Om hur långvarig tyngdlöshet påverkar levande varelser

Hundarna i Era filmer påminner
om Lajka. Stod också Ni en gång
på ett berg och såg det lilla ljuset färdas
över kvällshimlen? Om hunden haft
utsikt, hade den sett det lysande blåa
klotet med oceaner och moln. På marken
avlyssnades Lajkas andetag. Satelliten
störtade in i atmosfären och Lajka föll,
faller i vinddraget genom svarta speglar,
måste inte mera vara rymdsjuk, slipper
äta när klockan ringer. Lajka reser inte
längre i en hermetiskt tillsluten kabin,
kopplad till instrument som visar hur
långvarig tyngdlöshet påverkat levande
varelser. Lajka färdas i mörkret
renhjärtat, med alla herrelösa hundar.
Lajkas minne hedrades med ett nytt
cigarettmärke i Sovjetunionen.
Den första hunden in rymden
kom inte tillbaka, kommer
tillabaka som damm och regn.

© Tua Forsström
De: Efter att ha tillbringat en natt bland hästar
Helsinki: Söderströms, 1997
Producción de Audio: 2010, Kijasto 10 / Helsinki City Library

De lo pesada que les resulta la ingravidez a los seres vivos

Los perros de tus películas recuerdan
a Laika. ¿Estuviste también tú alguna vez en una cima, viendo
la lucecita cruzar el cielo
crepuscular? De haber tenido el perro
perspectiva, habría visto el azul, luminoso
bólido surcado de océanos y nubes. Sobre la tierra
se oía el aliento de Laika, y el satélite
hendió, brutal, la atmósfera, y Laika cayó,
la ráfaga hiende al caer negros espejos:
afuera con el morbo espacial, no más
comer al son del reloj. Laika no sigue
en su cabina sellada, uncida
a instrumentos que nos muestram
lo aburrida que es la ingravidez para seres
vivos. Laika escinde la tiniebla,
cándidamente, como tantísimos perros sin dueño.
Su memoria recibe el honor de una marca
de cigarillos soviéticos.
El primer perro espacial
no volvió; vuelve, si,
pulvi, pluviforme.

Traducción de Jesús Pardo