Wisława Szymborska
Stary profesor
- 1 Nieobecność | Translations: debesvethrruptnl
- 2 Wypadek drogowy | Translations: debesvethrruptnl
- 3 Nazajutrz – bez nas | Translations: debesvethrruptnl
- 4 Zdarzenie | Translations: debesvethrruptnl
- 5 Pociecha | Translations: debesvethrruptnl
- 6 Stary profesor | Translations: debesvethrruptnl
- 7 Perspektywa | Translations: debesvethrruptnl
- 8 Okropny sen poety | Translations: debesvethrruptnl
- 9 Nieuwaga | Translations: debesvethrruptnl
- 10 Grecki posąg | Translations: debesvethrruptnl
Stary profesor
Spytałam go o tamte czasy,
kiedy byliśmy jeszcze tacy młodzi,
naiwni, zapalczywi, głupi, niegotowi.
Trochę z tego zostało, z wyjątkiem młodości
– odpowiedział.
Spytałam go, czy nadal wie na pewno,
co dla ludzkości dobre a co złe.
Najbardziej śmiercionośne złudzenie z możliwych
– odpowiedział.
Spytałam go o przyszłość,
czy ciągle jasno ją widzi.
Zbyt wiele przeczytałem książek historycznych
– odpowiedział.
Spytałam go o zdjęcie,
to w ramkach, na biurku.
Byli, minęli. Brat, kuzyn, bratowa,
żona, córeczka na kolanach żony,
kot na rękach córeczki,
i kwitnąca czereśnia, a nad tą czereśnią
niezidentyfikowany ptaszek latający
– odpowiedział.
Spytałam go, czy bywa czasami szczęśliwy.
Pracuję
– odpowiedział.
Spytałam o przyjaciół, czy jeszcze ich ma.
Kilkoro moich byłych asystentów,
którzy także już mają byłych asystentów,
pani Ludmiła, która rządzi w domu,
ktoś bardzo bliski, ale za granicą,
dwie panie z biblioteki, obie uśmiechnięte,
mały Grześ z naprzeciwka i Marek Aureliusz
– odpowiedział.
Spytałam go o zdrowie i samopoczucie.
Zakazują mi kawy, wódki, papierosów,
noszenia ciężkich wspomnień i przedmiotów.
Muszę udawać, że tego nie słyszę
– odpowiedział.
Spytałam o ogródek i ławkę w ogródku.
Kiedy wieczór pogodny, obserwuję niebo.
Nie mogę się nadziwić,
ile tam punktów widzenia
– odpowiedział.
Translations:
Der alte Professor
Ich fragte ihn nach jener Zeit,
als wir noch jung waren,
naiv, hitzig, dumm, unfertig.
Ein bißchen ist davon noch übrig, abgesehen von der Jugend,
sagte er.
Ich fragte ihn, ob er immer noch ganz genau wisse,
was für die Menschheit gut und was schlecht ist.
Das ist die tödlichste aller Illusionen,
sagte er.
Ich fragte ihn nach der Zukunft,
ob er sie weiterhin rosig sehe.
Dafür habe ich zu viele Geschichtsbücher gelesen,
sagte er.
Ich fragte ihn nach dem Foto,
dem gerahmten, auf dem Schreibtisch.
Alles längst vorbei. Bruder, Cousin, Schwägerin,
meine Frau, auf dem Schoß der Frau die Tochter,
auf dem Arm der Tochter die Katze,
der blühende Kirschbaum, und über dem Baum
fliegt ein nicht identifizierter Vogel,
sagte er.
Ich fragte ihn, ob er manchmal glücklich sei.
Ich arbeite,
sagte er.
Ich fragte nach Freunden, ob er noch welche habe.
Einige meiner früheren Assistenten,
die ebenfalls schon frühere Assistenten haben,
Frau Ludmila, die den Haushalt führt,
jemand, der mir nahesteht, aber im Ausland,
zwei Damen in der Bibliothek, beide mit einem Lächeln,
der kleine Grześ von gegenüber und Marc Aurel,
sagte er.
Ich fragte nach seiner Gesundheit und seinem Befinden.
Sie verbieten mir Kaffee, Wodka, Zigaretten,
das Tragen schwerer Erinnerungen und Lasten.
Ich muß so tun, als hörte ich es nicht,
sagte er.
Ich fragte nach dem Garten und der Bank im Garten.
Wenn der Abend schön ist, beobachte ich den Himmel.
Ich muß immer wieder staunen,
wie viele Blickpunkte es dort gibt,
sagte er.
СТАРЫ ПРАФЭСАР
Папытала ў яго пра той час,
калі былі мы а як жа ж яшчэ маладыя,
наіўныя, гарачыя, дурненькія ды нясьпелыя.
– Трохі з таго засталося, апроч маладосьці, –
адказаў.
Папытала ў яго, ці дасюль цьвёрда ведае,
што для чалавецтва добра, а што кепска.
– Найбольш сьмертаносная аблуда з мажлівых, –
адказаў.
Папытала ў яго пра будучыню,
ці ўсё яшчэ ясна бачыць яе.
– Зашмат прачытаў гістарычных кніжак, –
адказаў.
Папытала ў яго пра здымкі,
тыя, у рамках, на століку.
– Былі, прамінулі. Брат, кузын, братавыя,
жонка, дачушка на каленях жонкі,
кот на руках дачушкі,
і чарэшня ў квеце, а над той чарэшняй
богведзь якая птушачка ў лёце, –
адказаў.
Папытала ў яго, ці бывае часам шчасьлівы.
– Працую, –
адказаў.
Папытала ў яго пра сяброў, ці яшчэ іх мае.
– Некалькі былых маіх асыстэнтаў,
якія таксама ўжо маюць былых асыстэнтаў,
пані Людміла, якая парадчыць у доме,
хтось вельмі блізкі, але за мяжою,
дзьве пані зь бібліятэкі, абедзьве ўсьмешлівыя,
Гжэсік з дому насупраць ды Марк Аўрэль, –
адказаў.
Папытала ў яго пра здароўе і самапачуваньне.
– Забараняюць мне каву, гарэлку, цыгарэты,
нашэньне цяжкіх успамінаў і рэчаў.
Мушу ўдаваць, што ня чую гэтага, –
адказаў.
Папытала пра сад і лаўку ў садзе.
– Калі вечар пагодны, гляджу на неба.
Не магу наглядзецца,
колькі там пунктаў гледжаньня, –
адказаў.
Den gamle professorn
Jag frågade honom om när det bagav sig,
då vi ännu var så väldigt unga,
naiva, impulsiva, dumma, instinktiva.
Lite grann finns väl kvar, bortsett från ungdomen,
svarade han.
Jag frågade om han alltjämt visste lika säkert
vad som var bra eller dåligt för mänskligheten.
Det mest dödsbringande av alla illusioner,
svarade han.
Jag frågade honom om framtiden,
om han ännu såg ljust på den.
Jag har läst för många historieböcker,
svarade han.
Jag frågade honom om fotografiet,
det i ramen på skrivbordet.
Det fanns, de finns inte mer. Bror, kusin, svägerska,
hustru, dotter i hustruns knä,
katt i dotterns famn,
ett körsbärsträd i blom, och över körsbärsträdet
en oidentifierad småfågelart,
svarade han.
Jag frågade honom om han var lycklig ibland.
Jag arbetar,
svarade han.
Jag frågade om vännerna, om han hade några kvar.
Ett par av mina före detta assistenter
som också har före detta assistenter,
fru Ludmila som styr och ställer,
en närstående person, men utomlands,
två damer på biblioteket, båda leende,
lille Greger mittemot, och Marcus Aurelius,
svarade han.
Jag frågade honom om hälsan och humöret.
De har utfärdat förbud mot kaffe, vodka, cigaretter,
mot att bära tunga minnen och tunga föremål.
Jag får låtsas att jag inte har hört det,
svarade han.
Jag frågade om trädgården och bänken i trädgården.
Är det en vacker kväll observerar jag himlen.
Jag kan inte nog förvånas
hur många synpunkter där finns,
svarade han.
Vana professor
Küsisin temalt ammuste aegade kohta
kui olime veel nii noored,
naiivsed, innukad, rumalad, ettevalmistamata.
Midagi sellest on jäänud, välja arvatud noorus
– vastas ta.
Küsisin temalt, kas ta endiselt teab täpselt,
mis on inimkonnale hea ja mis mitte.
Kõige surmatoovam illusioon kõigist võimalikest
– vastas ta.
Küsisin tuleviku kohta,
kas ta ikka näeb seda selgelt.
Liiga palju olen lugenud ajalooraamatuid
– vastas ta.
Küsisin temalt
raamitud pildi kohta kirjutuslaual.
Kõik on läinud. Vend, nõbu, vennanaine,
abikaasa, tütreke naise süles,
kass tütrekese süles,
õitsevad kirsid ja kirsside kohal
identifitseerimata linnuke
– vastas ta.
Küsisin, kas ta on vahel ka õnnelik.
Teen tööd
– vastas ta.
Küsisin sõprade kohta, kas neid veel on.
Mõned minu endised assistendid,
kellel on juba endalgi endised assistendid,
majapidajanna proua Ljudmilla,
keegi väga lähedane, aga välismaal,
kaks naeratavat prouat raamatukogust,
väike Grześ vastaskorterist ja Marcus Aurelius
– vastas ta.
Küsisin tervise ja enesetunde kohta.
Keelavad mulle kohvi, viina, sigarette,
keelavad kanda raskeid mälestusi ja raskeid asju.
Pean teesklema, et ma ei kuule seda
– vastas ta.
Küsisin aia ja sealse pingi kohta.
Kui on vaikne õhtu, siis vaatlen taevast.
Ma ei jõua ära imestada,
kui palju on seal vaatepunkte
– vastas ta.
Stari profesor
Pitala sam ga o onom vremenu,
kad smo bili još tako mladi,
naivni, gorljivi, glupi, nespremni.
Malo je od tog ostalo, s izuzetkom mladosti
- odgovorio je.
Pitala sam ga zna li još uvijek sa sigurnošću
što je za čovječanstvo dobro a što loše.
Najsmrtnosnija moguća zabluda
- odgovorio je.
Pitala sam ga za budućnost,
vidi li ju još uvijek svijetlom.
Previše sam pročitao povijesnih knjiga
- odgovorio je.
Pitala sam ga za fotografiju,
tu u ramu, na pisaćem stolu.
Bili, prošli. Brat, rođak, nevjesta,
žena, kćerkica na ženinom krilu,
mačka u naručju kćerkice,
i trešnja u cvatu, a nad tom trešnjom
neidentificirana leteća ptičica
- odgovorio je.
Pitala sam ga biva li katkad sretan.
Radim
- odgovorio je.
Pitala sam za prijatelje, ima li ih još.
Nekoliko mojih bivših asistenata,
koji također imaju svoje bivše asistente,
gospođa Ludmila, koja vlada u kući,
netko vrlo blizak, ali u inozemstvu,
dvije gospođe iz knjižnice, obje nasmiješene,
mali Grześ od prekoputa i Marko Aurelije.
Pitala sam ga za zdravlje i samoosjećanje.
Zabranjuju mi kavu, votku, cigarete,
nošenje teških uspomena i predmeta.
Moram se praviti da to ne čujem
- odgovorio je.
Pitala sam za vrt i klupu u vrtu.
Kad je večer vedra, promatram nebo.
Ne mogu se načuditi
koliko je tamo točaka gledišta
- odgovorio je.
Старый профессор
Спросила его о времени,
когда мы были еще такие молодые,
наивные, запальчивые, глупые, неготовые.
Кое-что, кроме молодости, осталось
— ответил.
Спросила его, по-прежнему ли он знает, что для человечества хорошо, а что плохо.
Самое смертоносное заблуждение из возможных
— ответил.
Спросила его о будущем,
все ли еще оно ему ясно зримо.
Слишком много я прочел исторической литературы
— ответил.
Спросила его о фотографии
в рамке на письменном столе.
Были, сплыли. Брат, кузен, жена брата,
жена, дочка на коленях жены,
кот на руках у дочки
и цветущая черешня, а над черешней
неопознанная летающая птичка
— ответил.
Спросила его, бывает ли он
счастлив.
Работаю
— ответил.
Спросила о друзьях, есть ли они еще.
Несколько бывших моих ассистентов,
у которых уже тоже бывшие ассистенты,
пани Людмила — помощница по дому,
некто очень близкий, но заграницей,
две сотрудницы библиотеки, обе всегда улыбаются,
маленький Юрек из квартиры напротив и Марк Аврелий
— ответил.
Спросила его о здоровье и самочувствии.
Запрещают мне кофе, водку, папиросы,
переносить тяжелые воспоминания и вещи.
Вынужден делать вид, что этого не слышу
— ответил.
Спросила про садик и скамейку в садике.
В ясные вечера наблюдаю небо.
Не устаю удивляться,
сколько там точек зрения
— ответил.
O velho professor
Perguntei-lhe pelos velhos tempos
quando ainda éramos tão novos,
ingénuos, impetuosos, tolos, verdes.
Algo ainda resta disso, salvo a juventude
- respondeu.
Perguntei-lhe se ainda sabia ao certo
o que era bom e mau para a humanidade.
O mais mortífero de tudo, as ilusões
- respondeu.
Perguntei-lhe pelo futuro
se continuava a vê-lo claramente.
Li demasiados livros de história
- respondeu.
Perguntei-lhe por uma fotografia,
emoldurada, em cima da secretária.
Existiram, partiram. Irmão, primo, cunhada,
a minha mulher com a filhinha ao colo,
e o gato nas mãos da filhinha,
e a cerejeira em flor e, sobre a cerejeira,
um pássaro não identificado a voar
- respondeu.
Perguntei-lhe se às vezes era feliz.
Trabalho
- respondeu.
Perguntei-lhe pelos amigos, se ainda os tinha.
Alguns dos meus ex-assistentes,
que também já têm ex-assistentes,
a senhora Ludmila que governa a casa,
uma pessoa muito chegada, mas no estrangeiro,
as duas senhoras da biblioteca, sorridentes,
o pequeno Grześ do prédio da frente e o Marco Aurélio
- respondeu.
Perguntei-lhe pela saúde e disposição.
Estou proibido de beber café e vodca, de fumar,
de carregar com recordações pesadas e objetos.
Tenho de fingir que sou surdo
- respondeu.
Perguntei pelo jardim e pelo banco do jardim.
Quando a noite é amena, observo o céu.
Não posso deixar de me espantar
com tantos pontos de vista
- respondeu.
De oude professor
Ik vroeg hem naar de tijd van vroeger,
toen we nog jong waren,
naïef, gedreven, dom, onvoorbereid.
‘Van dat alles rest nog iets, alleen geen jeugd’,
antwoordde hij.
Ik vroeg hem of hij nog steeds zeker wist
wat goed was voor de mensheid en wat slecht.
‘De dodelijkste aller illusies’,
antwoordde hij.
Ik vroeg hem naar de toekomst,
of hij die nog altijd helder zag.
‘Te veel geschiedenisboeken gelezen',
antwoordde hij.
Ik vroeg hem naar de foto,
die in het lijstje, op het bureau.
‘Verleden tijd, ze zijn niet meer. Broer, neef, schoonzus,
mijn vrouw, dochtertje op de knieën van mijn vrouw,
de poes in de armen van mijn dochtertje
en de bloeiende kersenboom, en boven die kersenboom
een niet-geïdentificeerd vliegend vogeltje’,
antwoordde hij.
Ik vroeg hem of hij nog weleens gelukkig was.
‘Ik werk’,
antwoordde hij.
Ik vroeg hem naar zijn vrienden, of hij die nog had.
‘Een paar van mijn voormalige assistenten,
die ook alweer voormalige assistenten hebben,
juffrouw Ludmiła, die in huis de baas is,
iemand heel nabij, maar dan wel in het buitenland,
twee dames uit de bibliotheek, beide met een glimlach,
kleine Grześ van de overkant en Marcus Aurelius’,
antwoordde hij.
Ik vroeg hem naar zijn gezondheid en gemoed.
‘Ze verbieden me koffie, wodka, sigaretten,
het meedragen van zware herinneringen of voorwerpen.
Ik moet doen of ik het niet hoor',
antwoordde hij.
Ik vroeg hem naar het tuintje en de bank in het tuintje.
‘Als het ’s avonds mooi weer is, kijk ik naar de hemel.
Ik blijf me verbazen
over het aantal gezichtspunten daar,’
antwoordde hij.