En kritvit fågel störtade ur sin bana, slog i marken som en meteorit, bröt nacken och förstenades till ett berg i öknen. Solen drunknade i ett moln av aska, dinosaurierna försvann och invid det vita berget beträdde min släkt öknens sand. Farfar gröpte ur fågeln till en domkyrka, genom huden bröt far upp fönstren och pojken ventilationskanalerna. Jag fick anställning som kantor, jag satt på den beniga orgelläktaren, mina fingrar frös på de svarta tangenterna och trevade sig fram över en trasig melodi, över delarna till ett flygplan som störtat i myren: Big Bang, den orörlige som sätter allt i rörelse, dinosaurierna, nådemekaniken… till slut blev det sommar, domkyrkans kupol öppnade sig med en smäll och det regnade vita tangenter, kritvita fjädrar.