Håkan Sandell
Ängel, kanske
Ängel, kanske
En ängel kanske, med tunga vingar – upprest höga
och utspända mot taket, slår mot längs väggarna
och lämnar några fällningar, flackande för ögat,
men aldrig att den likt snöfall lägger sig,
min säng är främmande territorium.
Åh, vingarna är nakna liksom kroppars hud
men isvita, kristalliska och kalla efter vad jag tror,
så skimrande som regnbågar och påfågelsskrudar.
Fast blankare än pärlemor så mjuknar de
likt kattryggar för handen, och slinker alltid undan.
Tillbaka rör den sällan, ibland vid sjukdomar
hos mindre barn och då de spröda rundade
små bröstbenen, men någon gång vid ungdomar –
begrundande just utom räckhåll att förstå
salivens glittrande spår och kyssarnas rodnad,
och lutar sig över dem där de sjunker och stiger.
Då höjs de höga vita vingarna och spänns,
för barnen mjuknar de och vingarnas sidor
blir svagfärgat blå som penicillinets mögelsporer;
läkande storheter – och det känns att de bränner
av längtan efter världen trots förbudet.
En ängel, tror jag, men inte någotslags cherub
från halvt himmelsk halvt underjordisk sfär,
med lodjursklor och dunkelt snedtecknade ögon.
Nej, ingen väktare men ljusare och högre,
med rakvuxen statur, en bärare av sanning,
människofigur och smäckert glatt muskulatur
som passat lika vackert en kvinna eller man.
Med oljblåa mörka lockar: azurens prakt
med natthimlens svärta, hade de rena kinderna
haft skägg så vore det orientaliskt blåaktigt.
Potenta, dräktiga, sveper vingarna
omkring i rummet men välter ändå ingenting.
De tunga fjädrarna kan svepa över skrivbordet
och inte ett dammkorn lyfter, bara fingrarna
om pennan rör sig tyst lämnande kvar orden
svagt skimrande och främmande belyst på sidan,
för vem som helst att pröva ljuda fram den stämma
som en gång sökt det maskulina hos Maria
och hos Muhammed det hemligaste kvinnliga.
