Der Rose kündigen für den Tag, an dem alle nach Dornen fragen

An süßduftenden Tagen, an denen Regen auf allen Bänken sitzt
und ein Rentner über die Rohheit der Jugend erzürnt
-denn der Regen ist jung und tritt die Bänke mit Wasserfüßen-,
an schweren, dunstigen, ebendiesen Tagen
ist der Garten ein Revier der Zierde,
der Schnecken und Würmer,
der Zähne der Löwen,
der Größe der Rosen,
der Majestät und des Grüns.
Ich sitze und gehe manchmal,
es ist ein Tanzschritt eher als ein Wegbereiter,
ich komme nicht an, ja ich verlaufe mich sogar.
Ich trete auf die Zehen meines Baumes.
Mein zarter Schuh versucht ein Muster, versucht etwas bleibendes zu zeichnen,
der Regen wird kommen und wird vergessen machen.
Ich werde mich wegspülen, ich werde unter der Straße gluckern, ich werde mich
wenden, an Ecken an die Oberfläche sprudeln,
ich werde Wände hinauf und hinabsteigen.
Meine Hände spielen im Haar der Farne
und ertasten das Zarte und Gegangene.
Ich denke bei mir, wie leicht und sonderbar die Flächen sind, auf denen wir
                                                                                               wandern
und gar nicht leben.
Der Rose lecke ich den Hals, den schlanken und ihre breite Stola lässt mich im
Schatten weilen.
Der Dorn, der kleine Sarazene, ist voller Eifersucht. Sein Schwert ist alt und meine
Lust sehr jung. Die bunte Dame gewährt, dass ich ein Blatt von ihrer Brust ablöse,
ein Blütensegel, ein bauschiges Tüchlein, das ich mir um Lippen und Fingerkuppen
lege, um, wie ein Schwärmer, dummer Junge, kleiner Muck vor ihr zu lagern und
                                                                                                               wie
einer, der nur Rosenworte reden darf.
Meine Dame hat ihr Herz auf meine Zunge gelegt mit dem einen Kuss.
An Tagen, wie ebendiesen. In Nächten wie jenen,
entsage ich dem Duft und schicke mich, um sie zu betrügen,
an die Hände und Münder anderer Sträucher.
Ich beiße in die Tomate, ich feiere die Röte der Völle.
Hin und her schwingt mein Verdacht,
der Garten raunt. Ich bin entdeckt,
enttarnt als Larve, die ein Blatt zerreißt.
Die Ameise kommt, um nach mir zu sehen.
Die treue Amme trägt mich hinab.
Manchmal bin ich ein Haus, das verlassen wurde von einer Schnecke.
Ich liege als stille Erinnerung am Rand und Halme wachsen in mich hinein
und Vögel hallen wider.
Meine Mauern, die gewunden und wund, zittern wie einsturzgefährdet.
Kein Denken an die fröhlichen Feste.
Sie fragen nach Dornen, die Undankbaren.
Für ebendiesen Tag, sage ich, habe ich der Rose gekündigt.

© Verlag Voland & Quist
From: Sag doch mal was zur Nacht. [Mit Audio-CD]
Dresden und Leipzig: Verlag Voland & Quist, 2006
Audio production: 2004, M.Mechner / Literaturwerkstatt Berlin

Avskeda rosen den dag då alla frågar efter törnen

Under dagar som doftar av sött, då regnet sitter på alla bänkar och
en pensionär ondgör sig över dagens råa ungdom – för regnet är ungt
och trampar på bänkarna med vattenfötter – under tunga, disiga
dagar som denna är trädgården ett prydnadens revir, ett sniglarnas
och maskarnas och lejongapens, de stora rosornas, majestätets och
grönskans revir. Jag sitter och går ibland, det blir ett danssteg snarare
än ett vägröjande, jag kommer inte fram, ja jag förirrar mig till och
med. Jag trampar mitt träd på tårna. Min lätta sko försöker sig på ett
mönster, försöker teckna ett kvarvarande minne, regnet ska komma
och skapa glömska. Jag kommer att spola bort mig, jag kommer att
klucka under gatan, att vända på mig, välla upp till ytan i hörnen,
jag kommer att stiga upp och ner längs väggarna. Mina händer leker
i ormbunkarnas hår och känner av det sköra och förgångna. Jag
tänker på hur lätta och märkliga de ytor är där vi vandrar och inte alls
lever. Rosen slickar jag på halsen, den slanka, och dess breda stola
ger mig skugga. Törnet, den lille krigaren, är fylld av svartsjuka. Dess
svärd är gammalt och min lust mycket ung. Den färgglada damen
tillåter mig att lossa ett blad från hennes bröst, ett blomstersegel,
en svällande duk som jag lägger över läppar och fingertoppar, för
att som en svärmare, en dum pojke, lille Muck ligga vid hennes
fötter likt en som bara får tala rosenord. Min dam har lagt sitt
hjärta på min tunga med den här kyssen. Under dagar som denna.
Under nätter som denna, försakar jag doften och beger mig iväg för
att bedra henne på andra buskars händer och munnar. Jag biter i
tomaten, jag firar övermättnadens rodnad. Av och an svänger min
misstanke att trädgården sorlar. Jag är upptäckt, avslöjad som en larv
som river sönder ett blad. Myran kommer för att se efter mig. Den
trogna amman bär mig ner. Ibland är jag ett hus som lämnats av en
snigel. Jag ligger som ett stilla minne vid kanten och grässtråna växer
in i mig och fågelsången ljuder igen. Mina murar som är slingriga
och såriga darrar som om de håller på att störta in. Inte en tanke på
de glada festerna. De frågar efter törnen, de otacksamma. För just
idag, säger jag, har jag avskedat rosen.

Översättning av Cecilia Hansson
Publicerad i Men säg något om natten då (Utgiven på 10TAL, 2011)