Jag är kvinna,

min kropp flyter sedan lång tid,

på de vidsträckta vattnen,

vit som månens ljus,

oanständig och tyst.

Jag är en skoningslös mor,

som kramar sitt barn,

till kvävningens gräns,

hon gör honom till ett med henne själv igen,

som förr,

när de stora magarna var skuggiga rum för vilan,

var finrum som vätte mot gatan,

de ändlösa semestrarnas rum,

utan smärta, utan tårar,

var den plats där ingen särskiljs från någon annan.

Jag är en kvinna, ofta ful,

igår var min kropp en pappersbåt

jag kastade den lekfullt på denna vattenyta,

i hopp om att den skulle föra mig långt.

Idag är jag mördarvalen,

ofta vacker,

som väntar på sin fiskare.