Arne Lundgren, Lluís Solanes
schwedisch
Amb música ho escoltaries potser millor
Et diré sempre la veritat.
I si et parlo tan sovint de la meva
quotidiana, solitària mort,
i amb cruel accent carrego
aquesta única síl·laba
del meu petit saber,
és sols perquè m’agradaria que sentissis
dintre teu, ben endins, on acaba
el fred camí al teu darrer sepulcre,
com humilment, silenciós,
t’estimo.
Veus? El suau vent a l’herba,
i tu i jo, una dona i un home,
i tots els noms de tan fràgil bellesa,
i aquesta tarda per a nosaltres
potser immortal.
Però no vols endevinar mai als meus ulls
qui soc jo, com soc jo i ara m’omples
de buida, densa, sorollosa
argila de paraules,
fins a fer-ne un insalvable mur,
aquest curt pas
que ja del tot em separa
de tu.
Aus: El caminant i el mur
Audioproduktion: Biblioteca Nacional de Catalunya
Med musik skulle du kanske lyssna bättre
Jag skall alltid säga dig sanningen.
och om jag så ofta talar med dig
om min dagliga, min ensliga död,
och om jag ger denna enda stavelse
i mitt begränsade vetande
en grym betoning,
är det endast för att jag skulle vilja
få dig att känna riktigt djupt
inuti dig själv, där den kalla vägen
till din yttersta grav slutar,
hur ödmjukt, tyst
jag älskar dig.
Förstår du? Den milda vinden i gräset
och du och jag, en kvinna och en man,
och alla namn för en så bräcklig skönhet
och denna afton kanske odödlig
för oss båda.
Men du vill aldrig någonsin gissa
i mina ögon hurudan jag är, och nu
fyller du mig med en tom, tät,
larmande lera av ord,
tills det uppstår en oöverstiglig mur,
ett smalt mellanrum
som redan helt och hållet skiljer mig
från dig.
in: Salvador Espriu - Tjurinnet och andra dikter: Forum, 1974.