Jag tog med mig
mina illusioner
överallt.

De bar mina skor.
Åt ur min skål.
Lade sina ljuvliga
nystan i mitt knä.

Ibland tog de mig
ut i öppna kosmos
Med ögonens skarpa
vissling. Utom världen.

Att vi dör
för alla dessa korta
ljus och snabba muser.

Att vi slickar snötopparna
med blicken. Urals
kosmiska kupoler.
Vars vattenpussar
på jordens yta duvan
en sömndrucken och het middag
ibland dricker upp.

Jag skrev in dem  
vid högskolor.
I stora passioner.
Lärde dem andra varelsers
språk. Vansinne.

Bläddrade i
otolkbara handböcker
om ömhet och smärta
åt dem.
 
Övade dem
i sätt att andas.
Kalligrafi. Hudens
glans. Med böner
till allt modlöst.

Så de skiner upp.
Som outgråten koppar.
När de kommit till döda rosors
toppmöte.

Bakom svängdörren.
Där de tsariska nätternas knapp
för evigt rullar bort
från den stora glansen.

Så de gnisslar till.
Som en fibula.
När den fästs.

Och med sin sårbara gåvas arv
förenar
två ensliga
klumpar.
Öde jord.