Indrek Mesikepp

when a human being dies
doors bang
cars move
and clouds stretch across the sky
a cat washes its face
people rush past
a computer hums next-door
a large man lies prostrate
taking up half the floor
or a quarter
or at least a fifth
his body in the grip of spasms
his face turning blue
his eyes no longer seeing
nor revealing
from his mouth comes
a trickle of blood
he no longer talks
not now
or ever again
a large heavy body
turned onto its side
that you try to the last to save
though no hope is left
then the moment comes
you are alive
and see and think and feel
that this familiar figure
neither sees nor thinks nor feels
when a human being dies
it changes nothing
the street is bustling
someone leaves work
locks the office door
a mother takes her daughter
home from kindergarten
buying biscuits on the way
no crying today
a tram turns left
a lift descends
sugar grains on a café table
at a factory gate
a man asks for a light
gets it
says thanks
is silent
like every other day
at a level crossing
a waiting taxi driver
swears in his own language
the radio airs ads
the first drop
hits the windscreen
the sky is grey the concrete is grey
the tarmac is wet
and grey
not a blade of grass in sight
in a green house
an old woman whose feet are cold
sits alone in front of a TV
when a human being dies
everything stays the same
it couldn't be otherwise
it couldn't be otherwise
that you don't believe it

när en människa dör
smäller dörrarna
bilarna kör
och molnen sträcker sig över himmelen
katten tvättar sina ögon
de förbipasserande har bråttom
och i rummet bredvid låter datorn
en stor man ligger ned
han fyller halva golvet
eller en fjärdedel
eller åtminstone en femtedel
kroppen genomfars av kramper
huden är blåaktig
ögonen ser inte längre
eller visar något
ur munnen rinner blodigt saliv
han pratar inte längre
inte nu
eller någonsin senare
en stor tung kropp
vänd på sidan
ända till slutet försöker du rädda
fastän du inte längre tror
och så kommer stunden
du lever
och ser och tänker och känner
att denna bekanta figur
inte ser inte tänker inte känner
när en människa dör
förändrar det ingenting
gatorna är fulla av liv
någons arbetsdag slutar
han låser dörren till kontoret
en mor hämtar
sin lilla dotter från dagis
på vägen köper de kakor
idag gråter hon inte mer
spårvagnen svänger till vänster
hissen går ned
bitar av socker på kafébordet
framför fabriksdörren
ber en man en annan om eld
får
tackar
tiger
som från dag till dag
vid järnvägsövergången
föraren i den stillastående taxibilen
svär på sitt språk
varureklam på radion
den första droppen
faller på fönsterglaset
himlen är grå betong är grå
asfalten är blöt
och grå
gräset har ännu inte vaknat till liv
i det gröna huset
fryser den gamla damens fötter
ensam framför TVn
när en människa dör
är allt som vanligt
det kan inte vara på annat sätt

det kan inte vara på annat sätt
att du inte kan tro det

kad cilvēks nomirst
tad noklaudz durvis
brauc mašīnas
un debesīs savelkas mākoņi
kaķis mazgā acis
garāmgājēji steidzas
un blakusistabā dūc dators
liels vīrs garšļaukus
pusgrīda pilna ar viņu
vai ceturtdaļa
vai mazākais piektdaļa
augums raustās krampjos
sejas krāsa zilgana
acis vairs neredz
nerāda
no mutes stiepjas asiņaina sliena
vairs viņš nerunās
ne tagad
ne arī kaut kad vēlāk
liels smags augums
pagriezts uz vieniem sāniem
līdz beidzamajam tu centies viņu glābt
lai gan vairs neceri
un nu tas mirklis ir klāts
tu esi dzīvs
un redzi un domā un jūti
ka šī pazīstamā masa
neredz nedomā nejūt
kad cilvēks nomirst
nekas nemainās
ielas ir pilnas drūzmas
kādam beidzas darbdiena
viņš aizslēdz kantora durvis
māte no bērnudārza ved
mazo meitiņu mājās
pa ceļam nopērk cepumus
šodien viņa vairs neraud
tramvajs pagriežas pa kreisi
lifts laižas lejā
uz kafijas galda ir cukurgraudi
rūpnīcas vārtu priekšā
vīrietis kādam prasa piesmēķēt
dabū
pasakās
klusē
tāpat kā dienu no dienas
uz dzelzceļa pārbrauktuves
stāvošais takša šoferis
lamājas savā mēlē
radio reklamē preci
uz loga rūts uzkrīt
debess ir pelēka betons ir pelēks
asfalts ir slapjš
zāle vēl nav uzdīgusi
zaļajā mājā
vecajai sievietei salst kājas
viena pie televizora
kad cilvēks nomirst
viss paliek kā iepriekš
tas nevar nemaz citādi būt

tas nevar nemaz citādi būt
bet tu tam netici