Håkan Sandell
Tid och rum
Tid och rum
Min tid är nu, min plats är här,
lösenordet är sedan länge sagt -
jag behöver inte längre söka det.
Men som en vinge prövar om den bär
har ögat svårighet att finna fäste.
Det skadar sig på allsköns bråte,
på medelmåttiga och fula saker,
på fyrkantskanterna och trånghet;
skrapar sig och stukas, slår i taken,
och blinkar lite i sitt blåmärke
tills det - böj dig bakåt! - höjer sig
och tar sig frihet i en vidgad sal
som tänkte det att annektera den.
Det finns en gräns för vad man klarar
av instängdhet och halvkvävd andning.
Det är lätt att tappa skaparkraften
och huka sig, fast himlen över en
oupphörligt genererar nya fresker
med moln så luftigt monumentala
att de endast lämnar smala rester
av det blå som invigt platsen.
Mitt öga dör i era lägenheter,
det grånar, grumsas, världen falnar
och flammar bara till i tändarlågan,
ögonblicket före rökens nya grånad.
Det är lågt i tak, trångt i buren;
en hastig blick, inget att förlora.
Ett svek, jag vet, att vända ryggen till,
men jag flydde ut, ut till naturen,
till norska berg och Irlands floder,
och dränkte mig i vild extas;
det jublade och sjöng, mitt huvud
tycktes rulla fram på höga vågor.
Men ett uppropr som går innåt,
in i en - tar spjärn - eller ut i skogen,
måste en dag återvända, av trohet.
Det gäller fortfarande en frihetssak.
Man knäcker mig, men min nöt är mogen,
den har klarnat, söt och gyllene,
dess skal behöver inte längre skydda den.
Jag känner vad jag alltid kände,
hur krafterna som strävar att förstöra
väger exakt jämnt med de som skapar,
och om det ändå finns ett uppdrag
så kan det vara att kring tomheten
få passat något snarlikt gjutformer.
Jag för relief tillbaks till skymningen,
från det skäggstubbsblåa vill jag göra
ett färgavtryck så tiden bevaras,
lod åt det svävande, och fyllningar
till det urgröpta och håliga.
Ur dessa grå kvarter kommer då och då,
hur sällsynt det än är, en tecknare
som med skärpan i en blyertsspets
kan ge skyarna en klarare kontur
och streckvis lyckas återskapa rymden,
där i kvällningen - likt en gud -
den blåa luften självmant fyller den.