[Jos onni olisi]

”Jos onni olisi hyvännäköisissä tilanteissa,
                                            maailma säteilisi pois...”                                                     
 
 
 
Jos onni olisi hyvännäköisissä tilanteissa, maailma säteilisi pois.
Jos onni olisi itkemättömyydessä,
jos se olisi aurinkoisuudessa. Mitä on kaksikymmentä kahdeksan astetta,
tuulta kaksi metriä sekunnissa, pilvetöntä, näkyvyys saaristoon? Millaista on
seistä ikkunan ääressä ja katsoa kun se väreilee avaruuteen.
Helmenä säteilevän maapallon pinnalla seisova
avaruuden profiilissa erottuva pienin kuvio.
Jos onni olisi kaunismuotoisissa kuvioissa, siihen voisi kulkea syvemmälle
kunnes merihevosten laakso tulee jälleen vastaan, silloin laskutoimitus
on ikuinen ja itsekseen tapahtuva. Silloin olisi yksinkertaista sanoa
mikä on kaunista: puhtain.
Kauneinta olisi silloin piirtämätön viiva, pelkkä piste. Silloin ei olisi
milloinkaan tarvinnut minkään alkaa, ajan.
Jos merihevonen olisi vain kaunis eikä ensin kummallinen.
Jos ei ensin tarvitsisi sanoa sitä hevoseksi ja heltyä.
Jos onni olisi loppumattomuudessa,
siinä, että on toffeesta tehty hevosenkokoinen hevonen
ja kun sen kylkeä puraisee, se kasvaa heti täydeksi takaisin.
Tai jos jokin päivä ei loppuisi koskaan.
Jos silloin saisi auringonpolttaman, joka laantuu huomiseen mennessä,
ei se laantuisi koskaan.
Mutta jos iho olisi taiottu kipua tuntemattomaksi.
Niin päällä olisivat vaatteet jotka eivät ollenkaan liikkuisi, kaikki kosketus
olisi yhtäläistä.
Jos milloinkaan ei olisi ollut mitään. Jos mitään ei olisi ollut, koskaan.
Jos onni olisi kaukaa onneksi nähtävissä, maailma säteilisi pois.
Jos se tulisi aina kun sen osaset sitä kutsuvat.
Ei olisi kohta enää muuta, vain kolmio ja ympyrä jotka istuisivat ja
nojaisivat toisiinsa.
Olisi vain palmu, hiekkainen poukama, yksi uudestaan
täyttyvä hedelmä.
Jos onni olisi hyvännäköisimmässä syleilyssä, maailma katselisi pois.
Olisi vain kauneuksien ja hyvyyksien yhteenlaskettu rakkaus,
mitään se ei kestäisi sillä sen aika ei kuluisi.
Jos sameasta vedestä ei heijastuisi, jos lehtiä ei olisi sen pohjalla.
Ja olisiko se kaunis jollei sitä ensin sanottaisi hevoseksi,
kavioiset hevoset, jouhiset hevoset, turkkiset hevoset. Säkäiset hevoset,
harjaiset hevoset, lautaisiset hevoset. Turpaiset hevoset, korvaiset hevoset,
kaulaiset hevoset.
Ja kaksi vuohta jotka nojaavat kaulaansa kaulaa vasten.
Jos vain kauniit eläimet saisivat olla olemassa.
Jos harmaata rapattua seinää ei voisi koskea kädellään.
Jos vain kaunista ilmaa saisi olla. Jos kukaan ei tunnistaisi ketään.
Avaruuden profiilissa erottuva pienin kohouma,
kukin meistä joka sillä hetkellä kohottautuu vuoteessaan
ja ihmettelee yön kuumuutta sytyttämättä valoja,
ohuesti lakanan peitossa, kaikkein pienimpänä ja kaiken
ajattelemiseen kykenevänä.
Sillä jos onni olisi vain rakastettavissa asioissa, maailma säteilisi pois.
Jos ei koskaan löytäisi itseään tienoolta,
jos ei tavoittaisi itseään sieltä missä ajatteli olevansa täysin kadoksissa,
rannalta joka on kuivuneen levän peitossa.
Jos kukaan ei sanoisi hyvää yötä muille kuin rakastamilleen.
Jos ei koskaan rakastaisi sellaista mitä ei ennen rakastanut.
Nyt hyvää yötä. Hyvää yötä tähdet. Hyvää yötä kultainen kuu
ja hevosenpään tähtisumu.
Hyvää yötä syleiltävä.
Hyvää yötä. Hyvää yötä.

© Pauliina Haasjoki
From: Pääskynen ja lepakko
Helsinki: Otava, 2009
Audio production: Petri Hellgren, Kirjasto 10

[Om lyckan skulle finnas]

”Om lyckan skulle finnas i situationer som ser bra ut
                                                    skulle världen stråla bort...”
 
 

Om lyckan skulle finnas i situationer som ser bra ut skulle världen stråla bort.
Om lyckan skulle finnas i gråtlöshet
om den fanns i solighet. Vad är tjugoåtta grader,
vind två meter i sekunden, sikt mot skärgården. Hur är det
då att stå i fönstret och sedenflimra ut i rymden.
Stå på den pärlstrålande jordens yta som det minsta
mönster som kan urskiljas i rymdens profil.
Om lyckan skulle finnas i mönster med vackra former kunde man gå längre in i den
tills man på nytt kommer till sjöhästarnas dal, då är räkneoperationen
evig och pågår för sig själv. Då vore det enkelt att säga
vad som är vackert: renast.
Det vackraste vore då ett linje som aldrig dragits, en punkt. Då hade ingenting
någonsin behövt börja, tiden.
Om sjöhästen var bara vacker och inte konstig först.
Om man inte var tvungen att först kalla den häst och vekna.
Om lyckan fanns i det som är utan slut,
i att det finns en häst i häststorlek gjord av kola
och när man biter i dess bringa växer hålet genast igen.
Eller om den dagen aldrig tog slut.
Och man då brände sig i solen och rodnaden skulle blekna till följande dag,
skulle den aldrig blekna.
Men om huden skulle ha förtrollats så att den inte kände smärta.
Då skulle man vara klädd i kläder som inte alls rör sig, all beröring
skulle vara en och samma.
Om ingenting någonsin varit. Om ingenting hade funnits, någonsin.
Om lyckan kunde kännas igen på håll skulle världen stråla bort.
Om den alltid skulle komma när dess delar kallar på den.
Snart skulle det inte finnas annat, bara en triangel och en cirkel som skulle sitta och
luta mot varandra.
Det skulle finnas bara en palm, en sandbukt, en frukt
som hela tiden fylls på nytt.
Om lyckan fanns i den omfamning som ser bäst ut skulle världen vända bort sin blick.
Bara vackerheternas och godheternas ihopräknade kärlek skulle finnas,
ingenting skulle den uthärda för dess tid skulle inte gå.
Om grumligt vatten inte skulle spegla, om det inte fanns löv på dess botten.
Och skulle den vara vacker om den inte först kallades häst,
hoviga hästar, tagliga hästar, pälsiga hästar. Mankiga hästar,
maniga hästar, ländiga hästar. Muliga hästar, öriga hästar,
halsiga hästar.
Och två getter som lutar hals mot hals.
Om bara vackra djur fick finnas.
Om man inte kunde röra den gråa rappade väggen med sin hand.
Om det bara fick finnas vackert väder. Om ingen kände igen någon.
Den minsta utbuktning som kan urskiljas i rymdens profil,
var och en av oss som i det ögonblicket sitter upp i sin säng
och förundras över nattens värme utan att tända ljuset,
tunt täckt av lakanen när man är som allra minst och kapabel
till allt tänkande.
För om lyckan bara fanns i det som kan älskas skulle världen stråla bort.
Om man aldrig fann sig själv i trakten,
om man inte fick tag på sig på det ställe där man tänkte sig vara helt vilse,
på stranden som är täckt av torrt sjögräs.
Om ingen sade godnatt till andra än sina älskade.
Om man aldrig älskade sådant man inte tidigare älskat.
Godnatt nu. Godnatt stjärnorna. Godnatt måne i guld
och godnatt hästhuvudnebulosan.
Godnatt du som skall kramas.
Godnatt. Godnatt.

Översättning: Peter Mickwitz