Liten katekes för den konstiga

Vem är konstig?
Den som inte anses vara normal.

Vad är normal?
Normaliteten är det eftersträvansvärda, en idealbild. Eftersom det är skrämmande att finnas till blir människor rädda, och vill därför ha tydliga instruktioner för hur man ska bete sig. Tydliga instruktioner innebär att det finns rätt och fel. Det är så hierarkierna skapas, och med dem normalitet och konstighet som värdeladdade begrepp.

Vad är en hierarki?
Missuppfattningen om att ett sätt att vara skulle vara bättre än andra, som om en människas värde vore mätbart.

Varför känner jag mig så konstig?
För att du är det. Och du är. Och du är. Alla är. Frågan är bara på vilka punkter man bryter mot normaliteten, och hur viktiga dessa anses vara. Klassas du som konstig har du haft otur, det är inte mer komplicerat än så.

Men varför blir jag ledsen?
Du blir ledsen för att det är orättvist.

Varför är det orättvist?
För att människor är fega och bekväma, och för att det är så förvillande lätt att vänja sig. Vi skulle inte ha överlevt om vi inte hade förmågan att vänja oss vid vilken djävulskap som helst – men det gör det också svårt för oss att se att det kan vara något annat, något bättre. Är du ledsen för att det är orättvist så har du förmågan att se det. Det är första steget.

Vad är andra steget?
Att vägra allt som inte gör det bättre.

Vad är vägran?
En icke-handling som förändrar världen.

Är det eftersträvansvärt att vara normal?
Nej. Det är eftersträvansvärt att inte göra andra människor illa. Om du är konstig och tvingas att förneka det för att inte bli utesluten, så gör de andra dig illa, och då spelar det ingen roll att de är normala.

Kommer jag någonsin att känna mig normal?
Förmodligen. Och minns då: också det är tungt att bära. Föreställ dig att någon säger: ”Du är precis som alla andra”. Väg de orden i munnen. Det är djupt sorgliga ord, för det är djupt osant. Sanningen är givetvis att du både är konstig och normal, eftersom konstigheten och normaliteten sker i relation till andra människor, och allt handlar således om vilket sällskap du befinner dig i. Det gäller alla människor.

Kommer jag någonsin att finna ett sällskap där jag känner mig normal?
Ja!

Hur finner jag detta sällskap?
Du letar med öppna ögon. Du fortsätter att vara i ditt jag, att göra allt det som får det att spritta till i dig av nyfikenhet. Det finns miljarder människor på jorden, och miljarders miljarder människor har levt och dött – du är aldrig ensam med din ensamhet, och det är tillräckligt för att inte ge upp.

Vad menar människor när de säger ”Det blir bättre sen” – det kan de väl inte veta?
Nej, det vet de inte, men de vet att livet är värt att leva. ”Det blir bättre sen” betyder alltså  ”Det är inte konstant. Det är spännande.”

Är livet värt att leva?
Ja.

Är livet värt att leva som en konstig?
Nej. Priset man tvingas betala är omätbart, för man betalar med sig själv. Men det finns inga alternativ – se tidigare svar. Det är inte levandet som är problemet, det är missuppfattningen om att det finns något som är mindre värt eftersom det är konstigt. Livet är alltid, alltid värt att leva.

Vad betyder ”Tro på dig själv”?
Härda ut.

Vad innebär det att härda ut?
Att vägra sig själv något mindre än allt. Allt är ditt. Liksom mitt. Liksom allas. Det är ett fullt rimligt krav att ställa, kravet om allt, och värt att vänta på. Att härda ut är att veta det, och att tro på framtiden.

Är det möjligt att älska den konstiga?
Det du egentligen frågar är ”Är det möjligt att älska mig?” Och svaret blir: Där människor finns, finns kärlek, så finns du där människor finns, finns du i kärlek. Med andra ord: Ja.

Vad är kärlek?
En spegel mot en spegel, alltså en evighet.

Varför känner jag mig så fruktansvärt ensam?
För att du är det.

Varför är jag så fruktansvärt ensam?
För att du hade otur. Sträck dig ut mot människorna. Finn nya sammanhang. Ingenting är konstant. Framtiden finns.

Vad kommer då att hända med mig i denna framtid?
Livet kommer att förvåna dig. Det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig. Upprepa det som ett mantra. Det är min enda tro, och den enda tröst jag har.

Vem är du att ge tröst?
Ingen alls. Jag svarar som om jag svarade mig själv, för jag vet inte mer än någon annan. De slutsatser jag drar kan jag endast dra av erfarenheterna jag har gjort, och de sträcker sig ut i världen från mitt eget, lilla liv. Jag har så länge jag kan minnas känt mig konstig, som en främling och ett undantagstillstånd, och jag har varit så fruktansvärt ensam – men trots det har jag levt gott. Jag tror därför på livet, och jag blir ständigt förvånad av det. Jag vet inte vad du behöver, men jag vet vad jag själv en gång behövde. Att någon sade det. Upprepade det som ett mantra. Livet kommer att förvåna dig. Det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig. Därför är det värt allt, att leva, också som den du är.

© Olivia Bergdahl
Audio production: Haus für Poesie, 2017

A small catechism for weirdos

Who is weird?

Anyone not considered normal.

What is normal?

Normality is what people aim for, an ideal. Since it is frightening to exist, people are scared, which makes them want clear instructions for how to be. Clear instructions imply that there is right and wrong. That’s how hierarchies get made and they, lead to the charged concepts of normality and weirdness.

What is a hierarchy?

The misconception that one way of being is better than another, as if the value of a human being could be measured.

 

Why do I feel so weird?

Because you are. And you are. And you are. Everyone is. The only question is where we violate the norm and how important it is considered. If you’re classified as weird that's your bad luck, it's as simple as that.

But why do I get so unhappy?

You get unhappy because it's not fair. 

Why isn't it fair?

Because people are weak and self-satisfied, and because it's so confusingly easy to accept things the way they are. We would never have pulled through if we couldn’t accept the whole mess - but that makes it hard for us to see that there could be something else, something better. If you’re unhappy because it's not fair then you can see that/have understood that.. Which is the first step.

What's the second step?

Refusing to do anything that doesn't make it better.

What is refusal?

A non-action that changes the world.

Is it worth aiming to be normal?

No. It is worth aiming not to hurt other people. If you're weird and forced to deny it so as not to be left out, others are hurting you, in which case it makes no difference that they are normal.

Will I ever feel normal?

Probably. And when you do -- remember this: feeling normal is a heavy burden, too. Imagine someone saying: "You're just like everyone else." Put those words in your mouth and weigh them up. They are deeply tragic, being deeply false. The truth is that you are both weird and normal, since weirdness and normality evolve in relation to other people, and so it's all about the company you keep. This is true for everyone.

Will I ever find a context where I feel normal?

Yes!

How will I find that context?

You will search with open eyes. You will go on being in your self, doing everything that makes you tingle with curiosity. There are billions of people on earth, and billions and billions of people have lived and died -- you will never be alone with your loneliness and that is enough not to give up.

What do people mean when they say "This too shall pass”. How can they know?

Well, you're right, they can't know, but they do know life is worth the living. So "This too shall pass” means things will not always be as they are right now. That'sAnd that's exciting.

Is life worth the living?

Yes.

Is life worth the living for a weirdo?

No, The price you have to pay is immeasurable, because you pay with your self. But there are no alternatives – as I just said. Living isn't the problem, the problem is the misconception that some things are of lesser worth because they are weird. Life is always, always worth the living.

What does believe in yourself mean?

Grin and bear it.

What does grin and bear it mean?

Refusing yourself less than everything. Everything is yours. And mine as well. It is perfectly reasonable to demand everything, and it's worth waiting for. Grinning and bearing it is knowing this, and believing in the future.

Is it possible to love a weirdo?

What you are really asking is "Can I be loved?" And the answer is: Where there are people there is love, so if you are where people are, you are you are where love is. In other words: Yes.

What is love?

A mirror of a mirror, or an eternity.

Why do I feel so dreadfully alone?

Because you are.

Why am I so dreadfully alone?

Because you were unlucky. Reach out to people. Find new contexts. Nothing is forever. There is a future.

What will happen to me in that future?

Life will surprise you. It will surprise you, it will surprise you, it will surprise you. Repeat it like a mantra. This is my only belief, and my only comfort.

Who are you to comfort me?

No one at all. I am answering as if I were answering myself, because I do not know any more than anyone else. The conclusions I draw can only be based on my experience, and they extend out into the world from my own, little life. For as long as I can remember, I’ve felt weird, like an alien and a state of emergency, and I’veI have been so dreadfully alone – and yet I have lived well. And so I believe in life, and am constantly surprised by it. I don't know what you need, but I know what I once needed. That someone said the words. Repeated them like a mantra. Life will surprise you. It will surprise you, it will surprise you, it will surprise you. That's why it is worth everything, to live, even just as you are.  


English version by Olivia Bergdahl