The Lost Suitcase

So it was with the suitcase left in front
of the hotel—cinched, broken-locked,
papered with world ports, carrying what
mattered until then, when turning your back
to cup a match it was taken, and the thief,
expecting valuables instead found books written
between wars, gold attic-light, mechanical birds singing
and the chronicle of your country's final hours.
What, by means of notes, you hoped to become:
a noun on paper, paper dark with nouns:
swallows darting through a basilica, your hands up
in smoke, a cloud about to open over the city, pillows
breathing shallowly where you had lain, a ghost
in a hospital gown, and here your voice,
principled, tender, soughing through
a fence woven with pine boughs:
Writing is older than glass but younger
than music, older than clocks or porcelain but younger than rope.
Dear one, who even in speaking is silent,
for years I have searched, usually while asleep,
when I have found the suitcase open, collecting snow,
still holding your vade mecum of the infinite,
your dictionary of the no-longer-spoken,
a commonplace of wounds casually inflicted,
and the slender ledger of truly heroic acts.
Gone is your atlas of countries unmarked by war,
absent your manual for the preservation of hours.
The incunabulum is lost—both your earliest book
and a hatching place for your mechanical birds—
but the collection of apercus having to do
with light laying its eggs in your eyes was found,
along with the prophecy that all mass murders were early omens.
In an antique bookshop I found your catechism of atrophied faiths,
so I lay you to rest without your psalter,
nor the monograph wherein you state your most
unequivocal and hard-won proposition:
that everything must happen but to whom doesn't matter.
Here are your books, as if they were burning.
Be near now, and wake to tell me who you were. 

© Carolyn Forché
Audioproduktion: Haus für Poesie / 2016

DEN FÖRLORADE RESVÄSKAN

Så var det med resväskan som du ställde ifrån dig
utanför hotellet – hopsnörd med trasiga lås,
fullklistrad med etiketter från världens hamnar, fylld med
vad som var viktigt då, och när du vände ryggen till
för att kupa händerna kring en tändsticka stals den, och tjuven
som förväntade sig värdefulla ting fann istället böcker
skrivna mellan krigen, gyllene vindsljus, mekaniska fåglar
som sjöng och krönikan över ditt lands sista timmar.
Allt det, som du i anteckningar, hoppades skulle bli:
Ett ord på ett papper, papper svarta med ord:
Svalor som pilade fram genom basilikan, dina händer uppe
i röken, ett moln som öppnades över staden, andfådda
kuddar där du hade legat, ett spöke
i en sjukhusdräkt, och här din röst,
fast, len, susande genom
ett staket, sammanflätat med tallvidjor:
Att skriva är äldre än glas men yngre
än musik, äldre än klockor och porslin men yngre än rep.
Kära du, du som är tyst till och med när du talar,
i åratal har jag letat, ofta i sömnen,
när jag hittat resväskan öppen, översnöad,
och fortfarande innehåller den ditt det oändligas vade mecum,
din ordbok över det som inte längre talas,
de triviala sår som uppstår av en händelse,
och den tunna liggaren över sant hjältemodiga handlingar.
Borta är din kartbok över länder som aldrig haft krig,
borta din handbok för bevarandet av timmar.
Inkunabeln är borta – både din äldsta bok
och ett rede att ruva i för de mekaniska fåglarna –
men samlingen av ögonkast som har att göra
med ljus som lade sina ägg i dina ögon hittades
tillsammans med profetian att alla massmord var tidiga förebud.
I ett antikvariat hittade jag din katekes över förstelnade trossatser.
Jag låter dig vila nu utan din psaltare,
och utan monografin där du hävdar din mest
omedgörliga och svårtillgängliga tes:
att allt måste ske men det spelar ingen roll vem det sker.
Här är dina böcker, som vore de brinnande.
Var nära nu och vakna och säg vem du var.

Översättning: Lars Gustaf Andersson