Linda Östergaard
sueco
sibylle – gedicht in acht silben
Сивилла: выжжена, сивилла: ствол.
Все птицы вымерли, но Бог вошел.
Sibylle: ausgebrannt, sibylle: Stamm.
Die Vögel ausgelöscht, Gott aber kam.
(Marina Cvetaeva)
hat die: körner berührt, bloßen augs: bloßen munds ist ent-
zunden, sibylle, sie schaudert, glüht: sand sengt die kuppen die
finger die zunge schlägt funken im körper: loht auf
•
sie: taumelt, sibylle, verfallen dem: rinnenden sand stürzt sie, strömt
– myriaden von poren – durchweht sie durchzuckt sie die sonne – wird:
sonnensturm – murmelt sie spuckt, weiß: sie senkt sich nicht mehr
•
ist: geborsten, sibylle, der: splitter im fleisch ist sie – blutet noch? –
spreißelt – entzweit, klafft: den lippen gleich, strunk – ist: lamelle, verholzt
sie: durchschneidet das licht, trieft: sie knarzt, das: entquillt
•
sibylle so: gähnt sie, ächzt: schwingen die: stimmlippen, -ritzen sie
kratzen: hinweg übern kalk, scheuern, reißen ein: krater vom
becken zur kehle der: stimmschlund, sibylle, sie: zittert, vibriert
•
vibriert, ist: das beben, sibylle – erschütterung – zuckt: in den sand- in
den luftwirbeln knirscht sie verwirft: das gelenk sich staucht, wimmert: zur
nehrung: verzehrt sie sich – zittert: entwurzelte kiefer – sie: erodiert
•
sibylle sie: türmt sich, wird: klippen sie zischt ist die: gischt in den
poren verglüht sie versprüht: sibilanten, erlischt -sss- ebbt
flutet sich selbst und: stöhnt auf
•
ihr: schwindelt, sibylle sie: bricht sich in wirbelnder hitze sie: zischelt
sirrt: sumpf, tümpel glitschende schenkel der: schilfgürtel nässt sie um-
züngelt sich selbst gurgelt – natter – entwischt sie und: girrt
•
•
und still. bloß die witterung: brandstätte rodung vernehmbar – ist: ehemals knistern –
und: fäulnis die zehen befingern den strunk: eine pilzige höhlung, bestochern die ab-
geworfene haut: sie zerfällt an den schuppigen sohlen und: raschelt auf
De: münden - entzüngeln. Gedichte.
Wien: Edition Korrespondenzen, 2004
Producción de Audio: 2003 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin
sibylla – dikt i åtta stavelser
Sibylla: utbrunnen, sibylla: stam
Var fågel utplånad, men guden kom
- Marina Tsvetajeva
har: rört vid kornen, rent öga: ren mun tänds upp
sibylla, i skälvning, glöd: sand sveder topparna
fingrarna tungan slår gnistor i kroppen: tar eld
•
hon: vacklar, sibylla, hon faller för: rinnande sand störtar, ström
- myriader av porer – uppfylls genomfars solen – blir:
solstormar – sorlar hon spottar, vet: sig sänker ej mer
•
är: brusten, sibylla, till: splitter i kött blir hon – blöder än? –
späntad – klyvs, vitt: likt läpparna, stock – är: lamell, träig
hon: rakt genom ljuset skär, silar, det: tränger ut
•
sibylla så: öppnar sig, jämrar, svängande stämläppar, röstspringor
raspar: bort över kalk, skaver, river upp: krater från
bäcken till strupe till: stämsvalg, sibylla: vibrerar, rister till
•
vibrerar, är: bävan, sibylla – förkastning – skälver: i sand- och
i luftvirvlar knistrar förskjuter: sig stukar, hon: kvider
förtärs: på landtungan – skakar: uppryckta rötter – hon: bryts ner
•
sibylla sig: tornar blir: klippor hon fräser är: skummet i
porerna falnad hon strör: sibilanter, släcks -sss- ebbar ut
flödar över sig själv: stönar till
•
det: svindlar, sibylla sig: spränger i virvlande hetta hon: väser
surr: sumpmark, halkande skänkel: vassbältet väter med
eldtungor slickar sig gurglar – orm – undslipper: skrin
•
•
och stilla. blott vittringen: brandplats röjning förnimbar – är
knaster från förr – och ruttnande: tårna fingrar på stocken:
den svampiga gropen, petar i av- flagande hud: faller sönder
vid fjällande fot och: prasslar till
OEI 2005:24-25