Hugo Claus

neerlandés

ENVOI

Mijn verzen staan nog wat te gapen.
Ik word dit nooit gewoon. Zij hebben hier lang
genoeg gewoond.
Genoeg. Ik stuur ze 't huis uit. ik wil niet wachten
tot hun tenen koud zijn.
Ongehinderd door hun onhelder misbaar  
wil ik het gegons van de zon horen
of dat van mijn hart, die verraderlijke spons die verhardt.

Mijn verzen neuken niet klassiek,
zij brabbelen ordinair of brallen al te nobel.
In de winter springen hun lippen,
in de lente liggen zij plat bij de eerste warmte,  
zij verzieken mijn zomer
en in de herfst ruiken zij naar vrouwen.

Genoeg. Nog twaalf regels lang op dit blad  
hou ik ze de hand boven het hoofd
en dan krijgen zij een schop in hun gat.
Ga elders drammen, rijmen van een cent,
elders beven voor twaalf lezers
en een snurkende recensent.

Ga nu, verzen, op jullie lichte voeten,  
jullie hebben niet hard getrapt op de oude aarde
waar de graven lachen als zij hun gasten zien,  
het ene lijk gestapeld op het andere.
Ga nu en wankel naar haar
die ik niet ken.

© De Bezige Bij & Hugo Claus
De: Gedichten 1948-1993
Amsterdam: De Bezige Bij, 1994
Producción de Audio: Het Beschrijf, 2004

Envoi

Mina verser står bara och gäspar.
Det vänjer jag mig aldrig vid. De har levt här
lange nog.
Det räcker. Jag skickar iväg dem, vill inte vänta
på att deras risknippen kallnar.
Befriad från deras oupplysta missljud
vill jag höra solen sorla
eller mitt hjärta, denna förrädiska tvättsvamp som hårdnar.

Mina verser stångas inte på klassiskt vis,
de babblar alldagligt eller bräker alltför ädelt.
Om vintern spricker deras läppar,
om våren slås de till marken av den första värmen,
de fördärvar min sommar
och på hösten luktar de kvinna.

Det räcker. Ytterligare tolv rader på denna sida
håller jag handen över dem till skydd
och ger dem sen en spark i arslet.
Gå och domdera någon annanstans, gottköpsrim,
darra någon annanstans för tolv läsare
och en snarkande recensent.

Gå nu, ni verser på lätta fötter,
ni vägde inte tungt på denna gamla jord
där gravarna skrattar när de får syn på sina gäster,
det ena liket staplat på det andra.
Gå nu och snubbla hän
mot henne som jag inte känner.

Översättning Lasse Söderberg

From: Spåren, Lund, Ellerströms, 1994.