WEST-VLAANDEREN

Dun lied donkere draad
land als een laken
dat zinkt.

Lenteland van hoeven en melk
en kinderen van wilgehout.

Koorts en zomerland wanneer de zon
haar jongen in het koren maakt.

Blonde omheining
met de doofstomme boeren bij de dode haarden
die bidden 'Dat God ons vergeve voor
wat hij ons heeft aangedaan'.

Met de vissers die op hun boten branden
met de gevlekte dieren de schuimbekkende vrouwen
die zinken.

Land, gij breekt mij aan. Mijn ogen zijn scherven.
Ik in Ithaka met gaten in mijn vel,
ik leen uw lucht in mijn woorden.
Uw struiken uw linden schuilen in mijn taal.

Mijn letters zijn: West-Vlaanderen duin en polder.

Ik verdrink in u,
land. gij wordt een gong in mijn schedel en soms
later in de havens
een kinkhoorn: mei en kever. duistere lichte
aarde.

© De Bezige Bij & Hugo Claus
From: Gedichten 1948-1993
Amsterdam: De Bezige Bij, 1994
Audio production: Het Beschrijf, 2004

Västflandern

Tunn sång dunkel tråd
land likt ett lakan
som sjunker

Vårliga land av gårdar och mjölk
och barn av videträ

Feber och sommarland när solen
föder sina ungar i säden

Blond inhägnad
kring dövstumma bönder vid slocknade eldstäder
som ber “Må Herren förlåta oss
det onda han har tillfogat oss“

Med fiskare som brinner i sina båtar
med de fläckiga djuren, de rasande kvinnorna
som sjunker

Land du slår sönder mig Mina ögon är skärvor
Jag står på Itaka med hål i skinnet
Jag lånar din himmel i mina ord
Dina snår dina lindar bebor mitt språk

Mina bokstäver är: Västflandern dyner och marskland

Jag drunknar i dig
Land du blir en gonggong i min skalle och ibland
senare i hamnen
en havssnäcka: med en skalbagge Dunkelt ljus
jord.

Översättning Lasse Söderberg

From: Spåren, Lund, Ellerströms, 1994.