Paul Celan

Høsten eter løvet sitt av min hånd: vi er venner.
Vi knekker tiden fra nøttene, lærer den gå:
tiden går inn igjen i skallet.

I speilet er søndag,
i drømmen soves det,
munnen snakker sant.

Øyet mitt stiger ned til min elskedes kjønn:
vi ser på hverandre,
vi snakker mørkt,
vi elsker hverandre som minne og valmue,
vi sover som vin i skjell,
som havet i månens blodskinn.

Vi tar rundt hverandre i vinduet, de ser oss fra gata:
det er på tide man vet!
Det er på tide at steinen gir seg til å blomstre,
at uroen slås av et hjerte.
Det er på tide det blir tid.

Det er på tide.

Осень ест с моих рук свой же лист: мы – друзья.
Мы лущим из орехов время и учим его ходить:
время снова уходит в скорлупки.  

В зеркале – воскресенье,
во сне видишь, как спишь,
истину молвят уста.

Мой глаз опускается к лону любимой:
мы глядим друг на друга,
говорим что-то тёмное,
мы любим друг друга как мак и память,
спим в ракушках вином,
морем – в кровавой струе месяца.

Мы обнявшись стоим у окна, они с улицы смотрят на нас:
время пришло, чтобы знать!
Время камню решиться цвести,
беспокойство чтоб било сердцами,
время – времени наступить.

Время. Время, пора!

Ur min hand äter hösten sitt löv: vi är vänner.
Vi skalar ur nötterna tiden och lär den gå:
tiden vänder åter till skalet.

I spegeln är söndag,
i drömmen sovs det,
munnen talar sant.

Mitt öga stiger ner till den älskandes kön:
vi ser på varandra,
vi säger varandra dunkelt,
vi älskar varandra som vallmo och minne,
vi sover som vin i musslorna,
som i månens blodstråle havet.

Vi står omfamnade i fönstret, de ser på oss från gatan:
det är att man vet!
Det är tid att stenen bekvämar sig att blommar,
att hos oron ett hjärta slår.
Det är tid att tid blir.

Det är tid.

Sonbahar, avucumdan yemekte yaprağını: biz dostuz.
Badem kabuklarından soyup zamanı, ona gitmeyi
                                                                                                       öğretiyoruz:
zaman, kabuğuna dönüyor.

Aynadan yansımakta pazar,
düşlerde uyunuyor,
ağızlar doğruyu söylemekte.

Sevenlerin kavmine iniyor gözlerim:
birbirimize bakıyoruz,
karanlık şeyler söylediklerimiz,
gelincik çiçeğiyle hatıraların birbirlerini sevmeleri gibi
                                                                                         seviyoruz birbirimizi,
istiridyelere sızan şarap,
ay ışığında yüzen deniz gibi uyuyoruz.

Birbirimize sarılmış, duruyoruz pencerede, sokaktan bizi
                                                                                                    seyrediyorlar:

zamanı geldi artık bilmelerinin!
Taşların çiçeklenmesinin,
bir yüreğin tedirgin atmasının zamanı geldi.
Zamanıdır artık zamanının gelmesinin.

Zamanı geldi.