Mustafa Stitou

Manche Ahnen haben, wie wir wissen, Gott geträumt
und daraus entstand unsere Welt der endlichen Dinge.
Sie opferten irgendwann einmal etwas Allmächtigem und
Unsichtbaren ein Kind.
Wir wissen auch daß manche Hunde –
daß manche Menschen im Laufe der Zeit ihrem
Haustier immer ähnlicher sehen. Manchmal
ein grotesker Anblick, meist bleibt es unbemerkt.
Meine Nachbarn von unten, zufällig ein kinderloses Paar, nehmen
immer meine Einkäufe in Empfang und fragen mich flüsternd
ob sie mir nicht zur Last sind und ob sie mir irgendwie helfen können.
Anderen Ahnen war der Tod ein Rätsel
und die Geburt ebenfalls, sie sahen in einem neugeborenen Kind
einen verstorbenen Ahnen. Und die wirre Religion die
sie stifteten, geistert seitdem durch unsere Gene;
meine Nachbarn von unten haben mir anvertraut daß sie wiedergeboren werden
und werden wollen als Tiere mit sanften Sitten, als Bienen.

Algunos antepasados, sabemos, soñaron con Dios
y de ahí surgió nuestro mundo de cosas finitas.
Fueron aquellos que sacrificaron un hijo a algo todopoderoso
e invisible.
También sabemos que algunos perros…
que algunos hombres al cabo de un tiempo se van pareciendo
a su animal de compañía. A veces
resulta grotesco, a menudo pasa desapercibido.
Mis vecinos de abajo, casualmente una pareja sin hijos, suelen
recoger mis recados y me preguntan susurrando
si no me molestan o si hay algo en lo que puedan
                                                                       ayudarme.
Otros antepasados no sabían qué hacer con la muerte,
ni tampoco con el nacimiento, veían en un niño recién nacido
a un antepasado difunto. Desde entonces, la confusa fe
que fundaron sigue vagando por nuestros genes;
mis vecinos de abajo me han confesado que se reencarnarán y quieren
reencarnarse en una especie animal con formas suaves, como abejas.

Somliga förfäder, det känner vi till, drömde Gud
och därur uppstod vår värld av ändliga ting.
De var det som en gång offrade ett barn till något allsmäktigt
och osynligt.
Vi känner också till att somliga hundar –
att somliga människor när det gått en tid
börjar likna sina husdjur. Ibland
en grotesk syn, för det mesta förblir det omärkligt.
Grannarna under, händelsevis ett barnlöst par, tar
alltid emot mina meddelanden och undrar viskande
om de inte är till besvär och kanske skulle kunna stå till tjänst
med något.
Andra förfäder stod handfallna inför döden
och inför födelsen likaså, i ett nyfött barn såg de
en avliden anfader. Och den virriga tro som
de stiftade spökar sedan dess i våra gener;
grannarna under har anförtrott mig att de vill och ska
reinkarneras i en djurart med milda sedvänjor, som bin.