Wisława Szymborska
Okropny sen poety
- 1 Nieobecność | Translations: debesvethrruptnl
- 2 Wypadek drogowy | Translations: debesvethrruptnl
- 3 Nazajutrz – bez nas | Translations: debesvethrruptnl
- 4 Zdarzenie | Translations: debesvethrruptnl
- 5 Pociecha | Translations: debesvethrruptnl
- 6 Stary profesor | Translations: debesvethrruptnl
- 7 Perspektywa | Translations: debesvethrruptnl
- 8 Okropny sen poety | Translations: debesvethrruptnl
- 9 Nieuwaga | Translations: debesvethrruptnl
- 10 Grecki posąg | Translations: debesvethrruptnl
Okropny sen poety
Wyobraź sobie, co mi się przyśniło.
Z pozoru wszystko zupełnie jak u nas.
Grunt pod stopami, woda, ogień, powietrze,
pion, poziom, trójkąt, koło,
strona lewa i prawa.
Pogody znośne, krajobrazy niezłe
i sporo istot obdarzonych mową.
Jednak ich mowa inna niż na Ziemi.
W zdaniach panuje tryb bezwarunkowy.
Nazwy do rzeczy przylegają ściśle.
Nic dodać, ująć, zmienić i przemieścić.
Czas zawsze taki, jaki na zegarze.
Przeszły i przyszły mają zakres wąski.
Dla wspomnień pojedyncza miniona sekunda,
dla przewidywań druga,
która się właśnie zaczyna.
Słów ile trzeba. Nigdy o jedno za dużo,
a to oznacza, że nie ma poezji
i nie ma filozofii, i nie ma religii.
Tego typu swawole nie wchodzą tam w grę.
Niczego, co by dało się tylko pomyśleć
albo zobaczyć zamkniętymi oczami.
Jeśli szukać, to tego, co wyraźnie obok.
Jeśli pytać, to o to, na co jest odpowiedź.
Bardzo by się zdziwili,
gdyby umieli się dziwić,
że istnieją gdzieś jakieś powody zdziwienia.
Hasło „niepokój”, uznane przez nich za sprośne,
nie miałoby odwagi znaleźć się w słowniku.
Świat przedstawia się jasno
nawet w głębokiej ciemności.
Udziela się każdemu po dostępnej cenie.
Przed odejściem od kasy nikt nie żąda reszty.
Z uczuć – zadowolenie. I żadnych nawiasów.
Życie z kropką u nogi. I warkot galaktyk.
Przyznaj, że nic gorszego
nie może się zdarzyć poecie.
A potem nic lepszego,
jak prędko się zbudzić.
Translations:
Schrecklicher Traum eines Dichters
Stell dir vor, was ich geträumt habe.
Scheinbar alles genau wie bei uns.
Boden unter den Füßen, Wasser, Feuer, Luft,
Vertikale, Horizontale, Dreieck, Kreis,
linke und rechte Seite.
Das Wetter erträglich, die Landschaft nicht schlecht
und eine Menge mit Sprache begabter Wesen.
Doch ihre Sprache anders als auf der Erde.
In den Sätzen herrscht die Wirklichkeitsform.
Die Namen decken sich exakt mit den Dingen.
Nichts hinzuzufügen, nichts wegzunehmen, zu ändern
oder umzustellen.
Die Zeit ist immer die auf der Uhr.
Vergangenheit und Zukunft haben engen Spielraum.
Für Erinnerungen eine einzige vergangene Sekunde,
für Vorhersagen eine zweite,
die soeben beginnt.
Worte - nur die nötigsten. Nie eins zuviel,
und das bedeutet - keine Poesie,
keine Philosophie und keine Religion.
Solcher Unfug kommt dort nicht in Frage.
Nichts, was man sich nur vorstellen
oder mit geschlossenen Augen sehen kann.
Wenn man sucht, dann das, was auf der Hand liegt.
Wenn man fragt, dann danach, worauf es eine Antwort gibt.
Sie würden sich sehr wundern,
wenn sie sich wundern könnten,
daß es irgendwo Gründe zum Wundern gibt.
Das Stichwort »Unruhe« gilt bei ihnen als obszön,
es hätte nicht den Mut, sich im Wörterbuch zu finden.
Die Welt erscheint klar
selbst bei tiefster Dunkelheit.
Sie wird jedem gewährt, zu erschwinglichem Preis.
Niemand verlangt an der Kasse den Rest.
Aus Gefühlen: Befriedigung. Und nichts in Klammern.
Leben mit einem Punkt am Ende. Und das Dröhnen
der Galaxien,
Gib zu, etwas Schlimmeres
kann dem Dichter nicht passieren.
Und dann nichts Besseres
als schnell aufzuwachen.
ЖАХЛІВЫ СОН ПАЭТА
Уяві сабе, што мне прысьнілася.
З выгляду ўсё зусім як у нас.
Грунт пад нагамі, вада, агонь, паветра,
вэртыкаль, гарызанталь, трохкутнік, кола,
бок левы і правы.
Надвор’е трывальнае, краявіды някепскія
і шмат істотаў, абдарованых мовай.
Аднак іх мова інакшая, як на Зямлі.
У меркаваньнях пануе лад безумоўны.
Назовы да рэчаў прылягаюць шчыльна.
Нічога дадаць, адняць, перайначыць і перамясьціць.
Час заўсёды такі, які на гадзіньніку.
Мінулы і будучы маюць сьціслы асяг.
Для згадак адзіная сэкунда мінёная,
для прадбачаньняў другая,
што акурат пачынаецца.
Слоў колькі патрэбна. Ніколі ніводным забольш,
а гэта азначае, што няма паэзіі,
і няма філязофіі, і няма рэлігіі.
Такога кшталту сваволі там ня граюць ролі.
Нічога, што б далося толькі падумаць
альбо ўбачыць заплюшчанымі вачыма.
Калі шукаць, дык таго, што выразна вобак.
Калі пытацца, дык пра тое, на што ёсьць адказ.
Вельмі б зьдзівіліся,
калі б умелі зьдзіўляцца,
што існуюць дзесь нейкія прычыны зьдзіўленьня.
Кліч «трывога», прызнаны ў іх як непрыстойны,
ня меў бы адвагі знайсьціся ў слоўніку.
Сьвет паўстае яскрава
нават у глыбокай цямнечы.
Кожнаму дастаецца па даступнай цане.
Перад адойсьцем ад касы ніхто ня хоча рэшты.
З пачуцьцяў – задавальненьне. І ніякіх дужак.
Жыцьцё з кропкай ля ног. І рокат галяктыкаў.
Згадзіся, што нічога горшага
ня можа адбыцца з паэтам.
А потым нічога лепшага,
як хутчэй прачнуцца.
Poetens mardröm
Kan du tänka dig vad jag har drömt?
Till synes är allting precis som hos oss.
Mark under fötterna, vatten, eld och luft,
lodrätt, vågrätt, cirkel, triangel,
vänster och höger.
Någorlunda väderlek, ganska fina landskap
och en hel del varelser med talets gåva.
Fast deras tal är något annat än på Jorden.
I meningarna råder modus inconditionalis
Namnen sluter tätt intill tingen.
Inget går att lägga till, ta bort, ändra eller flytta på.
Tiden är alltid den som klockorna visar.
Förflutet och futurum har begränsad tidsrymd.
För minnena, en enstaka förrunnen sekund,
för att se framåt, en andra
som just har tagit sin början.
Ord – så många som behövs. Aldrig ett för mycket,
vilket betyder att poesi inte finns,
och inte filosofi, och inte religion.
Den sortens tillstag är inte tal om där.
Inget som man bara kunde tänka sig
eller få syn på medan man blundar.
Söker man, så söker man det som finns strax intill.
Frågar man, så frågar man om det som det finns svar på.
De skulle bli förvånade,
om de kunde förvånas,
att det någonstans finns skäl till förvåning.
Uppslagsordet ”oro” ser de som oanständigt,
det skulle inte våga ta plats i deras ordbok.
Världen ter sig ljus
även i djupaste mörker.
Var och en får sitt, till överkomligt pris.
På väg från kassan frågar ingen efter växeln.
Av känslorna – belåtenhet. Och inga parenteser.
Och livet är punkt slut. Och galaxernas knatter.
Håll med om att inget värre
kan hända en poet.
Och sedan inget bättre
än att hastigt vakna.
Luuletaja kohutav unenägu
Kujuta endale ette, mida ma unes nägin.
Näiliselt oli kõik nagu meie juures.
Maa jalge all, tuli, vesi, õhk,
horisontaal, vertikaal, kolmnurk, ring,
vasak pool ja parem.
Ilmad talutavad, maastikud päris toredad,
palju kõnevõimega olendeid.
Ometigi on nende kõne teistsugune kui Maal.
Lausetes valitseb tingimatu kõneviis.
Asjade nimetused on täpsed.
Pole midagi lisada, ära võtta, muuta ega ümber tõsta.
Aeg on alati selline, nagu näitab kell.
Minevikku ja tulevikku on vaid üürike viiv.
Meenutuste jaoks ainus möödunud sekund,
ennustusteks teine,
mis just hakkab.
Sõnu nii palju kui vaja. Mitte kunagi ühe võrra rohkem,
aga see tähendab, et pole luulet,
pole filosoofiat, pole religiooni.
Seda laadi vallatused ei tule seal kõne allagi.
Mitte midagi, mida ette kujutada
või vaadata suletud silmadega.
Kui otsida, siis seda, mis on kohe kõrval.
Kui küsida, siis seda, millele on vastus.
Nad imestaksid väga,
kui oskaksid imestada,
et kusagil paneb mingi asi imestama.
Sõnal „rahutus”, mille nad on tunnistanud liiga kõlvatuks,
ei jätku julgust sõnaraamatutes esineda.
Maailm on selge
isegi pilkases pimeduses.
Kõigile jagub kättesaadava hinnaga.
Kassas ei anta kellelegi peenraha tagasi.
Tunnetest – rahulolu. Ja ei mingeid agasid.
Elul on punkt raskuseks jala küljes. Ja galaktika mürin.
Tunnista, et midagi hullemat
ei saa luuletajaga juhtuda.
Ja pärast pole midagi paremat
kui ärgata kiiresti üles.
Strašni san pjesnika
Zamisli što sam sanjala.
Naizgled sve posve kao u nas.
Tlo pod nogama, voda, vatra, zrak,
okomica, vodoravan, trokut, krug,
strana lijeva i desna.
Vrijeme podnošljivo, krajolici zgodni
i dosta bića obdarenih govorom.
Ipak, njihov govor je drukčiji nego na Zemlji.
U rečenicama vlada indikativ.
Nazivi čvrsto prilijegaju za stvari.
Ništa dodati, oduzeti, promijeniti i premjestiti.
Vrijeme uvijek ono koje je na satu.
Prošlo i buduće imaju usko polje.
Za sjećanja jedini prošli sekund,
za predviđanja drugi,
koji upravo počinje.
Riječi koliko treba. Nikad ni jedna previše
a to znači da nema poezije
i nema filozofije, i nema religije.
Taj tip igrarija tamo ne dolazi u obzir.
Ničega, što bi se dalo samo pomisliti
ili vidjeti zatvorenim očima.
Ako se traži, onda ono što je očito tu pored.
Ako se pita, onda ono na što ima odgovora.
Jako bi se začudili,
kad bi se umjeli čuditi,
da postoje negdje neki povodi ka čuđenju.
Riječ „nemir“, koju smatraju prostom,
ne bi imala hrabrosti naći se u rječniku.
Svijet se predstavlja svijetlim
čak i u dubokoj tami.
Daje se svakome po pristupačnoj cijeni.
Prije odlaska s blagajne nitko ne traži kusur.
Zadovoljstvo osjećanjima. I nikakvih zagrada.
Život s točkôm o vratu. I brujanje galaksija.
Priznaj kako se ništa gore
ne može dogoditi pjesniku.
A onda ništa bolje
no brzo se probuditi.
Страшный сон поэта
Послушай, что мне приснилось.
С виду всё как у нас.
Под ногами земля, вода, огонь, воздух,
вертикаль, горизонталь, колесо, треугольник,
левая и правая сторона.
Погоды сносные, пейзажи недурные
и множество существ, наделенных речью.
Однако речь не такая, как на земле.
Во фразах преобладает несослагательное наклонение.
Названия точно прилегают к вещам.
Ничего не добавить, не отнять,
не изменить и не переставить.
Время всегда какое на часах.
У прошлого с будущим недолгое дленье.
Для воспоминаний — конкретная минувшая секунда,
для предопределений — другая,
которая как раз наступает.
Слова не нужны. Ни на одно больше чем следует,
а это значит, что нет поэзии,
нет философии и нет религии.
Подобные шалости не принимаются в расчет.
Ничего, что бы можно всего лишь подумать
или с закрытыми глазами увидеть.
Если искать, то лишь то, что явственно рядом.
Если вопрошать, только то, на что есть ответ.
Они очень бы удивились,
если б могли удивиться,
что где-то существуют причины удивляться.
Слово "смятенье" сочтено у них неприличным
и не решилось бы стоять в словаре.
Мир представляется отчетливым,
даже когда не видно ни зги.
Каждому отпускается по доступной цене.
Не отходя от кассы никто не требует сдачи.
Из чувств — удовлетворение. И никаких скобок.
Жизнь с точкой на поводке.
И грохотанье галактик.
Согласись, что ничего хуже
не может случиться поэту.
А потом — ничего лучше,
если быстро проснуться.
O terrível sonho do poeta
Imagina só com o que sonhei.
Aparentemente tudo igual ao que temos.
Pés assentes na terra, água, fogo, ar,
plano vertical, horizontal, triângulo, círculo,
lado esquerdo e lado direito.
Um tempo razoável, uma paisagem menos má
e muitos seres dotados de fala.
Mas diferente da fala na Terra.
Nas frases reina o modo incondicional.
Os nomes colam-se às coisas com precisão.
Não é preciso adicionar, subtrair, alterar, mudar.
O tempo é sempre o do relógio.
Passado e futuro têm um estreito intervalo.
Recorda-se o segundo que passou,
e prevê-se o segundo
que mal começou.
Palavras quanto basta. Nunca a mais,
quer isto dizer que não há poesia
e não há filosofia e não há religião.
Brincadeiras deste tipo estão fora de questão.
Nada que se possa inventar
ou ver de olhos fechados.
Procurar – só aquilo que se vê por perto.
Perguntar – só o que tem resposta.
Muito se espantariam,
acaso soubessem espantar-se,
que existem algures motivos de espanto.
A entrada “desassossego”, por eles achada obscena
não teria coragem de entrar no dicionário.
O mundo apresenta-se claro
mesmo nas mais profundas trevas.
A todos é concedido por um preço acessível.
E ninguém pede o troco à saída da caixa.
Quanto a sentimentos – satisfação. Sem parêntesis.
A vida com um ponto final nos pés. Ao som das galáxias.
Diz lá se há coisa pior
que possa acontecer a um poeta.
E depois nada melhor
do que acordar de repente.
De afschuwelijke droom van een dichter
Stel je eens voor wat ik droomde.
Schijnbaar alles precies zoals bij ons.
Grond onder de voeten, water, vuur, lucht,
verticaal, horizontaal, driehoek, cirkel,
links en rechts.
Draaglijk weer, fraaie landschappen
en heel wat met spraak begiftigde wezens.
Maar hun spraak was een andere dan op aarde.
In de zinnen heerst de onvoorwaardelijke wijs.
Namen sluiten direct aan op de dingen.
Er hoeft niets bij, af, veranderd of verplaatst.
De tijd is steeds als die op de klok.
De verleden en toekomende hebben een kort bereik.
Voor herinneringen een enkele verstreken seconde,
voor vooruitzichten een tweede,
die juist begint.
Woorden zo veel als nodig. Nooit één te veel,
en dat betekent dat er geen poëzie is
en geen filosofie en geen godsdienst.
Van dat soort speelsheid is daar geen sprake.
Niets wat je enkel kunt bedenken
of met gesloten ogen zien.
Wordt er gezocht, dan naar iets duidelijk in de buurt.
Wordt er gevraagd, dan naar iets waar een antwoord op is.
Ze zouden zich erg hebben verbaasd,
als ze zich konden verbazen,
dat er ergens redenen bestaan voor verbazing.
Het woord `onrust', door hen beschouwd als obsceen,
zou niet durven voorkomen in een woordenboek.
De wereld wordt helder voorgesteld
zelfs in diepe duisternis.
Toegankelijk voor iedereen tegen een schappelijke prijs.
Bij het afrekenen verlangt niemand wisselgeld.
Van gevoelens – tevredenheid. En niets tussen haakjes.
Het leven met een punt aan het been. En het grommen der melkwegstelsels.
Geef toe dat niets ergers
een dichter kan overkomen.
Waarna er niets beters op zit
dan snel wakker te worden.