NË STUDION DIMËRORE

1.
Dritaret u trandën, jashtë po ndodhte diçka.
U afrova të shoh, gjëmimet vallë ç'qenë.
Gjethe të rrëzuara, si krahë zogjsh, në një hata.
Dhe një breshër si shtresa perlash mbulonte dhenë.

Ç'janë ato zonja, vallë, që shkundin qafat, atje lart,
Që si breshër shkundin perlat, stolitë?
Diçka ka ndodhur, pa dyshim diçka
Në tokë, në qiell, në shpirtëra.

Diçka ka ndodhur ?
Veç te ti përherë
Në trurin tënd e jashtëzakonshme ngjan gjithçka.
Kurse në të vërtetë
Dimri erdh në derë
Kjo veç ka ndodhur e gjë tjetër s'ka.

2.

Flokët gjysmë të ngrirë,
Të ftohur krejt
Si nga qëndra e dimrit
Ti erdhe drejt.

Ca kokrriza breshëri
Solle me vete që jashtë.
Që kishe diçka nga qielli
Kjo dukej haptas.

Diçka nga dritë të tij
Opake, enigmatike.
Kokrrizat e breshërit
Shkrinin pikë-pikë.

Kështu fjalët e tua
Shndërroheshin në dënesë
Për të ngrirë sërish
Në frizerin e kujtesës.

3.

Përskaj raftesh të bibliotekës së bardhë
Pasi ike, unë qëndrova në qoshe
Hija e mbretit Hamlet u shfaq
Dhe u zhduk ngaqë s'ishte e nevojshme.

Deliri shumëgjuhësh i Xhojsit
Më ofron shërbimin e tij.
E gjatë është pasditja, më thotë,
Në punë mund të të hyj.

Ç'dialogë të dashuruarish, të ndarësh
Ç'letra, ç'memuare të hap?
Ja gjysmëpërçart murmurisin në qoshe
Zelda dhe Skot Fitzxherald.

Por unë largohem më tutje
Në rafte të tjerë ik
Më fal, Volodja Majakovski,
Më fal, dhe ti, Lili Brik.

Kaloj ngadalshëm bri raftesh
Ke do doja të ngjallej sërish?
Të pyesja për ferrin Danten?
Gjithçka e ka thënë imtësisht.

T'i bëja ndoshta Eskilit,
Një naive, vulgare, pyetje:
Më të mira ishin dramat që humbën,
Nga. ato që kanë mbetur?

Iki më tutje, e pafundme
Prej tyre më ngjan kjo dhomë.
Ja Pushkini, hapat i ndal:
Për Ana Kernën tregomë.

Ndonjë ditë pa dyshim ka ardhur
Në flokë me kokrriza breshëri ?
Më trego shkrirjen, dënesën
E kthimin pastaj në perla.

Me trego atje thellë nën tokë
Poeti ditët si i ngrys,
Atje ku nuk mbërrin lavdia
E as turpi, natyrisht, nuk mbërrin.

4.

Porsi çifuti i kthyer në fe tjetër
Ia behu shiu i konvertuar në breshër.

Sa herë shiu në qelqe do trokasë
Ti do të vish këtu dhe në mos ardhsh.

Qofshë si muzikë, si pikiëllim apo si kryq
Unë do të njoh e do të çohem vrik.

Dhe si ai që guackës perlën ia merr
Nga muzika, kryqi a vdekja do të të nxjerr.


1985

© Ismaïl Kadaré
From: Vepra. Vëllimi i njëmbëdhjetë. Tome 11.
Paris: Editions Fayard , 2002

IM WINTERLICHEN STUDIO

1.
Plötzlich bebten die Scheiben, draußen geschah etwas.
Ich trat ans Fenster. Was war das für ein Grollen?
Abgerissene Blätter wie Vogelschwingen im Sturm.
Ein Hagelschauer bedeckte die Erde mit Perlen.

Was sind das für Damen dort oben, die den Schmuck
von ihren Hälsen schütteln, so dass es Perlen hagelt?
Etwas ist geschehen, kein Zweifel,
Auf der Erde, im Himmel, in den Seelen.

Was soll schon geschehen sein?
Ungewöhnlich ist alles
Bloß in deinem Kopf.
In Wahrheit
Steht der Winter vor der Tür,
Nichts weiter.

2.

Das Haar halb erstarrt,
Ganz kalt,
Kamst du direkt
Aus dem Herzen des Winters.

Brachtest von draußen
Hagelkörner mit,
Etwas vom Himmel,
Das sah man gleich.

Etwas von seinem Licht,
Rätselhaft, opak.
Korn um Korn
schmolz der Hagel.

Deine Worte
Erstickten in Schluchzen
Erstarrten
Im Eisschrank der Erinnerung.

3.

In der Ecke beim weißen Bücherschrank
Stand ich, als du fort warst.
Hamlets Geist erschien und verschwand,
Er wurde nicht gebraucht.

Joyce’ mehrsprachiges Delirium
Offeriert mir seine Dienste.
Die Nachmittage sind lang, sagt es,
Ich könnte dir nützen.

Gespräche Verliebter, Getrennter,
Briefe, Memoiren. Worin soll ich blättern?
Zelda und Scott Fitzgerald, im Winkel,
Murmeln verrücktes Zeug.

Doch ich muss weiter,
Es wartet das nächste Regal.
Verzeih mir, Wolodja Majakowski,
Verzeih mir auch du, Lili Brik.

Langsam schreite ich die Reihe ab.
Wem von ihnen würde ich gerne begegnen?
Gibt es zur Hölle noch etwas zu fragen,
Oder hat Dante schon alles gesagt?

Vielleicht könnte man Äschylos
Die freilich naive und plumpe Frage stellen:
Waren die verlorenen Tragödien besser
Als jene, die erhalten blieben?

Ich gehe und gehe, unendlich
machen sie den Raum.
Ach, da ist Puschkin, ich bleibe stehen:
Erzähl mir von Anna Kern.

Auch sie kam bestimmt eines Tages
Mit Hagelkörnern im Haar.
Erzähl mir vom Schmelzen, vom Schluchzen
Aus dem eine Perle entstand.

Sag mir, wie ein Poet seine Tage
Dort unter der Erde verbringt,
Wo er unerreichbar ist für den Ruhm
Und natürlich auch die Schande.

4.

Einem Konvertiten gleich
Bekehrt sich der Regen zum Hagel.

Sooft Regen an die Scheiben pocht
Wirst du hier sein, wirst du kommen

Als Musik, als Kummer oder als Kreuz.
Und ich merk es, steh auf und nehm dich,

Wie aus der Muschel die Perle,
Aus der Musik, dem Kreuz oder dem Tod.


1985

Aus dem Albanischen von Joachim Röhm