Athena Farrokhzad 
Translator

on Lyrikline: 7 poems translated

from: romanian to: swedish

Original

Translation

Insomnia

romanian | Svetlana Cârstean

Stau călare
pe locul dintre ziua de ieri și ziua de mîine,
pe iapa asta care nu-mi aparține
mie, nu eu o țesăl
și nu eu o hrănesc.
E străină de mine,
nu-i din oraș
și nu avem amintiri comune,
dar mă ține cu forța pe spatele ei,
al nopții care a trecut
și al zilei care nu prea vrea să vină.
Visul m-a scuipat afară
 cu putere
 cu ură
 ca pe un sîmbure
 ca pe un copil nedorit.
Și-am ajuns pe spatele acesta lucios
de pe care alunec
ca de pe o mîzgă,
însă nu cad.
Noaptea se agață de mine,
e o boare cu dinți mici,
îi înfige în piele și acolo rămîne.
Durerea nu e mare, doar continuă.
Tocurile nu înțeapă încă cimentul,
tramvaiele nu taie în felii reci aerul,
faptele zilei de mîine încă se coc,
stau acoperite cu cearceafuri mari de pînză
ca expozițiile nevernisate.

Noaptea, salamul e scos din galantar
și pus la loc tainic.
Lumea și salamurile ei se mută noaptea
altundeva.
La fel prăjiturile, care sînt sufletul meu.
Ar trebui și eu să fiu în altă parte
- trupul o carcasă goală
un galantar golit de cu seară
un recipient pe care nimeni
chiar nimeni
nu vrea să îl fure.

|nsă visul m-a scuipat în afară.
Sînt aici.
|ntre ziua care a fost și cea care va să vină.
Visul m-a scuipat în afară
ca pe un sîmbure tare, amar.
L-am lăsat în pace.
Era un vis urît.
Sau eu eram urîta.
|ntre ziua de ieri și cea de mîine e un spațiu îngust
ca între dulap și perete.
Stau cu spatele
la soarele de ieri,
la frica de ieri,
și cu fața la ceva care încă nu vrea să se deschidă.
Pe aceeași spinare mîzgoasă pînă cînd
tramvaiele, tocurile, muncitorii primesc semnalul
și pornesc.

© Svetlana Cârstean
from: Floarea de menghină
Bucuresti: Editura Cartea Românească, 2008
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2012

Sömnlösheten

swedish

Mellan igår och imorgon,

rider jag

denna märr som inte tillhör

mig, en märr jag varken ryktar

eller matar.

Hon är en främling för mig,

hon är inte från staden

och vi har inga gemensamma minnen,

men hon tvingar kvar mig på sin rygg,

ryggen hos den natt som precis har passerat

ryggen hos den dag som inte har lust att komma.

Drömmen spottade ut mig

med kraft

med avsky  

som man spottar ut en fruktkärna

eller ett oönskat barn.

Och jag ankom hit på denna glansiga rygg

där jag halkar

som i lera,

men utan att falla.  

Natten klamrar sig fast vid mig,

det är en bris med små tänder,

som sjunker in i min hud och blir kvar.

Smärtan är inte stor, men ihållande.

Klackarna spetsar ännu inte asfalten,

spårvagnarna skär inte luften i kalla skivor,

morgondagens faktum mognar fortfarande,

de är draperade i stora tyglakan,

utställningar som inte har öppnat.


Under natten avlägsnas salamin från skyltfönstret

och förvaras på hemlig plats.

Världen och dess salami flyttar under natten

någon annanstans.

Samma sak med bakverken som är min själ.

Också jag borde vara på en annan plats

– kroppen – ett tomt skrov

ett skyltfönster som tömts kvällen innan

en behållare som ingen

verkligen ingen

vill stjäla.


Men drömmen spottade ut mig.

Jag är här.

Mellan dagen som gick och den som ska komma.

Drömmen spottade ut mig

som en hård, bitter kärna.

Jag lät den vara.  

Det var en hemsk dröm.

Eller jag var den hemska.

Mellan igår och imorgon finns ett smalt utrymme

som mellan byrån och väggen.

Jag står med ryggen

mot gårdagens sol,

mot gårdagens rädsla,

och ansiktet mot något som ännu inte vill öppna sig.

På samma leriga rygg ända tills

spårvagnarna, klackarna, arbetarna får klartecken

och sätter fart.

Översättning av Athena Farrokhzad
Publicerade i Skruvstödsblomman (Rámus, 2013)
© Rámus & Athena Farrokhzad

Cine am fost eu?

romanian | Svetlana Cârstean

Am fost un băiețel singur căruia într-o zi i s-au împletit codițe și i s-au pus fundițe albastre și bentița de elastic pe cap.

Urechile îi erau roșii și dureroase de la elasticul care-i strîngea cu putere capul și de la pedepsele pe care i le dădea tatăl lui. El îi freca urechile între degetul mare și arătător așa cum ai freca o frunză uscată de mentă sau de busuioc sau o petală de trandafir ca s-o faci pudră și s-o pui la păstrare într-o punguță de hîrtie maro. Urechile ard, se înroșesc ca două petale de trandafir și băiețelul meu aude bine, din ce în ce mai bine, prea bine, pînă departe. Auzul lui se transformă într-un tunel în care sunetele și durerea sînt una și se rostogolesc ca niște mingi grele de plumb.

Am fost un băiețel căruia într-o zi au început să-i crească sînii.

Și astăzi băiețelul trebuie să scrie o compunere. Mîinile lui miros a plastilină, au pete mari de cerneală de-a lungul oaselor subțiri învelite în piele străvezie, sufletul lui se strînge tot mai mult, ajunge cît o sămînță de mac, apoi cu greu se rostogolește pînă la picioarele învățătorului care bat în neștire un ritm în întunericul necunoscut de sub catedră. Acolo cerșește milă. Strigă după ajutor.

Această compunere nu pot să o scriu. Pot totuși să-ți dau o veste: de azi-dimineață îmi cresc sînii.

© Svetlana Cârstean
from: Floarea de menghină
Bucuresti: Editura Cartea Românească, 2008
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2012

Vem var jag?

swedish

Jag var en ensam liten pojke vars hår man en dag flätade och satte blå rosetter och ett resårpannband i.


Hans öron var röda och gjorde ont på grund av resåret som klämde ihop hans huvud hårt och straffen som hans far utdelade. Han gned pojkens öron mellan tummen och pekfingret som man gnider ett torrt mynta- eller basilikablad, eller ett rosenblad som man vill pulverisera för att bevara det i en liten brun papperspåse. Öronen brinner och blir röda som två rosenblad och min pojke hör bra, bättre och bättre, alltför bra, mycket långt bort. Hans hörsel förvandlas till en tunnel i vilken ljud och smärta är ett och samma, och rullar som tunga blybollar.


Jag var en liten pojke vars bröst en dag började växa.

Och idag måste den lille pojken skriva en skoluppsats. Hans händer luktar modellera, har stora bläckfläckar längs med de utsökta benen täckta av genomskinligt skinn, hans själ skrumpnar mer och mer, blir som ett vallmofrö, rullar sedan mödosamt ända fram till lågstadielärarens fötter, som omedvetet stampar en takt, i det okända mörkret under katedern. Där ber det om nåd. Kallar på hjälp.


Den här skoluppsatsen kan jag inte skriva. Men däremot kan jag ge dig senaste nytt: sedan i morse växer mina bröst.

Översättning av Athena Farrokhzad
Publicerade i Skruvstödsblomman (Rámus, 2013)
© Rámus & Athena Farrokhzad

Una

romanian | Svetlana Cârstean

O vreme somnul a intrat pe aceeași poartă,
în mine și în ea,
pe aceeași poartă au intrat bucuria,
spaima,
gustul, mirosul, moliciunea cireșelor.
Greutatea mea era greutatea ei,
unghiile mele, unghiile ei,
aerul meu, aerul ei,
amîndouă visam același vis,
eram una:
o femeie care se plimbă
singură
pe străzi, cu trenul, cu autobuzul.

© Svetlana Cârstean
from: Floarea de menghină
Bucuresti: Editura Cartea Românească, 2008
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2012

Ett

swedish

Under en tid kom sömnen in genom samma grind,

i mig och i henne,

genom samma grind kom glädjen in,  

rädslan,

smaken, lukten, körsbärens mjukhet.

Min tyngd var hennes tyngd,

mina naglar, hennes naglar,

min luft, hennes luft,

vi drömde båda samma dröm,  

vi var ett:

en kvinna som rör sig

ensam

på gatorna,

med tåg, med buss.

Översättning av Athena Farrokhzad
Publicerade i Skruvstödsblomman (Rámus, 2013)
© Rámus & Athena Farrokhzad

Două

romanian | Svetlana Cârstean

Mă gîndesc la burta mea mare, de femeie gravidă. Pe ea îmi odihneam
mîinile, cu ea împingeam oamenii în tramvaie, îmi făceam loc, găuream
aerul, eram parcă mai puternică decît el sau el era poate resemnat și
elastic. Mă gîndesc la burta mamei mele pe care niciodată n-am văzut-o,
nici într-o poză. Burta ei, cu mine în ea, rămîne un secret veșnic. Și cînd
îmi amintesc de ele, burta mea și burta ei devin două camere identice,
umbroase, cu storurile trase, unde se poate dormi pînă tîrziu. Două
camere cărora le știi fiecare pată de pe tavan, fiecare bubuliță din var,
fiecare desen pe care dungile subțiri de lumină îl proiectează de-a lungul
mobilelor, pereților și peste corpul tău. Și e ca în vis. Te miști în voie într-o
cameră, dar o vezi simultan și pe cealaltă de alături, poți trece din una în
alta fără să deschizi uși, fără să închizi în urma ta ferestre.


Cu mama mea în brațe, traversez în fugă aleea. O alee de jucărie. O alee
care urmează să fie colorată.
Stă cuibărită la pieptul meu, nu-i aud nici măcar respirația. Mă roagă din
priviri să nu-i dau drumul, să n-o scap cumva pe caldarîm printre
nimicurile pe care le calcă toată lumea cu picioarele.
Ar trebui să spun că e ușoară.
Dar nu, de fapt, ea e foarte grea, mă cocoșează. Îmi rupe mîinile.
Ar trebui să spun că e mică. Însă ea e mare, albă și rotundă. Fundul ei
molatec stă revărsat și imperturbabil lipit de coastele mele, îmi înfierbîntă
pielea.
Mama mea se lipește de mine. Corpul mi se zbîrcește într-o clipă.
Îmbătrînesc brusc atunci cînd îi văd pielea fadă, fără miros.
E albă, e mare. E peste mine.
E luna care mi-a coborît în brațe.
E rece, însă eu transpir.

Mă uit la mama mea. Cine sînt eu?


Mama mea nu transpiră.
Și face pipi fără zgomot. De zeci de ani, nu a mai vrut să audă cum cade
pipiul ei pe faianța imaculată a veceului. Mai întîi dă drumul la apă, în
chiuvetă, apa curge cu putere, nervoasă, stropește totul în jur, însă acoperă
orice alt sunet din încăpere. O apă rea, dar curată, limpede, fără miros.
Mirosul e al meu. Eu vin din urmă cu subsuorile lipite, închise pe
dinăuntru, ferecate, ca să nu fiu recunoscută. Sufletul ascuns în subsuorile
mele e insuportabil, duhnește. Mama mea nici măcar nu-l poate privi. Ea
mă trimite direct la baie.
Sînt cuminte și dau drumul la robinet, la maximum. O chiuvetă întreagă,
plină ochi cu apă, iată singurul dar adevărat pe care pot să i-l fac. De la o
vreme, nu mai suportă să-i audă nici pe alții cum fac pipi.
La sfîrșit trag de lanțul metalic al veceului. Ni se revarsă iarăși în auz
amîndurora apa zgomotoasă care curăță și amestecă mirosuri, culori,
inventează curcubee pe faianță și le duce mai departe, acolo unde nasurile,
nici ochii și nici buzele noastre nu ajung, acolo unde resturile noastre se
mișcă libere și neștiute de nimeni, cunoscînd un alt întuneric, alte tuburi,
alte recipiente, alte glasuri, alte încăperi. Fără piele sau oase sau gînduri.

© Svetlana Cârstean
from: Floarea de menghină
Bucuresti: Editura Cartea Românească, 2008
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2012

Två

swedish

Jag tänker på min stora mage, en gravid kvinnas. På den vilade jag mina

händer, med den knuffade jag människor på spårvagnarna, med den tog

jag mig fram, jag trängde igenom luften, det var som om jag var starkare

än den, eller så var det kanske den som var elastisk och resignerad. Jag

tänker på min mammas mage som jag aldrig såg, inte ens på ett enda foto.

Hennes mage, med mig inuti, förblir en evig hemlighet. Och när jag

minns dem blir min mage och hennes mage två identiska rum, skuggiga,

med rullgardinerna nerdragna, där man kan sova till sent. Två rum där du

känner till minsta fläck i taket, minsta skavank i tapeten, minsta mönster

som de smala ljusstrimmorna reflekterar på möblerna, på väggarna och på

din kropp. Och det är som i en dröm. Du tar dig ledigt in i ett rum, men

samtidigt ser du också det bredvid, du kan ta dig från det ena till det andra

utan att öppna dörrarna, utan att stänga fönstren bakom dig.


Med min mamma i armarna korsar jag springande allén. En allé av

leksaker. En allé som ska färgläggas.

Hon är hopkurad mot mitt bröst, jag hör inte ens hennes andning. Med

blicken ber hon mig att inte släppa taget om henne, att inte låta henne

falla ner på trottoaren, ner till det obetydliga som alla trampar på.

Jag borde säga att hon är lätt.  

Men nej, i själva verket är hon mycket tung, hon gör mig krokig. Hon gör

sönder mina armar.  

Jag borde säga att hon är liten. Men hon är stor, vit och rund. Hennes

slappa rumpa förblir översvämmad och orubbligt fastklistrad vid mina

revben, bränner min hud. Min mamma klistrar fast sig fast vid mig. Min

kropp rynkar plötsligt ihop sig. Jag åldras bryskt när jag ser hennes fadda

och luktlösa hud.

Hon är vit, hon är stor. Hon är över hela mig.

Det är månen som gått ner i mina armar.  

Hon är kall, men jag, jag svettas.


Jag tittar på min mamma. Vem är jag?


Min mamma svettas inte.

Och hon kissar ljudlöst. Sedan årtionden har hon inte längre velat höra

hur hennes kiss träffar toalettens fläckfria porslin. Hon vrider först upp

vattnet i handfatet, vattnet forsar starkt, nervöst, skvätter ner allt omkring

henne, täcker över alla andra ljud i rummet. Ett elakt vatten, men rent,

klart, luktlöst.  

Lukten är min. Jag kommer bakifrån med armhålorna fastklistrade,

stängda inifrån, låsta, för att inte bli igenkänd. Själen, dold i mina

armhålor, är outhärdlig, den stinker. Min mamma kan inte ens titta på

den. Hon skickar mig raka vägen till badrummet.

Jag är lydig och jag sätter på kranen till max. Ett helt handfat fyllt till

brädden, det är den enda sanna gåva jag kan ge henne. Sedan en tid kan

hon inte ens längre stå ut med ljudet av andras kiss.

På slutet drar jag i toalettens metallkedja. Återigen svämmar vattnet in i

bådas vår hörsel, det högljudda vattnet som renar och blandar lukter,

färger, bildar regnbågar på porslinet, och bär dem längre, dit varken

näsorna, ögonen eller våra läppar når, där våra lämningar rör sig fritt,

okända för alla, upptäcker ett annat mörker, andra vattenledningar, andra

behållare, andra röster, andra rum. Utan hud, varken ben eller tankar.

Översättning av Athena Farrokhzad
Publicerade i Skruvstödsblomman (Rámus, 2013)
© Rámus & Athena Farrokhzad

[Sînt femeie]

romanian | Svetlana Cârstean

Sînt femeie,
corpul meu plutește de atîta timp,
deasupra apelor întinse, alb ca o lumină de lună,
impudică și tăcută.
Sînt o mamă nemiloasă.
care-și îmbrățișează copilul,
pînă la sufocare,
îl face iarăși una cu ea însăși,
ca altădată,
cînd burțile mari erau camere umbroase de odihnă,
erau încăperile bune dinspre stradă,
camerele vacanței veșnice,
fără durere, fără lacrimi,
erau locul acela unde nimeni nu se desparte de nimeni.
Sînt o femeie, adesea urîtă,
corpul meu era ieri o barcă de hîrtie
l-am aruncat în joacă pe suprafața acestei ape,
sperînd să mă ducă departe.
Azi sînt balena ucigașă,
adesea frumoasă,
care-și așteaptă pescarul.

© Svetlana Cârstean
from: Floarea de menghină
Bucuresti: Editura Cartea Românească, 2008
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2012

[Jag är kvinna]

swedish

Jag är kvinna,

min kropp flyter sedan lång tid,

på de vidsträckta vattnen,

vit som månens ljus,

oanständig och tyst.

Jag är en skoningslös mor,

som kramar sitt barn,

till kvävningens gräns,

hon gör honom till ett med henne själv igen,

som förr,

när de stora magarna var skuggiga rum för vilan,

var finrum som vätte mot gatan,

de ändlösa semestrarnas rum,

utan smärta, utan tårar,

var den plats där ingen särskiljs från någon annan.

Jag är en kvinna, ofta ful,

igår var min kropp en pappersbåt

jag kastade den lekfullt på denna vattenyta,

i hopp om att den skulle föra mig långt.

Idag är jag mördarvalen,

ofta vacker,

som väntar på sin fiskare.

Översättning av Athena Farrokhzad
Publicerade i Skruvstödsblomman (Rámus, 2013)
© Rámus & Athena Farrokhzad

Cine sînt eu

romanian | Svetlana Cârstean

Mă uit la bărbați și mă întreb cine sînt eu.
S-au dus vremurile de demult cînd bunicul meu își punea cizmele și sărea
peste bălțile mari de pe uliță cu mine în spate, pe drumul spre grădiniță.
S-au dus mai ales acele vremuri cînd visam în fiecare seară urît, iar tatăl
meu venea la mine în pat și îmi punea mîna în dreptul stomacului ca să
mă liniștesc și rămînea așa pînă adormeam. Sau chiar mă trezeam cu el
alături dimineața.
S-au dus și timpurile în care tatăl meu mă spăla din cap pînă în picioare,
s-a dus și vremea primei mele vizite la ginecolog, pe care tot cu el am
făcut-o.
S-au dus anii în care învățam cu el tisa, molidul, pinul și bradul.
S-au dus oare definitiv?

© Svetlana Cârstean
from: Floarea de menghină
Bucuresti: Editura Cartea Românească, 2008
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2012

Vem jag är

swedish

Jag tittar på män och frågar mig vem jag är.

Borta är den tid för länge sedan då min morfar satte på sig sina höga

regnstövlar och hoppade över  grändens stora vattenpölar med mig på

ryggen, på väg till dagis.

Borta är också den tid då jag hade mardrömmar varje natt, och min pappa

kom till mig i sängen och lade sin hand på min mage för att lugna mig

och den låg kvar där tills jag somnade. Eller så vaknade jag till och med

med honom bredvid mig på morgonen.

Borta är den tid då min pappa tvättade mig från topp till tå, borta tiden för

mitt första besök hos gynekologen, dit jag också gick med honom.

Borta är de år då han lärde mig om idegran, kungsgran, tall och ädelgran.


Är de borta för alltid?

Översättning av Athena Farrokhzad
Publicerade i Skruvstödsblomman (Rámus, 2013)
© Rámus & Athena Farrokhzad

Balada ghetelor de lac

romanian | Svetlana Cârstean

Cînd sînt fericită nu scriu.

Cînd sînt fericită nu-mi trebuie alte jucării, nu-mi trebuie cărți, prăjituri, bărbați.

Astăzi mi s-au crăpat, pentru prima oară, ghetele de lac, ghetele mele cu care am bătutt drumurile atîția ani.

Una mai tare, cealaltă mai puțin. Dar pentru mine nu contează care s-a crăpat mai tare. Pentru mine ele sînt la fel. Le iubesc pe amîndouă la fel de mult. Același lucru se întîmplă și cu picioarele mele. Niciodată nu am făcut nici o diferențiere între ele. Ce i-am dăruit unuia, i-am dăruit și celuilalt. Și mi s-au supus în aceeași măsură. N-au existat certuri, disensiuni, remușcări, țipete. Doar cu mîinile am avut probleme. Aceste probleme au început pe la vîrsta de 12 ani. Întîmplător și fără nici o legătură, tot cam pe-atunci au început să-mi crească și sînii. Întîmplător și tot fără nici o legătură, sînul meu stîng a fost întotdeauna mai mic decît cel drept. Eram mai mult singură și ascultam în fiecare dimineață Buletinul hidrologic și cel mai tare îmi plăcea cînd auzeam lenivodezodiudaniubsomeșbestrant și tot așa. Atunci îmi luam mîinile, le așezam în fața mea și începeam să le vorbesc. Întîi calm, apoi din ce în ce mai tare. Pe cea dreaptă o chema Beatrice, nume frumos, pe cea stîngă, Alice, nume urît. Alice era proastă, rea, murdară, neascultătoare. Nu primea nimic de la mine, nici măcar o mîngîiere. Ba dimpotrivă uneori chiar o pocneam și îi spuneam să plece, obligînd-o să stea la spate. Beatrice era strălucitoare și nu mai are rost să-i enumăr calitățile. Beatrice era sufletul meu, o strîngeam la piept și îi spuneam cuvinte dulci, ne mîngîiam reciproc. O puneam să mă hrănească și să-mi scrie temele. Tîrziu de tot cînd m-am căsătorit, Alice a avut parte de o verighetă de aur pe inelarul ei. Și tot din acel moment, Beatrice a rămas destinată argintului și plasticului. Astăzi nu mai știu de Alice și Beatrice și nici pentru atunci nu pot băga mîna în foc dacă Alice o fi fost  mîna dreaptă și nu invers.


Cînd sînt fericită, nu scriu. Astăzi însă mi s-au crăpat pentru prima oară ghetele mele de lac. Una mai tare, alta mai puțin. Dar pentru mine nu contează. Eu le iubesc la fel de mult pe amîndouă. Nu m-am gîndit niciodată la ele ca fiind două, două lucruri, două ființe pentru care trebuie să am două gînduri diferite. Poate pentru că ele au făcut din mine una singură și poate pentru că, pe măsură ce am crescut și m-am maturizat, sufletul mi-a coborît încet-încet din mîini în picioare. Sufletul meu are culoarea vișinie.


Alice sau Beatrice? Nu mai contează. Nu mai vorbesc de mult cu mîinile mele. Singurătatea mea nu se mai măsoară în lungi conversații cu ele, ci în adîncimea inboxului meu gol. Acum Alice stă în fața computerului și îi scrie mesaje lui Beatrice sau poate invers, Beatrice lui Alice. Numele mele de scenă își pierd strălucirea în mijlocul pustiei, unde doar o pereche de ghete solide te pot conduce spre oază.

© Svetlana Cârstean
from: Floarea de menghină
Bucuresti: Editura Cartea Românească, 2008
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2012

Lackkängornas ballad

swedish

När jag är lycklig skriver jag inte.
När jag är lycklig behöver jag inte några lekar, jag behöver inga böcker, bakelser eller män.
Idag har mina lackkängor för första gången gått sönder, de jag under så många år brukade sparka på gatstenar med.
Den ena är trasigare än den andra. Men vilken spelar
ingen roll. För mig är de likadana. Jag älskar båda lika mycket.

Likadant med mina fötter. Jag har aldrig gjort någon skillnad mellan dem. Det jag har gett den ena har jag också gett den andra. Och de har följt mig på samma sätt. Inga gräl, meningsskiljaktigheter, samvetskval eller skrik har kommit emellan oss. Det är bara med händerna jag har haft problem. Dessa problem började när jag var 12 år. Helt oväntat och utan samband sammanföll det med att mina bröst började växa. Helt oväntat och utan samband var mitt vänstra bröst alltid mindre än det högra. För det mesta var jag ensam och varje morgon lyssnade jag på sjöväderrapporten, det jag tyckte mest om var när jag hörde lenivodezodiudaniubestrant och liknande. Jag lyfte händerna, höll dem framför mig, och började prata. Först lugnt, sedan allt högre. Den högra kallade jag Béatrice, ett vackert namn, den vänstra kallade jag Alice, ett uselt namn. Alice var dålig, elak, smutsig och olydig. Jag gav henne ingenting, inte ens en smekning. Tvärtom, ibland slog jag henne till och med, och sa åt henne att ge sig av, tvingade kvar henne bakom min rygg. Béatrice var så briljant att det vore meningslöst att räkna upp alla hennes kvaliteter. Béatrice var min själ, jag tryckte henne mot mitt bröst och sa förtjusande ord till henne, vi smekte varandra ömsesidigt. Jag bad henne mata mig och göra mina läxor. Långt senare gifte jag mig, då fick Alice en guldring till sitt ringfinger. Och från och med då fick Béatrice nöja sig med silver och plast. Idag känner jag varken Alice eller Béatrice, och vad gäller den tiden kan jag inte längre svära på om Alice var min högerhand, eller om det var tvärtom.


När jag är lycklig skriver jag inte. Men idag har mina lackkängor gått sönder för första gången. Den ena är trasigare än den andra. Men för mig spelar det ingen roll. Jag älskar båda lika mycket. Jag har aldrig tänkt på dem som två, som olika föremål, som två väsen som jag borde hysa olika känslor för. Kanske för att de gjorde mig till en, kanske för att jag växte och mognade på pin kiv, för att min själ långsamt klättrade ner från mina händer till mina fötter. Min rödfläckiga själ.


Alice eller Béatrice? Det spelar ingen roll. Sedan lång tid tillbaka pratar jag inte längre med mina händer. Min ensamhet mäts inte längre i samtalen jag har med dem, utan i djupet av min tomma inkorg. Nu sitter Alice vid datorn och skriver ett meddelande till Béatrice, eller om det är tvärtom, Béatrice till Alice. Mina smeknamn förlorar sitt skimmer i en öken, där bara ett par ordentliga kängor kan föra mig till en oas.

Översättning av Athena Farrokhzad
Publicerade i Skruvstödsblomman (Rámus, 2013)
© Rámus & Athena Farrokhzad