Jag rörde mig då framåt genom Dovres nobusfärer. Partiklarna som rusat genom tunna kapillärer. Där Ivo leddes inåt mot maskinerna i hjärtat av vårt tunga möte. Där fjättror slagna hårt mot formens styrselhölje. Det var så nära att gå illa sönder här i våra kroppars katedraler. Vi såg varandras ansikten som bläsor under hinnorna, en sjunken stad av sjungande fossiler anemoner.

Vi rördes genom kroppen mot en svår miljö av stora rör i knutor kapitäler. De höjde sig bastant mot raffinaderiers eldblå himmel. Där väntade ett moln att släppas ut ur skinnet. Jag skulle vilja Ivo att du mottog mina tänder, mina utstötta emaljer här i asken utdragna ur käken. Min mun är stor och mjuk av kött; det material som djur är gjorda av.

Vi skulle klättra uppåt mot det glapp som öppnats mellan plåtarna och huden. Det var ett skrotupplag av gammal bråte där vi fäste våra kablar. Nu skulle vi gå utåt längs de farligt svajande skeletten. Partiklarna som rusat genom tunna kapillärer. Som mörk materia ska bilda rymden överallt omkring oss, ska vi se köttet slutas om en sjunken muskelstad av anemoner och muränor.