Paul Celan

deutsch

Lars-Inge Nilsson

schwedisch

Und mit dem Buch aus Tarussa

       Все поэты жиды
          (Marina Zwetajewa)

Vom
Sternbild des Hundes, vom
Hellstern darin und der Zwerg-
leuchte, die mitwebt
an erdwärts gespiegelten Wegen,

von
Pilgerstäben, auch dort, von Südlichem, fremd
und nachtfasernah
wie unbestattete Worte,
streunend
im Bannkreis erreichter
Ziele und Stelen und Wiegen.

Von
Wahr- und Voraus- und Vorüber-zu-dir-,
von
Hinaufgesagtem,
das dort bereitliegt, einem
der eigenen Herzsteine gleich, die man ausspie
mitsamt ihren un-
verwüstlichen Uhrwerk, hinaus
in Unland und Unzeit. Von solchem
Ticken und Ticken inmitten
der Kies-Kuben mit
der auf Hyänenspur rückwärts,
aufwärts verfolgbaren
Ahnen-
reihe Derer-
vom-Namen-und-Seiner-
Rundschlucht.

Von
einem Baum, von einem.
Ja, auch von ihm. Und vom Wald um ihn her. Vom Wald
Unbetreten, vom
Gedanken, dem er entwuchs, als Laut
und Halblaut und Ablaut und Auslaut, skythisch
zusammengereimt
im Takt
der Verschlagenen-Schläfe,
mit
geatmeten Steppen-
halmen geschrieben ins Herz
der Stundenzäsur – in das Reich,
in der Reiche
weitestes, in
den Großbinnenreim
jenseits
der Stummvölker-Zone, in dich
Sprachwaage, Wortwaage, Heimat-
waage Exil.

Von diesem Baum, diesem Wald.

Von der Brücken-
quader, von der
er ins Leben hinüber-
prallte, flügge
von Wunden, - vom
Pont Mirabeau.

Wo die Oka nicht mitfließt. Et quels
amours! (Kyrillisches, Freunde, auch das
ritt ich über die Seine,
ritts übern Rhein.)

Von einem Brief, von ihm.
Vom Ein-Brief, vom Ost-Brief. Vom harten,
winzigen Worthaufen, vom
unbewaffneten Auge, das er
den drei
Gürtelsternen Orions – Jakobs-
stab, du,
abermals kommst du gegangen! –

zuführt auf der
Himmelskarte, die sich ihm aufschlug.

Vom Tisch, wo das geschah.

Von einem Wort, aus dem Haufen,
an dem er, der Tisch,
zur Ruderbank wurde, vom Oka-Fluß her
und den Wassern.

Vom Nebenwort, das
ein Ruderknecht nachknirscht, ins Spätsommerohr
seiner hell-
hörigen Dolle:

Kolchis.

© 1963 S. Fischer Verlag Frankfurt am Main
Aus: Die Niemandsrose
Frankfurt am Main: Fischer , 1963
Audioproduktion: NDR 1965, 1967

OCH MED BOKEN FRÅN TARUSSA

Все поэты жиды
Marina Tsvetajeva

Om
Hundens stjärnbild, om
ljusstjärnan däri och dvärg-
lyktan, som väver med
på mot jorden speglade vägar,
om
pilgrimsstavar, också där, om det sydliga, främmande
och nattfibernära
som obegravda ord,
kringdrivande
i trollkretsen av uppnådda
mål och stelar och vaggor.

Om
det sann- och förut- och över-till-dig,
om
det uppåt sagda,
som ligger redo där, en
av de egna hjärtstenarna lik, som man spydde ut
tillsammans med dess o-
ödelagda urverk, ut
i oland och otid. Om sådant
tickande och tickande mitt i
kiselsten-kuben med
den på hyenespåret bakåt,
uppåt följbara
anornas
rad av de-
från namnet-och-dess-
rundklyfta.

Om
ett träd, om ett.
Ja, också om det. Och om skogen omkring det. Om skogen
obeträdd, om
tanken, som det växte ut ur, som ljud
och halvljud och avljud och utljud, skytiskt
sammanrimmat
i takt
med den föreslagna-tinningen,
med utandande stäpp-
strån skrivet i hjärtat
på timcesuren – i riket,
i det vidaste
av riken, i
storinnanrimmet
bortom
stumfolks-zonen, i dig
språkväg, ordväg, hembygds-
våg exil.

Om detta träd, denna skog.

Om bro-
kvadern, från vilken
den större över
till liv, flygg
av sår, – om
Pont Mirabeau.
Där Oka inte flyter med. Et quels
amours! (Kyrilliskt, vänner, också det
red jag över Seine,
red det över Rhen.)

Om ett brev, om det.
Om En-brevet, om Öst-brevet. Om den hårda
lilla ordhopen, om det
obeväpnade ögat, som det
de tre
bältesstjärnorna som är Orions – Jakobs-
stav, du,
på nytt kommer du gående! –
tillför på
himmelskartan, som öppnade sig för det.

Om bordet, där det skedde.

Om ett ord, ur hopen,
där det, bordet,
blev till roddarbänk, från Oka-floden
och vattnen.

Om bordet, som
en rorknekt gnisslar fram, i sensommarörat
på sin ly-
hörda årtull:

Kolchis.

Översattning av Lars-Inge Nilsson.
Publicerade i Den stora tidlösan – Dikter i urval (ellerströms, 2011)
© ellerströms & Lars-Inge Nilsson