The Light Keeper

A night without ships. Foghorns calling into walled cloud, and you
still alive, drawn to the light as if it were a fire kept by monks,
darkness once crusted with stars, but now death-dark as you sail inward.
Through wild gorse and sea-wrack, through heather and torn wool
you ran, pulling me by the hand, so I might see this for once in my life:
the spin and spin of light, the whirring of it, light in search of the lost,
there since the era of fire, era of candles and hollow wick lamps,
whale oil and solid wick, colza and lard, kerosene and carbide,
the signal fires lighted on this perilous coast in the Tower of Hook.
You say to me stay awake, be like the lens maker who died with his
lungs full of glass, be the yew in blossom when bees swarm, be
their amber cathedral and even the ghosts of Cistercians will be kind to you.
In a certain light as after rain, in pearled clouds or the water beyond,
seen or sensed water, sea or lake, you would stop still and gaze out
for a long time. Also when fireflies opened and closed in the pines,
and a star appeared, our only heaven. You taught me to live like this.
That after death it would be as it was before we were born. Nothing
to be afraid. Nothing but happiness as unbearable as the dread
from which it comes. Go toward the light always, be without ships.

© Carolyn Forché
Producción de Audio: Haus für Poesie / 2016

FYRVAKTAREN

En natt utan skepp. Mistlurar som ropar in i dimmans mur, och du
är fortfarande vid liv, dras till ljuset som om det var en av munkarnas vårdkasar, mörkret förut genomstunget av stjärnorna men nu svart som döden medan du
         styr in mot land.
Genom ginst och vrakgods, genom ljung och törnen
sprang du, drog mig med dig så att jag en gång i livet skulle få se det här:
hur ljuset svepte och svepte, hur det snurrade, ljus som sökte det förlorade,
ljuset som funnits där sedan bålens tid, tiden för vaxljus och oljelyktor,
tran och veke, rapsolja och ister, fotogen och karbid,
ljussignalerna som tändes på denna vådliga kust i det här tornet, Tower of Hook. Du säger till mig, Håll dig vaken, var som linssliparen som dog med
sina lungor fyllda med glas, var som idegranen i blomning när bina svärmar,
         var som
deras bärnstenskatedral och till och med cisterciensernas vålnader ska ta hand
         om dig.
I ett visst ljus efter regnet, i pärlfyllda moln eller på vattnet där bortom,
ett skådat eller anat vatten, ett hav eller en sjö, där skulle du hejda dig och
         spana ut
en lång stund. Också när eldflugorna tändes och släcktes i tallarna,
och en stjärna visade sig, vår enda himmel. Du lärde mig att leva så här.
Att efter döden skulle det vara som innan vi föddes. Ingenting
att vara rädd för. Ingenting annat än den lycka som är lika svår att bära som        fasan
den stiger ut ur. Färdas alltid mot ljuset, färdas utan skepp.


Översättning: Lars Gustaf Andersson