Mustafa Stitou

Flammend an einem fahlblauen Firmament
der Engel Gabriel wahrscheinlich
auf Suche nach einem Platz zum Landen
jemanden zum Einflüstern. Der Cineast
Sokurow, fauler Visionär:

ein junger, blasser, zerstreut spähender Leibwächter
hat plötzlich den Führer im Visier
der sich hastig hinter einem Felsen aufrichtet
gekackt hat wahrscheinlich
nervös um sich schauend die Hände
mit Schnee säubert.

Die Frau die als erste den Engel entdeckte
johlte wie eine Wahnsinnige, verjagte dadurch
den Engel, unbeabsichtigt. Die Frau erstarrte zu Stein.
Sie erstarrte zu Stein.
Aber nicht zur Strafe.

Das Erstaunen im blassen Gesicht des Jungen
während der Führer sich rasch zur übrigen Gesellschaft begibt
die etwas weiter weg opulent picknickt, vor dem Hintergrund
aus verschneiten Gipfeln, Nebelschleiern, Abgründen.

Flameante, sobre un pardo firmamento,
el ángel Gabriel seguramente
en busca de algún lugar adonde bajar
y a una persona a quien susurrar. El cineasta
Sokurov, visionario perezoso:

un joven, pálido guardaespaldas, distraído al acecho,
de repente divisa a su Führer,
que se levanta deprisa detrás de una roca,
seguramente acaba de cagar,
ojeando a su alrededor, nervioso, se limpia
las manos con la nieve.

La mujer que fue la primera en vislumbrar al ángel,
se alborotó como una posesa y así ahuyentó,
sin querer, al ángel. Se quedó de piedra.
Petrificada.
Aunque no como castigo.

Estupor en el pálido rostro del joven,
mientras el Führer vuelve deprisa hacia sus compañeros,
de picnic por todo lo alto, un poco más allá, sobre un fondo
de cumbres nevadas, jirones de niebla y precipicios.

Flammande förbi en blekblå molnbank
ängeln Gabriel förmodligen
på jakt efter någonstans att nedstiga
någon att viska till. Filmregissören
Sokurov, lat visionär:

en ung, blek, förstrött spanande livvakt
får plötsligt syn på sin Führer
som hastigt reser sig upp bakom ett klippblock
har förmodligen bajsat
ser sig nervöst omkring gnuggar
händerna rena med snö.

Kvinnan som upptäckte ängeln först
jublade som en vansinnig, skrämde på så vis
bort ängeln, mot sin vilja. Kvinnan förstenades.
Hon förstenades.
Men inte som straff.

Förvåningen i det bleka gossansiktet
medan hans Führer hastar bort mot resten av sällskapet
som en bit därifrån picknickar överdådigt, mot en fond
av snötäckta bergstoppar, dimslöjor, avgrunder.
Rent tekniskt en bagatell: hög horisont,
förgrunden en plan slätt, overkliga

proportioner – lika fullt vet vi inte vad vi ser.
En mittpanel, skräckinjagande karikatyrer?

Karikatyrer av vadå? Skräck inför vadå? Det här är
ingen helvetesdröm, de väcker ingen fruktan,

dessa namnlösa, frysta i enfaldig
vrede, komiska – därför sorgsna.

Vi vet inte vad vi ser. Det är okänt
vad denna föreställning betyder eller har betytt.

Vem är skaparen? Det vet vi inte.
Allt vad vi vet: en senmedeltida konung

tillät mot slutet av sitt liv endast
denna tablå (om det nu är en tablå).

Lät spika upp den mittemot sin dödsbädd.
Om föreställningen ägde någon innebörd,

tidsbunden, så är den bortvittrad, omärkligt.

En naken docka, lätt öppen mun.

När ett bruksföremål blir obrukbart,
ett ogenomträngligt ting.
Rörelse utan riktning.

Inte långt från vårt lilla hotell, en gammal kärlek och jag,
på spaning i skogarna runtomkring

utan att veta efter vad, uppför kullkrönet,
upptäckte vi en ruin. Ingen förklarande text fanns på plats,

vår reseguide teg om denna ödsliga
ort av sten. Meningslös, idel sten.

Rester av en övergiven fästning? Minne,
”själens ingång”, studsar till mot den glänsande ytan.

Bilderna vi plåtade den dagen, jag håller fast dem och tittar:
tomheten far genom våra breda skratt.

Dessa foton, kvarlevor av en svunnen kärlek.
Rester av en fästning. Massiv, ointaglig.

Vad blir inneslutet? Ingenting.
Tomhet. Täthet.

Inom en rörelse utan riktning.

Att kungen inte för en sekund
släpper blicken från målningen, medan döden

från hans fötter stiger upp genom
kroppen är allt vi vet.