga ädelmetaller, nekrologer

likt snäckor sida vid sida,
och dikta upp lemmar.

Översättning: Per Holmer
från: Kärlek och jord (Malmö, Ramus forlag, 2013)

Onnatuurlijke vijanden

neerlandés | Tom Van de Voorde

Een plan in de vorm
van een plattegrond
van het Kremlin


*

Een bijna drijvend eiland,
een meeuw die dat bevestigt
en heel veel staal


*

Strafpleiters
tegen toevallig fatsoen


*

Iets als de enige waarheid
die een natie bezingt
en gezond houdt


*

Duizenden kabels
of een kapotte boodschappentas


*

Boven de daken
tellen speurders kranten, soldaten
kloppend tegen raamtextiel


*

voorlichters, voorzichtig


*

In de palm van mijn hand
een lijst die landen opsomt
waar het al licht is


*

en verdoezelde burgers
die zingen, willens nillens


*

worden blootgesteld


*

en dit, en dit, en dit

© Tom Van de Voorde
from: Liefde en aarde
Gent: poëziecentrum, 2013
Audio production: Haus für Poesie, 2019

Onaturliga fiender

sueco

En plan i form
av en karta
över Kreml

*

En så gott som flytande ö,
en mås som bekräftar faktum
och rikligt med stål

*

Brottmålsadvokater
mot tillfällig anständighet

*

Något likt den enda sanningen
som lovsjunger en nation
och håller den kry

*

Tusentals kablar
eller en trasig shopping-bag

*

Ovan taken
räknar spanarna tidningar, soldater
bultande mot fönstertextil

*

varnare, varsamma

*

I min handflata
en lista över länderna
där det redan hunnit ljusna

*

och bortsmusslade medborgare
som sjunger, så illa tvungna

*

blir blottställda

*

och det, och det, och det

Översättning: Per Holmer
från: Kärlek och jord (Malmö, Ramus forlag, 2013)

[Intussen in de jungle]

neerlandés | Tom Van de Voorde

Intussen in de jungle

bidden kleuren om geluk

in rijm geklede stenen

straffen bomen de goden.

Wie schreeuwt er om een held

omwille van wat puin in woorden

prevelt tussentijds geweld

ter wille van verbeelding in bezit.

Silhouetten van tweelingen

harken weemoed tot aanzicht

in stukken, in rijen, de lucht

buigen voor wieken vol vreugde,

ontwijkt het gevlucht.

Maar hoe bewaar je

een stoel op een dak,

een vindplaats voor epiek

martelmuziek

voor spastische doden

op een brandend rijstveld

kreukt vingervlug

de muur de mortel.

Intussen in de jungle schuift

de modder het beton.

© Tom Van de Voorde
from: Liefde en aarde
Gent: poëziecentrum, 2013
Audio production: Haus für Poesie, 2019

[Under tiden i djungeln]

sueco

Under tiden i djungeln

ber färger om lycka

i rimfrostiga stenar

straffar träden gudarna.

Vem gastar där efter en hjälte

för en gnutta ruingrus klädd i ord

bönar om för tidigt våld

för fantasin i sin ägo.

Silhuetter av tvillingar

krattar vemod till åsikt

styckvis, på rad, himlen

duckar frejdigt för vingar,

undviker flykten.

Men hur bevarar man

en stol på ett tak.

en fyndplats för epik

tortyrmusik

för spastiska döda

på ett brinnande risfält

skrynklar fingerfärdigt

muren sitt kitt.

Under tiden i djungeln plogar

gyttjan betongen.

Översättning: Per Holmer
från: Kärlek och jord (Malmö, Ramus forlag, 2013)

[We vouwen oud geld en laten]

neerlandés | Tom Van de Voorde

We vouwen oud geld en laten
de doden betalen, bevestigen

doeken, drogen tapijten
en graven naar zand.

Hoeveel kleur verbeurt ons
wonen, tot vervulling

van een stuurloze zee.
Honden veinzen slogans

en tellen plooien
voor ongeschikte slachtoffers.

Hier staan we dan,
in berken vrede wit

iets anders dan latent
benullig op het strand.

© Tom Van de Voorde
from: Liefde en aarde
Gent: poëziecentrum, 2013
Audio production: Haus für Poesie, 2019

[Vi viker gamla sedlar och låter]

sueco

Vi viker gamla sedlar och låter
de döda betala, fäster upp

dukar, torkar mattor
och gräver efter sand.

Hur mycket färg förbrukar vårt
boende, nog att fylla

ett otämjbart hav.
Hundar mimar slagord

och räknar veck
för odugliga offer.

Här står vi så,
i björkar frid vitt

allt annat än latent
vettiga på stranden.

Översättning: Per Holmer
från: Kärlek och jord (Malmö, Ramus forlag, 2013)

[Mijn postbode vraagt me wat]

neerlandés | Tom Van de Voorde

Mijn postbode vraagt me wat
koninkrijk betekent in het Hebreeuws

als ik haar de voor- en nadelen van
het lijfeigenschap wil opsommen

fietst ze de heuvel af en roept
de laatste woorden van Hadrianus

ze blijken niet in de Britannica te staan
bij onze volgende ontmoeting

wijst ze naar een hoop stenen die
allang op een toren wachten.

© Tom Van de Voorde
from: Liefde en aarde
Gent: poëziecentrum, 2013
Audio production: Haus für Poesie, 2019

[Brevbäraren frågar mig vad]

sueco

Brevbäraren frågar mig vad
kungadöme innebär på hebreiska

när jag tänker rabbla
för- och nackdelarna med livegenskap

cyklar hon nedför kullen och ropar
de sista orden från Hadrianus

de visar sig inte stå i Britannica
vid vårt nästa sammanträffande

pekar hon ut en stenhög som
länge har väntat på sitt torn.

Översättning: Per Holmer
från: Kärlek och jord (Malmö, Ramus forlag, 2013)

Mijn bitterheid haar droom

neerlandés | Tom Van de Voorde

Ik drink koffie met Simone Weil
en bereid me voor op een nieuwe dag
Het technisch wonder slaapt nog
vertrouwt ze me toe
maar niemand lijkt te weten
wanneer het ooit wakker wordt
Wat er zal gebeuren leg ik haar voor
bij wijze van vragende aanvulling
Ze kijkt even bezwaard naar de suikerpot
maar lepelt onverstoord verder
Twijfelde ze een lange seconde
welke toestand nu bedreigend is
Mijn astrologe beweert al tijden iets anders
Wat zichtbaar is laat je aan anderen over
tenzij overheersing de overhand neemt
Haar telefoon staat luid zij het
niet luider dan het burengerucht
dat de ramen in kieren verdeelt
Hallo kraakt het aan gene zijde
Kom je nog langs
ik wacht al de hele nacht op je
We drinken verder en doen alsof
we niet hebben gemerkt
dat het ontbijt al lang is afgeruimd

© Tom Van de Voorde
Audio production: Haus für Poesie, 2019

Min bitterhet hennes dröm

sueco

Jag tar en fika med Simone Weil
och gör mig redo för ännu en dag
Det tekniska undret sover vidare
anförtror hon mig
och ingen tycks veta
om det någonsin tänker vakna
Jag förelägger henne det kommande
ställt som en motfråga
Hon ger sockerskålen ett plågat ögonkast
innan hon lugnt slevar vidare
Hon tvekade i en hel sekund
inför vilket tillstånd som hotar här och nu
min astrolog hävdar sedan gammalt något annat
Vad som är synligt må andra bedöma
frånsett då förtrycket tar överhanden
Hennes mobil ljuder högt om än
inte högre än granntisslet
som drar springor genom rutorna
Hallå knastrar det i andra änden
Tänker du titta förbi
jag har väntat hela natten
Vi fikar vidare och låtsas
inte ha lagt märke till
att frukosten redan är avdukad

Översättning: Per Holmer

ANEKDOTEN, OPENBARINGEN

neerlandés | Mustafa Stitou

Vlammend langs een vaalblauw zwerk
de engel Gabriël waarschijnlijk
op zoek naar een plaats om neer te dalen
iemand om in te fluisteren. De cineast
Sokoerov, luie visionair:

een jonge, bleke, verstrooid turende lijfwacht
krijgt plotseling zijn Führer in het vizier
die zich gehaast van achter een rotsblok opricht
gepoept heeft waarschijnlijk
nerveus om zich heen kijkend zijn handen
schoonwrijft met sneeuw.

De vrouw die als eerste de engel ontwaarde
joelde als een waanzinnige, verjoeg daardoor
de engel, onbedoeld. De vrouw versteende.
Ze versteende.
Maar niet voor straf.

De verbijstering op het bleke gezicht van de jongen
terwijl zijn Führer zich naar de rest van het gezelschap haast
dat uitgebreid aan het picknicken is verderop, tegen een achtergrond
van besneeuwde bergpieken, nevelslierten, afgronden.

© 2003 Mustafa Stitou
from: Varkensroze ansichten
Amsterdam: De Bezige Bij, 2003
Audio production: Erik Menkveld / NLPVF, 2004

Anekdoter, uppenbarelser

sueco

Flammande förbi en blekblå molnbank
ängeln Gabriel förmodligen
på jakt efter någonstans att nedstiga
någon att viska till. Filmregissören
Sokurov, lat visionär:

en ung, blek, förstrött spanande livvakt
får plötsligt syn på sin Führer
som hastigt reser sig upp bakom ett klippblock
har förmodligen bajsat
ser sig nervöst omkring gnuggar
händerna rena med snö.

Kvinnan som upptäckte ängeln först
jublade som en vansinnig, skrämde på så vis
bort ängeln, mot sin vilja. Kvinnan förstenades.
Hon förstenades.
Men inte som straff.

Förvåningen i det bleka gossansiktet
medan hans Führer hastar bort mot resten av sällskapet
som en bit därifrån picknickar överdådigt, mot en fond
av snötäckta bergstoppar, dimslöjor, avgrunder.
Rent tekniskt en bagatell: hög horisont,
förgrunden en plan slätt, overkliga

proportioner – lika fullt vet vi inte vad vi ser.
En mittpanel, skräckinjagande karikatyrer?

Karikatyrer av vadå? Skräck inför vadå? Det här är
ingen helvetesdröm, de väcker ingen fruktan,

dessa namnlösa, frysta i enfaldig
vrede, komiska – därför sorgsna.

Vi vet inte vad vi ser. Det är okänt
vad denna föreställning betyder eller har betytt.

Vem är skaparen? Det vet vi inte.
Allt vad vi vet: en senmedeltida konung

tillät mot slutet av sitt liv endast
denna tablå (om det nu är en tablå).

Lät spika upp den mittemot sin dödsbädd.
Om föreställningen ägde någon innebörd,

tidsbunden, så är den bortvittrad, omärkligt.

En naken docka, lätt öppen mun.

När ett bruksföremål blir obrukbart,
ett ogenomträngligt ting.
Rörelse utan riktning.

Inte långt från vårt lilla hotell, en gammal kärlek och jag,
på spaning i skogarna runtomkring

utan att veta efter vad, uppför kullkrönet,
upptäckte vi en ruin. Ingen förklarande text fanns på plats,

vår reseguide teg om denna ödsliga
ort av sten. Meningslös, idel sten.

Rester av en övergiven fästning? Minne,
”själens ingång”, studsar till mot den glänsande ytan.

Bilderna vi plåtade den dagen, jag håller fast dem och tittar:
tomheten far genom våra breda skratt.

Dessa foton, kvarlevor av en svunnen kärlek.
Rester av en fästning. Massiv, ointaglig.

Vad blir inneslutet? Ingenting.
Tomhet. Täthet.

Inom en rörelse utan riktning.

Att kungen inte för en sekund
släpper blicken från målningen, medan döden

från hans fötter stiger upp genom
kroppen är allt vi vet.

Translated by Per Holmer and published in Tempel (Rámus, 2018).

Orakel van een gevonden schoen

neerlandés | Mustafa Stitou

Maak afwezig de hysterische metropool,
stadsmens spoel je onderbuik
met bronwater schoon, wees toegeeflijk weet
betekenisloosheid heb ik nodig.

Stop met bemeesteren bepotel
het inwendige orgel, pers uit je brein
een gezicht tevoorschijn dat je nooit hebt gezien,
je bent een dromende foetus gebleven.

Ga liggen in het gras,
sta op, hak uit een rotswand kinderhand
of kathedraal.

Antwoord de paarden als ze vragen  
zul je werkelijk je geliefde verliezen
als je jezelf hervindt? 

Stadsmens ga liggen in het gras,
vind stil de god die zich in je verborgen houdt,
vang en ontkleed hem tot op zijn lege kern,
keer naar huis terug, richt een
maaltijd aan voor niemand in het bijzonder.

Of blijf kalm, blijf liggen,
wacht zonder te verwachten
totdat vergaat jouw naam
en de herinnering eraan.  

© Mustafa Stitou
from: Tempel
Amsterdam/Antwerpen: De Bezige Bij, 2013
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin, 2015

Orakelspråk från en upphittad sko

sueco

Bringa undan den hysteriska metropolen,
stadsmänniska skölj ren din buk
med källvatten, var medgörlig fatta att
betydelselöshet är precis vad jag behöver.

Sluta bemästra befingra
den inre orgeln, pressa ur hjärnan
en syn som du aldrig någonsin sett,
du är och förblir ett drömmande foster.

Lägg dig ned i gräset,
stig upp, hacka fram ur en klippvägg barnhand
eller katedral.

Svara hästarna när de frågar
tänker du verkligen mista din käresta
om du återfinner dig själv?

Stadsmänniska lägg dig ned i gräset,
hitta tyst guden som gömmer sig inom dig,
fånga in och klä av honom in till den tomma kärnan,
gå hem igen, tillred en
måltid åt vem det vara månne.

Eller förbli lugn, ligg kvar,
vänta utan förväntan
tills ditt namn falnar bort
liksom minnet av detsamma.

Translated by Per Holmer and published in Tempel (Rámus, 2018).

ANTON

neerlandés | Mustafa Stitou

Links een tenger en goudblond godinnetje
keurde me geen blik waardig.
Maar het deed me niets: sinds elf september
ligt een Arabier nu eenmaal slecht
                        in de markt. Rechts
een stelletje; zij, reuzin, pokdalige kop,
paarsfluwelen avondjurk, ik vond het
wel wat hebben. Dus toen haar vriend even verdween
raakten we in gesprek; ze werkte, vertelde ze,
voor een castingbureau; die middag had ze,
voor een nieuwe Nederlandse dramaserie,
                        NSB’ers gecast.
ach, mijn joodse verloofde en ik,
zienderogen worden we ouder en dikker samen,
scheppen steeds meer behagen in eten
en slapen. Toen haar vriend weer opdook
kuste hij haar blote schouder en keek mij
ondertussen strak aan. De slanke blondine
links van mij, zag ik nu, had op de achterkant van haar nek,
over de volle breedte, een tatoeage:
                        Anton
stond er,
in schoonschrift, tussen
twee hartjes in.

© 2003 Mustafa Stitou
from: Varkensroze ansichten
Amsterdam: De Bezige Bij, 2003
Audio production: Erik Menkveld / NLPVF, 2004

Anton

sueco

Till vänster en smäcker och gyllenblond gudinna,
bevärdigade mig inte en blick.
Men det kunde kvitta: sedan elfte september
ligger araben kort sagt illa
                               till på marknaden. Till höger
ett par: hon, jättelik, koppärrigt plyte,
lila sidenaftonklänning – jag tyckte hon
hade något visst. Så när killen blev borta en stund
råkade vi två i slang: hon jobbade, berättade hon,
för en castingbyrå; den här eftermiddagen hade hon
sysslat med att casta NSB:are
                               för en ny holländsk TV-serie.
Ack ja, min judiska fästmö och jag,
vi blir påtagligt äldre och fetare tillsammans,
gottar oss bara mer och mer åt att äta
och sova. När killen åter dök upp
kysste han hennes bara axel och gav mig under
tiden en iskall blick. Den slanka blondinen
på min vänstra sida, märkte jag nu, bar bak i nacken,
över hela dess bredd, en tatuering
                                                            Anton
stod det,
prydligt textat, mellan
två små hjärtan.

Translated by Per Holmer and published in Tempel (Rámus, 2018).

VOORVADEREN, ONDERBUREN

neerlandés | Mustafa Stitou

Sommige voorvaderen, weten we, hebben God gedroomd
en daaruit is voortgekomen onze wereld van eindige dingen.
Zij waren het die ooit een kind offerden aan iets almachtigs
en onzichtbaars.
We weten ook dat sommige honden –
Dat sommige mensen gaan lijken op hun huisdier
na verloop van tijd. Soms
een grotesk gezicht, meestal blijft het onopgemerkt.
Mijn onderburen, een kinderloos stel toevallig, nemen
mijn boodschappen altijd aan en vragen mij fluisterend
of zij mij niet tot last zijn en soms ergens mee kunnen
     helpen.
Andere voorvaderen wisten zich met de dood geen raad
en met geboorte evenmin,zij zagen in een pasgeboren kind
een gestorven voorvader. En het verwarde geloof dat
zij stichtten spookt sindsdien door onze genen;
mijn onderburen hebben mij toevertrouwd te zullen en willen
reïncarneren in een diersoort met zachte zeden, in bijen.

© 2003 Mustafa Stitou
from: Varkensroze ansichten
Amsterdam: De Bezige Bij, 2003
Audio production: Erik Menkveld / NLPVF, 2004

Förfäder, grannarna under

sueco

Somliga förfäder, det känner vi till, drömde Gud
och därur uppstod vår värld av ändliga ting.
De var det som en gång offrade ett barn till något allsmäktigt
och osynligt.
Vi känner också till att somliga hundar –
att somliga människor när det gått en tid
börjar likna sina husdjur. Ibland
en grotesk syn, för det mesta förblir det omärkligt.
Grannarna under, händelsevis ett barnlöst par, tar
alltid emot mina meddelanden och undrar viskande
om de inte är till besvär och kanske skulle kunna stå till tjänst
med något.
Andra förfäder stod handfallna inför döden
och inför födelsen likaså, i ett nyfött barn såg de
en avliden anfader. Och den virriga tro som
de stiftade spökar sedan dess i våra gener;
grannarna under har anförtrott mig att de vill och ska
reinkarneras i en djurart med milda sedvänjor, som bin.

Translated by Per Holmer and published in Tempel (Rámus, 2018).

MOEDERTAAL

neerlandés | Mustafa Stitou

krksh
   krksh
krkshkrksh
krksh
(Ooien, ooien komen jullie?)

(geiten, geiten komen jullie?)
gtshgtsh
gtshgtshgtshgtsh
   gtsh
gtshgtshgtshgtsh

(Kom je, koe?) haash
haashhaash
haash
haash

(Poes) bshbsh
   bshbsh
bsh
bshbshbsh

(Verlangde ze van de hond
laat los loop weg
snerpte ze)
è-dèb!
   è-dèb-èdèb!
è-dèb!

© 2003 Mustafa Stitou
from: Varkensroze ansichten
Amsterdam: De Bezige Bij, 2003
Audio production: Erik Menkveld / NLPVF, 2004

Modersmål

sueco

krksj
   krksj
krksjkrksj
krksj
(Tackorna, tackorna, kommer ni nu?)

(Gumsarna, gumsarna, kommer ni nu?)
chtsjchtsj
chtsjchtsjchtsjchtsj
   chtsj
chtsjchtsjchtsjchtsj

(Kommer du, kossa?) haasj
haasjhaasj
haasj
haasj

(Kisse) bsjbsj
   bsjbsj
bsj
bsjbsjbsj

(Sa hon åt hunden
loss packa dig iväg
snäste hon)
è-dèb!
   è-dèb-èdèb!
è-dèb!

Visionen kom för mig en gång: i en grotta
sekler före Kristus suger
fogligt en tempelprostituerad av
en överstepräst, ögonen glimmar i mörkret.

I kväll såg jag en darwinistisk dokumentär
på Discovery Channel och snappade upp en skenhelig replik.

I ett annat tempel har man funnit en annan text.
Sex lagstiftare har redan slaktats.
Översteprästen vet att även han ska bli
slaktad: satsade på fel gud, på en gud
utan kropp.

Döden, löd repliken,
är priset man betalar
för att få ha sex.

Translated by Per Holmer and published in Tempel (Rámus, 2018).

DICHTER

neerlandés | Hugo Claus

Herfst. Hoor. Geknetter. Hoor je dat zwaar geratel?
Het nadert in onze kleren, in onze haren.
Luizen van geluid. Wat is dit melaats geprevel?
Kind, het zijn de dichters buiten die klappertanden.

Hoe dichter de dichters bij hun sterven geraken
Des te grimmiger kermen zij naar de sterren.
In de ochtendmist waarin hun beelden smelten  
Bevriezen de dichters in een herkenbaar colbert.

Hoor hoe koortsig zij hun naderend vergaan verklaren  
Want hun laatste gereutel moet doorzichtig zijn,
Hun weduwen van lezers doen snikken.

'0, ons ego was te duister!' klagen zij.
'Dat vroeg de tijd, polyinterpretabel als wij!'
En kijk, zij kruipen uit de windsels van hun ziel,
De mond vol kroket en gebed om genade
Voor hun prostaat, hun plagiaat.

Ei op sterven na ontdekken de dichters plots
De bedarende mirakels van goden, aforismen,  
Aspirines, tederheden. Voor het eerst kan hun lief
Iets van haar lief met haar lippen lezen.

En voordat de dichters, loze winterappels
Daar de plukkers als ondermaats versmaad  
Uiteindelijk ook vallen in november
Willen zij voor eeuwig voor de buren verstaanbaar  
Vallen. In melkboerentaal, als ooft natuurlijk beurs.

Zij blijven bitter luisteren naar het gefrommel
Van de krant die hun naam verkeerd blijft spellen  
En zij vullen hun kruiswoordraadsels in
Vol anekdotes, angst en struikelende liefdes.

Maar te laat, te doof worden de dichters gewaar  
Dat wat duister en bot was in hun verzen
Niet lichter wordt door sleet, door de duur,
Maar dat het blijft bederven. Ondoorgrondelijk  
Blijven hun huis, hun woord, de evenaar, het azuur.  
Hun stuurse donkerte blijft gemeen als geld
En als de dood zo vluchtig.

'Maar apropos, jij zelf? Ja, jij! Vereerde jij ook niet
De splitsing, de gisting eerder dan het monument?
Zocht jij ook niet in elk motet een epitaaf?  
Wrong jij niet een embleem uit elk letsel?  
Vond jij je geblutste ik niet in elk bord zwezerik?'

- 'Jawel. Nog overeind droom ik van het letterlijke.
Zeker. Tot het einde toe die muizenissen, rozen,
Paradijzen, radijzen, voze gelijkenissen. Met  
Tot op dit papier deze lijken van letters.'

Adieu schrijven de dichters een leven lang
En vergrijzend als lavendel in november  
Blijven zij, gangreen en grap en raadsel,  
Erbarmelijk bedelen om mededogen,
Zoals ik voor de sleet op mijn oren en ogen  
Die jou beminden, beminnen.

© De Bezige Bij & Hugo Claus
from: Wreed Geluk
Amsterdam: De Bezige Bij, 1999
Audio production: Het Beschrijf, 2004

Diktare

sueco

Höst. Hör. Knatter. Hör du det tunga rasslet?
Det närmar sig i våra kläder, i håret.
Löss av läten. Vad är det för spetälskt mummel?
Kära barn, det är diktarna där ute som skallrar tänder.

Ju diktare diktarna hamnar intill sin död
desto häftigare kvider de mot stjärnorna.
I morgondimman där statyerna smälter
förfryser diktarna i varsin igenkännlig kostym.

Hör hur febrigt de förklarar sin stundande förintelse
ty den sista rosslingen måste vara genomskinlig,
få läsaränkorna att snyfta.

„O, vårt ego var alltför dunkelt!” klagar de.
„Tiden, lika polyinterpretabel som vi, krävde så!“
Och se, de kryper ut ur själens lindor,
med munnen full av kroketter och böner om nåd
för prostatiten, plagiaten.

Så med ens på dödens rand upptäcker diktarna
blidkande mirakler som gudar, aforismer,
aspirin, ömsintheter. För första gången kan den älskade
läsa något av sin älskade med läpparna.

Men innan diktarna, tomma vinteräpplen,
av plockarna ratade som undermåliga
slutligen faller i november
vill de först, för evigt och fattbart för grannarna,
en gång ha störtat. På mjölkbondespråk, som naturligt boken frukt.

De fortsätter bittert att lyssna till prasslet
med tidningen som envisas med att felstava namnet
och de löser sina korsord
fyllda av anekdoter, skräck och snubblande kärlekar.

Men alltför sent, alltför döva, blir diktarna varse
att vad som var dunkelt och trubbigt i verserna
inte blir ljusare av att slitas, med tidens gång,
utan bara fortsätter ruttna. Outgrundliga
förblir deras hus, orden, ekvatorn, azuren.
Deras vresiga mörker förblir lika tarvligt som pengar
och som döden lika flyktigt.

„Apropå det, du själv då? Du, ja! Nog hyllade väl även du
splittringen, hellre jäsningen än monumentet?
Nog sökte väl även du i varje ny motett en epitaf?
Nog vred väl du fram ett emblem ur varenda förtret?
Nog återfann väl du ditt eget buckliga jag i varje ny tallrik med bräss?”

- “Jodå. Fortfarande upprätt drömmer jag om det bokstavliga.
Visst. Ända in i slutet dessa griller, rosor,
paradis, rädisor, lumpna liknelser. Och
ända ned här på papperet dessa bokstäver som lik.”

Adieu skriver diktarna livet igenom
och grånande likt lavendel i november
fortsätter de, som kallbrand och skämt och gåta,
att ömkligt tigga om förbarmande,
som jag med mina slitna öron och ögon
de som älskade, älskar dig.

Översättning Per Holmer & Eva Runefelt

DE MOEDER

neerlandés | Hugo Claus

Ik ben niet, ik ben niet dan in uw aarde.
Toen gij schreeuwde en uw vel beefde
Vatten mijn beenderen vuur.

(Mijn moeder, gevangen in haar vel,  
Verandert naar de maat der jaren.

Haar oog is licht, ontsnapt aan de drift
Der jaren door mij aan te zien en mij
Haar blijde zoon te noemen.

Zij was geen stenen bed, geen dierenkoorts,  
Haar gewrichten waren jonge katten,

Maar onvergeeflijk blijft mijn huid voor haar  
En onbeweeglijk zijn de krekels in mijn stem.

'Je bent mij ontgroeid,' zegt zij traag mijn
Vaders voeten wassend, en zij zwijgt
als een vrouw zonder mond.)

Toen uw vel schreeuwde vatten mijn beenderen vuur.
Gij legde mij neder, nooit kan ik dit beeld herdragen,
Ik was de genode maar de dodende gast.

En nu, later, mannelijk word ik u vreemd.  
Gij ziet mij naar u komen, gij denkt: 'Hij is  
De zomer, hij maakt mijn vlees en houdt
De honden in mij wakker.'

Terwijl gij elke dag te sterven staat, niet met mij
Samen, ben ik niet, ben ik niet dan in uw aarde.
In mij vergaat uw leven wentelend, gij keert  
Niet naar mij terug. van u herstel ik niet.

© De Bezige Bij & Hugo Claus
from: Gedichten 1948-1993
Amsterdam: De Bezige Bij, 1994
Audio production: Het Beschrijf, 2004

Modern

sueco

Jag finns inte, jag finns inte annat än i din jord.
När du skrek till och skinnet skalv
fattade mina benknotor eld.

(Min mor, fängen i sitt skinn,
förändras i takt med åren.

Blicken är ljus, undslipper flydda
år med att se på mig och kalla
mig för sin muntre son.

Hon var ingen stenbädd, ingen djurisk feber,
lederna var unga katter,

men oförlåtlig för henne förblir min hud
och orörliga syrsorna i min stämma.

“Du växte ifrån mig“, säger hon lojt och
torkar min fars fötter, och hon tiger
likt en kvinna som saknar mun.)

När ditt skinn skrek till fattade mina benknotor eld.
Du nedlade mig, en bild jag aldrig förmår återbörda
jag var den inbjudne men vådlige gästen.

Och nu, omsider, som man blir jag din främling.
Du ser mig komma, du tänker: „Han är
sommaren, han skapar mitt kött och håller
hundarna inom mig vakna.“

Om du än dagligen står och dör, inte samman
med mig, finns inte jag, finns inte jag annat än i din jord.
I mig förgås ditt vältrande liv, du vänder
inte åter till mig, från dig repar jag mig aldrig.

Översättning Per Holmer

HALLOWEEN

neerlandés | Hugo Claus

Stil als de dood van een dode die niemand kent
is het overal buiten je kamer
waar je danst in je eentje als tevoren.
Maar ook daar hoor ik wat je niet zegt
zoals ik het wil horen.
Ver van het verfomfaaid Europa  
waarover het heiige dodelijke daalt binnenkort  
staan wij naar elkaar te staren
bijna dood als plastic stoelen
en jij noch ik die de moord op mij of jou bekent.

© De Bezige Bij & Hugo Claus
from: Gedichten 1948-1993
Amsterdam: De Bezige Bij, 1994
Audio production: Het Beschrijf, 2004

Halloween

sueco

I

Det är tyst som i döden hos den döde som ingen känner
överallt utanför ditt rum
där du dansar lika ensam som förut.
Men även där kann jag höra
så som jag vill
vad du inte säger.
Långt bort från det tilltufsade Europa
där något dödligt dis snart ska sänka sig
står vi nästan döda som plaststolar
och stirrar på varandra
och du vill lika litet som jag erkänna något mord på mig eller dig.

Översättning Per Holmer

From: Spåren, Lund, Ellerströms, 1994.