Litet försök att bevisa själens existens

En söndageftermiddag 1970 hängde Amanda Feilding en elektrisk
borrmaskin från taket i sitt badrum, injicerade lokalbedövningsmedel i
trakten kring tinningsbenet, satte sig framför spegeln och borrade ett hål i
huvudet. Närvarande under ingreppet var hennes man Joey Mellen, redan
trepanerad, samt Birdie, en duva som paret hade hittat en tid tidigare. Från
ett angränsande rum ljöd musik av Mozart. ”Det hela var tämligen brittiskt
och återhållet”, rapporterade Feilding senare.



Kära Gud,
Allt som behövdes
Var ett hål i ett huvud.
Sittande framför badrumsspegeln
Frågade jag inte längre vem eller varför,
Bara hur. Jag ville visa
Att meningen med livet
Inte kunde vara ensamheten i en skalle.
Kryphål, andningshål, eterisk ventil –
Kalla det vad du vill.
Huvudsaken var att finna vägen ut
Och göra det med stil.
Att axla sin DNA är börda nog.
Åh, tyngdkraften är den besvärligaste sak.
För sin upprätta gång
Betalade människan
Med minskat blod och nödbedd hjärna.
Vätskan sjönk undan,
Substansen slöts inne
Och hon fick lära sig att tänka på undantag.
En gång för alla
Var medvetandet nu en kringränd historia.
Inte konstigt
Att vi bär på sådant psykiskt bagage.
Ett hål drillat på rätt ställe,
Menade Joey,
Genom kraniets tunna skal,
Skulle minska trycket
Och åter ge tankarna flykt.
Fria som Birdie, obundna som du,
Vet ingen till vilken rörelse de vore istånd.
Av homo sapiens erectus
Kunde göras en correctus.
Vi testade, höga på speed,
Jag såg aldrig på klockan,
Men det tog inte lång tid.
Efter en stund hördes ett krack,
En grövre sorts ouvertyr,
Och jag hade funnit mitt fönster mot världen
– En anatomisk punktering,
Ja, en expansion
Inte olik den som förr kallades ”själen”.
Detta bubblande hål,
Denna rödsprängda nebulosa,
Är i alla fall mitt bevis
På en annan dimension.
För ingen vill väl förneka
Att tankarna är mer
Än genetisk propaganda?
Som du kanske förstår,
Käre Gud,
Är det ytterst genant
Att behöva påpeka detta för dig,
Men själen,
Denna viktlösa lilla pilgrim,
Är rastlös,
Åh, så rastlös
Den är.

© Aris Fioretos
De: unveröffentlichtem Manuskript
Producción de Audio: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

MĖGINIMAS ĮRODYTI SIELOS EGZISTAVIMĄ

1970 m., vieną sekmadienio popietę Amanda Feilding savo
vonios kambario palubėj pakabino elektrinį grąžtą,
susileido į smilkinį nuskausminamųjų vaistų, atsisėdo
priešais veidrodį ir pragręžė sau skylę galvoj. Tokios
intervencijos liudininkai buvo jos vyras Joey Mellenas,
jau panašiai trepanuotas, ir Birdie, balandis, kurį
sutuoktiniai buvo priglaudę. Iš gretimo kambario sklido  
Mocarto muzika. „Viskas vyko ramiai, be jokios panikos“,  
vėliau tvirtino Feilding.


Mielasis Dieve,
Man trūko
Tik tos skylės galvoje.
Kai sėdėjau vonios kambary priešais veidrodį,
Man jau nerūpėjo nei kas, nei dėl ko,
O vien tik kaip. Norėjau įrodyti,
                                  Kad gyvenimo prasmė
Nėra tik vienatvė, tūnanti kiauše.
Jame trūko landos, kvėpavimo skylės, ventilio eteriui –
Vadinkit kaip norit.
Svarbiausia – reikėjo surasti būdą
                                Ir viską atlikti stilingai.
Terliotis su savo DNR  – per didelis vargas.
Traukos jėga – sunkiausias dalykas.
Už stačią savo eiseną
Žmogus sumokėjo
Mažakraujyste ir pralavintom smegenim.
       Skystis kiek atslūgo,
                        Substancija sutirštėjo,
Ir žmogus, išimties tvarka, pramoko mąstyti.
                                        Sąmonė
Amžiams liko istorijos belaisvė.
                                                                     Nėr ko stebėtis,
Kad mes nešiojamės tokį psichinį bagažą.
Reikiamoj vietoj pragręžta skylė,
Trapiam smilkinio kaule,
                 Kaip sakė Joey,
Sumažintų spaudimą,
Ir mintys vėl galėtų skrajoti,
                Laisvos, kaip karvelis Birdie, neribotos kaip tu,
Nieks nežino, kaip jos lakiotų, kaip suktųsi.
Iš homo sapiens erectus
                                                Būtų galima padaryti homo correctus.
                        Mes tai išbandėm, apsisukimai buvo didžiuliai,
Į laikrodį nežiūrėjau,
                Bet visa tai ilgai netruko.
Greitai pasigirdo trekšt,
                Šiek tiek brutaloka uvertiūra,
Bet aš prakirtau langelį į pasaulį –
                        Anatominė korekcija,
                                        Savotiška  ekspansija,
                O gal tai – ką dar vadiname siela.
Ta burbuliuojanti skylė,
                        Tas raudonas, purslojantis žvaigždžių ūkas,
Šiaip ar taip, yra šioks toks įrodymas
Apie kitos dimensijos buvimą.
                Nieks nepaneigtų,
Kad mintys yra šis tas daugiau
Nei genetinė propaganda.
                        Tu turbūt supranti,
                                        Mielasis Dieve,
Kad man labai nesmagu
Tau apie tai kalbėti,
                        Bet siela,
                Tas besvoris mažas piligrimas,
                                Yra nenumaldoma,
                                                O kokia ji
                        Nenumaldoma.

Iš švedų kalbos vertė Zita Mažeikaitė