Tid och rum

Min tid är nu, min plats är här,
lösenordet är sedan länge sagt -
jag behöver inte längre söka det.
Men som en vinge prövar om den bär
har ögat svårighet att finna fäste.
Det skadar sig på allsköns bråte,
på medelmåttiga och fula saker,
på fyrkantskanterna och trånghet;
skrapar sig och stukas, slår i taken,
och blinkar lite i sitt blåmärke
tills det - böj dig bakåt! - höjer sig
och tar sig frihet i en vidgad sal
som tänkte det att annektera den.
Det finns en gräns för vad man klarar
av instängdhet och halvkvävd andning.
Det är lätt att tappa skaparkraften
och huka sig, fast himlen över en
oupphörligt genererar nya fresker
med moln så luftigt monumentala
att de endast lämnar smala rester
av det blå som invigt platsen.
Mitt öga dör i era lägenheter,
det grånar, grumsas, världen falnar
och flammar bara till i tändarlågan,
ögonblicket före rökens nya grånad.
Det är lågt i tak, trångt i buren;
en hastig blick, inget att förlora.
Ett svek, jag vet, att vända ryggen till,
men jag flydde ut, ut till naturen,
till norska berg och Irlands floder,
och dränkte mig i vild extas;
det jublade och sjöng, mitt huvud
tycktes rulla fram på höga vågor.
Men ett uppropr som går innåt,
in i en - tar spjärn - eller ut i skogen,
måste en dag återvända, av trohet.
Det gäller fortfarande en frihetssak.
Man knäcker mig, men min nöt är mogen,
den har klarnat, söt och gyllene,
dess skal behöver inte längre skydda den.
Jag känner vad jag alltid kände,
hur krafterna som strävar att förstöra
väger exakt jämnt med de som skapar,
och om det ändå finns ett uppdrag
så kan det vara att kring tomheten
få passat något snarlikt gjutformer.
Jag för relief tillbaks till skymningen,
från det skäggstubbsblåa vill jag göra
ett färgavtryck så tiden bevaras,
lod åt det svävande, och fyllningar
till det urgröpta och håliga.
Ur dessa grå kvarter kommer då och då,
hur sällsynt det än är, en tecknare
som med skärpan i en blyertsspets
kan ge skyarna en klarare kontur
och streckvis lyckas återskapa rymden,
där i kvällningen - likt en gud -
den blåa luften självmant fyller den.

© Håkan Sandell
De: Midnattsfresken
Stockholm: Wahlström o Widstrand, 1999
ISBN: 91-46-17437-0
Producción de Audio: 2001 M.Mechner, literaturWERKstatt berlin

TEMPS-ESPACE

Mon temps est le présent, ma place est ici,
la formule a été prononcée, il y a longtemps déjà -
je n’ai plus à la chercher.
Mais tout comme l’aile sonde le courant qui la porte,
le regard peine à se poser.
Il se blesse sur un fatras
d’objets médiocres et laids,
sur les angles du cadre et sur l’étroitesse ;
s’écorche et se tord, se cogne aux plafonds,
et dans le bleu de sa meurtrissure,
esquisse un léger battement de paupières,
mais - cambre-toi ! - il s’élève
et prends sa liberté dans un espace plus vaste
qui se l’approprie.
Il est une frontière de l’insupportable
dans l’asphyxie et le confinement.
On perd si facilement la force créatrice
et on se terre, alors que sur nos têtes le ciel
génère perpétuellement de nouvelles fresques
de nuages, monuments éthérés
ne laissant que d’infimes traces
de ce bleu qui avait investi l’espace.
Mon regard meurt dans vos appartements,
il est gris, il grommelle, le monde s’étiole,
il ne brille que sous le feu du briquet,
pour s’éteindre aussitôt dans le nuage gris de la fumée.
Le plafond est bas, la cage exiguë ;
juste un coup d’œil, il n’y a rien à perdre.
Je sais, partir, c’est trahir
mais j’ai fui, vers la nature,
vers les montagnes norvégiennes et les fleuves d’Irlande,
je me suis noyé dans une extase sauvage ;
tout chantait et jubilait, ma tête
semblait rouler sur de hautes vagues.
Mais une rébellion qui s’insinue aux tréfonds de soi,
contre soi, qui s’arc-boute, ou qui pénètre au plus profond de la forêt,
doit un jour revenir en arrière, par loyauté.
C’est encore une question de liberté.
On me brise mais la noix que je porte en moi est mûre,
elle est plus claire, sucrée et dorée,
sa coquille lui est devenue inutile.
Je ressens ce que j’ai toujours ressenti,
ma force destructrice
est le juste contrepoids de ma force créatrice,
mon objectif, s’il en existe encore,
est peut-être de trouver la matrice
qui pourra s’ajuster au mieux autour du vide.
Je ramène le relief au crépuscule,
l’ombre bleutée de la barbe, j’en ferai
une empreinte de couleur qui gardera la trace du temps,
un plomb pour le volatile,
un remblai pour les abîmes.
De ces quartiers gris sort parfois
un dessinateur, aussi rare que cela puisse être,
qui de la précision acérée de sa mine,
parvient à rendre aux ciels un contour plus pur,
et par certains traits à restituer l’espace
au crépuscule, à l’instant où, tel une divinité,
l’air bleu l’envahit.

Traduit du suédois par Florence Frölhig et Yann Le Nestour