Helena Eriksson
Be för: Elizabeth Curle, Jane Kennedy
Be för: Elizabeth Curle, Jane Kennedy
De andra, de andra: man bränner hennes kläder. Kragen,
allt det andra. Där, på bilden, den ende sonen, senare
kung
Palatset, den stora hallen: gråt inte, be för dem, be för
henne, jag skall be för er, bränn hennes kläder
höra det hon hör
det som sipprar in genom pärlan i pannan, pärldiademet
spröten, kragens silverbroderier: Sjöjungfruns svarta
ostron diadem över det krusade håret ovan pannans gräddvita
kupa. Avbildas med fjäderpenna,
grå blå fjädrar
elfenbensvita fingrarna, lillfingret med den svarta
ringen krökt över den röda stolskarmen
har hon signerat dokumentet? Jag vet inte
Men denna besynnerliga underlåtenhet att rädda den
som kan räddas, rädda henne undan. Och den älskade där,
vem är han, bortom det icke-perspektiviska rummet
Brokader ovan denna utsökta drapering
blått, guld; dovt handledens spetskröning, armarnas. och
sammet sammet, svart och kungligt rött, blommor, rubiner
infattade i kråset; rubinhjärtat hårt gnistrande
detta hårlösa ansikte, bakom ljusa ögonlockskupor samlas
en särskild sorts hänsynslöshet, smärta
kanske helt bortglömd under långa ritter i lysande
höstlandskap
handen man inte ser
men man anar konturen av ett dokument, grått, i nederkanten
tröttare pärlorna spretande ur det hjärtformade huvudet,
pannans ensamma pärla precis vid hårfästet, under vilken
välver sig, sval, pärlvit: pannan. Ögonbrynen inte lika konturlösa,
antydan till behåring ovan de rundade ögonlocken
kragen sträcker sig upp mot cirkelns kanter, raka spjutspetsar
ornamenterade. En lågt placerad gloria, ur vilken det rinner rader
av pärlor i en eliptisk bana och pärlor mellan var och en av
dessa bruna och röda rosetter; utsmyckade med ädelstenar
puffärmarna, pärlgrå och smyckade med pärlor och blommor med
pärlor
Skriver på dokumentet. Ingen skall märka det. Hon skall
i detta sammanhang bara ha gjort vad som förväntades. Och
dokumenten makulerade
meningarna instickade i broderierna. Därute på fästningen
Vad förväntades av henne
Kanske är det orättvist att klandra henne. Den andra hade
åtminstone låtit sig bli utnyttjad – tänker man efter en sådan
natt; uthärdad
där persiennskuggan skär av orden, andedräkt tät
mot ryggen, mot nacken
Man väljer att tro den som broderar
kvar; och bakom där, i elden, ligger kronan.
Kragen slingrad tät kring den höga halsen, håller upp huvudet
med det bleka ansiktet och den röda munnen. Obefintliga
ögonhår. Håret täckt av denna glesa pärlhätta, vid vilken
en tung blåsvart slöja sitter fästad. handen, som en döds, håller
mellan tummen och pekfingret – fjäderpennan.
yvigt guldgula franska liljor strödda över den vita
dräkten. Tjocka puffärmar och handlederna stödda av fast
tät spets. Bröst i guld och svart, militäriskt; rak, insnörd, orörlig.
Hur hålls den uppe? Halsbandets besynnerliga ögla, pärlorna
i denna onaturliga position, över det högra bröstet.
en lätt rodnad,
detta strypkopplade vansinne
märkena längs ryggraden, höften; åtdraget
hennes platta bröstkorg och denna kyska – inte blick,
men med dess lätt obscena vänster
öga, ett mycket välvt ögonlock (som att bröstets
rundning istället placerats där), i den ögonvrån,
ovanför denna vänstra, aningen rosigare kindkota
Armadan om man utvidgar bilden ser man flera
Fartyg, de förbereder sig för striden. Andra skepp som
går i kvav i den mörka natten
i den ena handen fjäderpennan, den andra handens fingrar trevande
längs ekvatorn, vändkretsarna
en armlös jungfru
Hur skall hon kunna behålla detta rike
Man säger att hon tvekade länge innan hon skrev under
Formlerna är oändliga
för dessa allianser, manövrar
