Martin Enckell
swedish
[Silloin, kun sinulla vielä oli nimi... ]
Silloin, kun sinulla vielä oli nimi, annoit jään purra kallion rikki ja sylkeä kiviä sinne tänne, suolle ja synnytysosastolle. Niin paljon sinä minua, maailmaasi rakastit, että kivi kantoi minua kuin kissa niskasta poikastaan ja antoi selättää itsensä painissa hyvän emon tai enkelin tavoin, ja edelleen, suuressa rakkaudessasi et laskenut minua alasti kouluun, vaan vedin jalkoihini valon ja pimeän kuin pitkät kalsarit. Yöt olen nukkunut sikeästi, mutta nyt, kun pimeä on oppinut saalistamaan ja syönyt itsensä niin lihavaksi, ettei häntäänsä jaksa heilauttaa, kysyt minulta, missä minä olen, ja niskat kipeinä, kivi tyynynäni avaan silmäni suolla, lintujen pesimäalueella, eikä minulla ole nimeä.
From: Puupuhaltaja
Helsinki: Otava Publishing Company, 2005
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin, 2014
[Då när du ännu ägde ett namn]
Då när du ännu ägde ett namn lät du isen tugga sönder berget och spotta stenar hit och dit, över myren och förlossningsavdelningen. Så mycket älskade du mig, din värld, att stenen bar mig såsom katten bar sin unge i nackskinnet och lät sig besegras i brottningsmatchen likt en god moder eller ängel, och därtill, i din stora kärlek lät du mig inte gå naken till skolan, och ljuset och mörkret drog jag på mig likt ett par långkalsonger. Nätterna har jag sovit djupt, men nu, när mörkret lärt sig att jaga sitt byte och ätit sig fet, så fet att det inte ens orkar vifta på svansen, frågar du mig var jag är, och med värkande nacke och en sten som dyna öppnar jag mina ögon ute på myren, på fåglarnas häckningsområde, och inget namn äger jag.