Jenny Jochens 
Übersetzer:in

auf Lyrikline: 10 Gedichte übersetzt

aus: schwedisch nach: englisch

Original

Übersetzung

Litet försök att bevisa själens existens

schwedisch | Aris Fioretos

En söndageftermiddag 1970 hängde Amanda Feilding en elektrisk
borrmaskin från taket i sitt badrum, injicerade lokalbedövningsmedel i
trakten kring tinningsbenet, satte sig framför spegeln och borrade ett hål i
huvudet. Närvarande under ingreppet var hennes man Joey Mellen, redan
trepanerad, samt Birdie, en duva som paret hade hittat en tid tidigare. Från
ett angränsande rum ljöd musik av Mozart. ”Det hela var tämligen brittiskt
och återhållet”, rapporterade Feilding senare.



Kära Gud,
Allt som behövdes
Var ett hål i ett huvud.
Sittande framför badrumsspegeln
Frågade jag inte längre vem eller varför,
Bara hur. Jag ville visa
Att meningen med livet
Inte kunde vara ensamheten i en skalle.
Kryphål, andningshål, eterisk ventil –
Kalla det vad du vill.
Huvudsaken var att finna vägen ut
Och göra det med stil.
Att axla sin DNA är börda nog.
Åh, tyngdkraften är den besvärligaste sak.
För sin upprätta gång
Betalade människan
Med minskat blod och nödbedd hjärna.
Vätskan sjönk undan,
Substansen slöts inne
Och hon fick lära sig att tänka på undantag.
En gång för alla
Var medvetandet nu en kringränd historia.
Inte konstigt
Att vi bär på sådant psykiskt bagage.
Ett hål drillat på rätt ställe,
Menade Joey,
Genom kraniets tunna skal,
Skulle minska trycket
Och åter ge tankarna flykt.
Fria som Birdie, obundna som du,
Vet ingen till vilken rörelse de vore istånd.
Av homo sapiens erectus
Kunde göras en correctus.
Vi testade, höga på speed,
Jag såg aldrig på klockan,
Men det tog inte lång tid.
Efter en stund hördes ett krack,
En grövre sorts ouvertyr,
Och jag hade funnit mitt fönster mot världen
– En anatomisk punktering,
Ja, en expansion
Inte olik den som förr kallades ”själen”.
Detta bubblande hål,
Denna rödsprängda nebulosa,
Är i alla fall mitt bevis
På en annan dimension.
För ingen vill väl förneka
Att tankarna är mer
Än genetisk propaganda?
Som du kanske förstår,
Käre Gud,
Är det ytterst genant
Att behöva påpeka detta för dig,
Men själen,
Denna viktlösa lilla pilgrim,
Är rastlös,
Åh, så rastlös
Den är.

© Aris Fioretos
aus: unveröffentlichtem Manuskript
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Preliminary Attempt to Prove the Soul’s Existence

englisch

On a Sunday afternoon 1970, Amanda Feilding hung an electric
drill from the ceiling in her bathroom, injected local anesthesia in
the vicinity of her temporal bone, placed herself in front of the
mirror, and drilled a hole in her head. Present during the opera-
tion were her husband, Joey Mellen, already trepanated, and
Birdie, a pidgeon that the couple had found some time earlier.
From a neighboring room, music by Mozart could be heard. “It
was all rather British and peaceful,” Feilding reported later.

Dear God,
The only thing needed
Was a hole in the head.
Sitting in front of the bathroom mirror,
There were no questions of who or why,
Only how. I wished to show
That the meaning of life
Could not be in the solitude of a skull.
Loophole, porthole, ethereal ventilator —
Call it what you will.
The point was to find the way out,
And do so with style.
To shoulder one’s DNA is burden enough.
Oh, gravitiy is the meanest thing.
In order to walk erect
Man had to pay
With blood fatigue and pressing brain.
Sanguine fluids flushed away,
Gray matter enclosed,
He had to learn to think apart.
Once and for all
Consciousness was a restricted area.
It’s hardly surprising
We carry such a psychic load.
A hole drilled in the proper place,
Joey claimed,
Through the thin casing of the cranium,
Would decrease the pressure
And give flight to thought anew.
Free as Birdie, unfettered as you,
Who would know to what movement they’d aspire?
Of homo sapiens erectus
A correctus could still be made.
We tested, high on speed,
Time wasn’t an issue,
But it did not take long.
After a short while, there was a crack,
A rougher kind of ouverture,
And I had found my window to the world
— An anatomical puncture,
Yes, an expansion
Not unlike what was once termed “soul.”
This bubbling aperture,
This crimson nebula,
Is evidence enough, I’d believe,
Of another dimension.
For surely no one can deny
That thoughts are more
Than genetic propaganda?
As you may understand,
Dear God,
It is rather embarrassing
To have to point this out to you,
But the soul,
This weightless little pilgrim,
Is restless,
Oh, how restless
It is.

English translation by Jenny Jochens



© Jenny Jochens


Kärleksförklaring till fröken Ur

schwedisch | Aris Fioretos

Lilla psykiska automatism,
Vad är det som får mitt hjärta att bulta
Som ett kokande ägg?
Är det din röst, ditt lugn,
   Ditt sinne för takt, din ton?
Du är bara en mycket liten gudinna,
        Jag vet,
Sval och elektrisk,
Med en frekvens
Där en puls skulle ha trivts.
Det vore lätt att tro
Att också din andning är en illusion,
Inga knotor, ingen kropp,
Rösten mest en passform
   För en passion.
Men vi vet båda, min darling,
     Att ögonblicket
Inte är något man griper,
Utan grips av.
Och så är det med kärleken.
Det gäller bara att inte dra sig
För att säga sitt hjärtas mening.
   Så låt mig säga min
Nu när tillfället ändå ges:
Då du är i mitt öra,
      Milda mekaniska musa,
Är jag i ditt våld.
Tror du mig inte?
Härma ett hjärta,
Får du se.

Men nu måste jag lägga på.
     So long,
Lilla elektriska klenod,
  So long.

© Aris Fioretos
aus: unveröffentlich
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

For Miss Clock (A Declaration of Love)

englisch

Tiny, psychic automaton,
What makes my heart pound
Like a boiling egg?
Is it your voice, your calm,
     Your sense of measure, your tone?
You are but a very small goddess,
            I know,
Cool and electric,
With a frequency
Where a pulse would feel at home.
               It would be easy to assume
That your breathing, too, is an illusion,
No bones, no body,
The voice merely the marker
    For a passion.
But we both know, my darling,
    That the moment
Is nothing one seizes,
           But is seized by.
And thus it is with love.
Only one should never hesitate
To speak from the heart.
    So allow me to speak from mine
Now that I have the chance:
When you are in my ear,
    My mild, mechanical muse,
I am your prey.
You do not believe me?
Mime a heart,
And you will see.
But now I must hang up.
    So long,
Tiny electrical treasure,
   So long.

___________________________________________

The recorded female voice announcing the time on the phone is referred to,
colloquially, as “Miss Clock” in Sweden.

English translation by Jenny Jochens


© Jenny Jochens

Daniel Paul Schreber nr 2 anhåller om audiens

schwedisch | Aris Fioretos

Jag ställer denna skrivelse till framtiden,
I hopp om att en själ plastisk nog
Skall röras av den.
Ty jag är den sista människan
Kvar på vår jord.
Det faller mig inte lätt att säga detta,
Man kommer att betvivla mina ord,
Men bevisen talar för sig själva
Och mig lurar man inte.
Jag har koloniserats
Genom näsa, genom mun,
Öron och anus,
Av de lägsta och skändligaste makter.
Men jag kan inte dö.
Ändå har jag tvingats bete mig som ett lik
För att uthärda de röster och strålar
Som uppfyllt min kropp.
Ljud har gått in i mig som ljus genom glas
Och jag har varit skådeplatsen
För det oheligaste tumult.
Man måste föreställa sig min tillvaro!
En tid hyste högra armen en geléartad massa
Av ett körsbärs storlek
Och mina fötter ivriga små män
Med uppdrag att pumpa kotpelaren ur mig.
Följden blev att denna så vitala del
Lämnade mig i form av moln ur min mun,
Främst under promenader genom parken.
Åh, sedan Gud lade sig i saken
Har det inte varit någon ände på kvalen.
Förvisso var hemsökelserna svåra för alla,
Också för vårdarna, doktorerna,
Min hustru och andra,
Förutsatt förstås att de var verkliga människor.
Men jag har varit tapper.
Att skrika för full hals var min första åtgärd,
Att vägra mat min andra.
När så intet mera återstod att göra
Tillät jag mig att ”avmanligas”:
Könet krympte tills det helt försvann,
Hår rycktes ur mitt ansikte
Och mina bröst blev tunga.
Där låg jag, en liderlig kvinna,
Som till för att befruktas.
Sedan dess har åren gått,
Stora plågor, bittra lidanden,
Umbäranden knappt av denna värld,
Men nu känner jag att slutet är nära.
Efter tolv år återstår endast huvudet av mig
Samt dessa stavelser som jag räknar som de sista
– En livhank av syre, föga mera.
Är jag ängel eller idiot?
Kanske en smula av ingenting.
Men har jag inte rätt
Att vara herre i eget huvud?
Till min glädje
Har jag en trumf att spela ut.
Den store kalkylatorn tror ännu
Att en människa som existerar
Måste befinna sig på en plats.
Jag har som första person i världen
Insett att så inte är fallet.
Jag låg på min säng på kliniken,
Vinden lekte ta fatt bland gardinerna,
Och erfor den tydliga känslan av att gå bort.
Ändå var jag bevisligen där
– Ty vem tänkte denna tanke,
Tänkte jag,
Och förstod att räddningen låg i att förskingras.
Plötsligt stod klart att skydd och förskansningar
Inte varit till någon nytta.
Också genom ett nyckelhål kan djävulen krypa.
Bara öppningar och tomrum hjälper:
Fönster måste slås upp,
Korsdrag få härska
Och intet uppfylla tankarna.
Då skall luften bära ens ande.
Min vilda musik!
Att inte vara en utan många är livets djupare regel.
Således har jag förökat mig
Genom en mängd in- och utgångar.
Som molekyler av syre
Skall jag ligga spridd i de avlägsnaste lungor.
Liksom förr kommer strålarna att falla in genom fönstren,
Men hädanefter skall de bringas i oreda.
”Himmel”, kommer de att skrika,
(Ty strålar i rörelse talar),
”Det är en människa med många huvuden!”
Och sedan inte veta vart de skall ta vägen.
Ett lik är en återvändsgränd,
Eller hur,
Goda reflexer kan dock rädda situationen.
I deras spel med varandra skall jag födas på nytt,
Inte längre kropp utan klimat,
Ett aggregat för en oändlig mängd teatrar.
På så vis skall jag bli den förste att desertera
Från den allmänna ordningen,
Men själv stå ingenstans att finna.
En dag kommer nya människor att växa ur min ande,
Denna autentiska förhärjning,
Kanske blir det i den trakt av planeten Phobos,
I omlopp kring Mars,
Som kallas Yttre Mongoliet.
Varken man eller kvinna
Skall jag då åter bli till ett stoff
Av vilket levnad kan vävas.
Som ni förstår,
Eders ev. Majestät,
Fordras endast
Att ni beviljar mig audiens.
I denna anda tecknar jag,
Daniel Paul Schreber nr 2,
F.d. Senatspresidenten
Dr. jur. Daniel Paul Schreber,
Tillfälligtvis i Leipzig-Dösen,
I detta Herrens Sista År 1911.

(Till Thomas Florschuetz)

—————————————————————————–
1903 publicerade den före detta senatspresidenten i Dresden, Daniel Paul
Schreber, en redogörelse för sin tid på ett antal sinnessjukhus i östra
Tyskland. Hans Denkwürdigkeiten eines Nervenkranken ledde snart
till att författaren blev ”den mest citerade psykiatriske patienten” i
historien. Det främsta syftet med skriften – att redogöra för situationen och
åter bli myndigförklarad – uppnådde Schreber: i september 1902 hävdes
förmyndskapet och han var en fri man. Efter hustruns slaganfall på hösten
1907 lades Schreber dock åter in, denna gång på en anstalt utanför
Leipzig. Mycket lite är känt om hans sista år. Den 14 april 1911 dog
Schreber på sitt rum på sjukhuset. I ett appendix till sin bok, försett med
överskriften ”Betraktelse med avseende på framtiden”, förklarar han
folktron att ”djävulen kan krypa genom ett nyckelhål” genom ”att det i
själva verket inte finns något av människan påfunnet mekaniskt skydd
som kan hindra strålar från att tränga in. I varje ögonblick upplever jag
att så är fallet i min egen kropp; ingen vägg hur tjock den än är, inget
stängt fönster eller dylikt kan förhindra att strålarna på ett för
människan obegripligt sätt tränger in och når en godtycklig del av min
kropp, men framför allt mitt huvud.” – En annan leipzigbo, G. W.
Leibnitz, menade i en skrift om ”livets principer” ett par hundra år
tidigare att monader utan kropp är ”desertörer från den allmänna
ordningen”.

© Aris Fioretos
aus: unveröffentlichtem Manuskript
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Daniel Paul Schreber No. 2 Requests an Audience

englisch

I am addressing this communication to the future,
In the hope that a soul, pliable enough,
Shall be moved by it.
For I am the last person
Left on earth.
It is not easy for me to say this,
My words will be doubted,
But the evidence speaks for itself,
And I won’t be fooled.
I have been colonized
Through the nose, through my mouth,
Through the ears and anus,
By the lowest, meanest of powers.
But I cannot die.
Yet I have been forced to behave like a corpse,
In order to endure the voices and rays
That fill my body.
Sound travels through me like light through glass,
And I have been the stage
For the unholiest of turmoil.
One has to imagine my existence!
For a while, the right arm contained a gel-like mass
The size of a cherry,
And my feet tiny, hard-working men
Trying to pump the verteral column out of me.
The outcome was that this vital part of the body
Left in the form of clouds through my mouth,
Mainly during walks in the park.
Oh, ever since God made me his business
There has been no end to the pain.
Naturally, these afflictions were difficult for all,
For the nurses, the doctors,
My wife and others,
Provided, of course, they were real beings.
But I have been courageous.
Shouting at the top of my lungs was the first action I took,
Refusing food the second.
When nothing more could be done,
I allowed myself to be “demasculinated”:
My sex shrunk until it vanished,
Hair was pulled from my face,
My breasts turned heavy.
There I lay, a lecherous woman,
As if meant to be taken.
Since then, years have passed,
There has been great torment, bitter pain,
Hardship scarcely of this world,
But now I feel the end is nearing.
After twelve years, only the head is left of me,
In additon to these syllables I count as my last
— Straws of air, scarcely more.
Am I an angel or idiot?
Perhaps a trifle of nothing.
But do I not have the right
To be master in my own skull?
Fortunately,
I have a trump to play.
The great calculator still thinks
That being alive,
You must exist in a certain place.
As the first person in the world,
I have realized this is not the case.
I lay in my bed at the clinic,
The wind playing tag with the curtains,
As I sensed the distinct feeling of passing away.
Yet demonstrably, I was still there
— For who thought this thought,
I thought,
And realized rescue was in dispersal.
Suddenly it became clear that shelters and trenches
Had been of no use.
The devil may creep through a keyhole, too.
Only hollows and voids will help:
Windows must be opened,
Drafts allowed to rule,
So that nothing may fill one’s thoughts.
Then the air will carry the spirit.
My wild music!
To be not one, but many is life’s richer rule.
Thus I have multiplied
Through numerous entries and exits.
As molecules of oxygen,
I will lay dispersed in the farthest of lungs.
As before, rays will fall through window panes,
But henceforth be brought into confusion.
“Heavens,” they will exclaim,
(For rays in motion talk),
“This is a being with many heads!”
And then not know where to go.
A corpse is a dead end,
Is it not,
But good reflexes may save the situation.
In their interplay, I shall be born again,
No longer body but climate,
An aggregate for countless theatres.
Thus I shall be the first to desert
From the common order,
But myself will nowhere be found.
One day, new beings shall grow from my spirit,
This authentic devastation,
Perhaps in the vicinity of the planet Phobos,
In orbit around Mars,
That is called Outer Mongolia.
Neither man nor woman,
I shall then be the stuff
Of which vividness is woven.
As you may understand,
Your possible Excellency,
The only requirement
Is that I be granted an audience.
In this spirit,
I sign Daniel Paul Schreber No. 2,
Former President of the Senate,
Dr. jur. Daniel Paul Schreber,
Accidentally in Leipzig-Dösen,
In this, the Lord’s Last Year, 1911.

(For Thomas Florschuetz)

—————————————————————————––

In 1903, the former president of the senate in Dresden, Daniel Paul
Schreber, published an account of his stays in a series of mental
asylums in eastern Germany. Die
Denkwürdigkeiten eines Nerven-
kranken soon made their author “the most quoted psychatric patient” in
history. The foremost aim of the document — to account for his situa-
tion and once again be declared sane — Schreber accomplished:
granted full legal rights, he was set free. After his wife suffered a
stroke in the fall of 1907, however, Schreber once again was com-
mitted, this time to a clinic outside of Leipzig. Very little is known
about his last years. On April 14, 1911, Schreber died in his hospital
room. In an appendix to his book, entitled “Considerations with Re-
gard to the Future,” he explains the popular belief that “the devil may
creep through a keyhole” by stating that, “in reality, there is no me-
chanical protection invented by man that may prevent rays from
penetrating. In each moment, I experience this in my own body; no
wall, no matter how thick, no closed window or such like can prevent
the rays from penetrating in a manner incomprehensible to man, in
order to reach any which part of the body, but primarily my head.” —
A couple of hundred years earlier, in a pamphlet on “the principles of
life,” another citizen of Leipzig, G. W. Leibnitz, argued that monads
without body are “deserters from the common order.”

English translation by Jenny Jochens



© Jenny Jochens


Fantomdikt Nr. 7

schwedisch | Aris Fioretos

I detta andra automatlimbo
Tänker jag
På vad du måste förbise
För att se mig. Den snittyta
I världen av uppenbarelser
Som anförtrotts åt mig
För fortlevnad
Erbjuder ingenting nytt.
Det finns
Ingen energi här, ingen spleen heller.
Min röst är svag:
Jag skryter inte om mitt uppvaknande,
Men jag är inte
Den jag var.

© Aris Fioretos
aus: unveröffentlichtem Manuskript
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Phantom Poem No. 7

englisch

In that other automaton-limbo
I think
Of what you have to overlook
To see me. The incision
In the world of revelations
Which has been given to me
For continuance
Offers nothing new.
There is
No energy here, no spleen either.
My voice is weak:
I make no boast of my awakening,
But I am not
What I was.

English translation by Jenny Jochens



© Jenny Jochens


Fantomdikt Nr. 6

schwedisch | Aris Fioretos

Också jag söker detta dödlösa presens,
Men tro mig, i övrigt delar vi noll
Och intet. För dig utspelar sig livet möjligen
Mellan sorg och sälta. Vad vet jag?
I alla fall har det lärt sig
Att spela på säkerhet
Och inte sky några medel
För att trygga en lysande bedövning.
Jag har ingen aning om
Hur mycket en människa måste utstå
Innan hon har lyckan att glömma.
Men handen på hjärtat,
Är idiosynkrasin som hållning
Inte en sista rest av olämplig vördnad
Inför denna alphabetîse,
Så snart en kod bland andra?
Menar du verkligen
Att jag skall framträda
På sådana villkor? Till vilken nytta nu?
Att bli del
Av livets skrangliga handling,
En invalid
Vars proteser inte passar,
Är knappast min idé om underhållning.
Du är fortfarande flera etapper
Från jag vet inte var.
Menlo Park kanske.

Här finns inte de döda,
Om du trodde det,
Här finns de
Som inte lever.

© Aris Fioretos
aus: unveröffentlichtem Manuskript
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Phantom Poem No. 6

englisch

I, too, am looking for that deathless present,
But believe me, beyond that we share
Nothing at all. For you, life is perhaps
Sorrow and salinity. How should I know?
Something, at any rate, which has learnt
To play it cool,
Sparing no effort
To secure a glorious anaesthesia.
I have no idea
How much man must endure
Before having the pleasure to forget.
But honestly,
Is not idiosyncracy, as a stance,
The last remnant of reverence unbecoming
For this alphabetîse,
So soon a code among others?
Do you really
Want me to appear
Under such conditions? For what purpose now?
To become part
Of life’s rickety plot,
An invalid
Whose protheses do not fit,
Is hardly my idea of fun.
You are still several stages
From I do not know where.
Menlo Park perhaps.
Here are not the dead,
In case you thought so,
Here are those
Who do not live.

English translation by Jenny Jochens



© Jenny Jochens


Fantomdikt Nr. 27

schwedisch | Aris Fioretos

Vagga, vagga, hör jag dig viska,
Vagga i dunklet, komiska
Lilla apokalyps, vagga,
Vagga dig fram.

Men det är inte lätt
Att möta sin skapare,
Stilla
Som en gud,
Tunn som cellofan,
Kylig, vanlig och döds-
Farlig.

Jag är inte färdig.

© Aris Fioretos
aus: unveröffentlichtem Manuskript
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Phantom Poem No. 27

englisch

Waddle, waddle, I hear you whisper,
Waddle in the dark, comical
Little apocalyapse, waddle,
Waddle forth.
But it is not easy
To meet your maker,
Calm
As a god,
Thin as cellophan,
Cool, ordinary,
And lethal.
I am not finished.

English translation by Jenny Jochens



© Jenny Jochens


Fantomdikt Nr. 2

schwedisch | Aris Fioretos

Att vara ett ingenting,
Väntande på att o-
Främlingskapet
Skall finna dig,
Fras efter fras,
Och klättra
Ner
Genom knutar lögner
Stämband.
I själva verket
Är huden över bildkammaren hård
Som reptilägg; här ”programmeras” allting om
Så småningom. Mer och mer läggs till
Utan att öka summan.
Men
Alla dessa
Ritualer
Är viktiga. Genom att fullända dem
Skymtar jag de många versionerna
Som ligger packade
I min enda
Tunna
Verklighet.

© Aris Fioretos
aus: unveröffentlichtem Manuskript
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Phantom Poem No. 2

englisch

To be nothing,
Waiting for un-
Strangeness
To find you,
Phrase by phrase, and
Climb
Down
Through your knots lies
Vocal chords.
In reality
The skin of the picture chamber is as hard
As reptile eggs; in due course, everything
Gets “programmed” here. More and more is added
Without increasing the sum.
But
All of these
Rituals
Are important. In perfecting them
You glimpse the many versions
That are packed
Into your one
Thin
Reality.

English translation by Jenny Jochens



© Jenny Jochens


Fantomdikt Nr. 16

schwedisch | Aris Fioretos

Det första du kommer att glömma
Är rösten, en form
Och ingen substans.
Själen
Förblir ett virrvarr,
En vandrande
Erfarenhet. (Var och en lider
I sitt eget helvete,
Ty vi trängs
I vår ensamhet – många –
Men är alla skilda åt
Av en vägg.)
Knappt en femtiodel
Av det du tar till dig
Kommer att assimilieras.
Det övriga förgår
Genom andning,
Avdunstning
Eller liknande.

Bevisa
Att jag var här.

© Aris Fioretos
aus: unveröffentlichtem Manuskript
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Phantom Poem No. 16

englisch

The first thing you will forget
Is the voice, a form
And not a substance.
The soul
Remains a jumble,
Some errant
Experience. (Each is tortured
In his separate hell,
For we are crowded
In our solitudes — many —
But all divided
By a wall.)
Scarcely a fiftieth
Of what you take in
Will be assimilated.
The rest will vanish
Through breathing,
Evaporation,
Or some such.

Prove
That I was here.

English translation by Jenny Jochens



© Jenny Jochens


Fantomdikt Nr. 10

schwedisch | Aris Fioretos

Trötthet, o vilken
Trötthet . . . Alldeles för många
Fåglar, flugor, maskar,
Till att börja med,
Och inte slutar det
Där. Inte en chans.
Min bror fanns inuti mig, min tvilling.
En dag sade han till mig
Att lämna honom. Det var verbet
Han använde: ”lämna”.
Gamle gosse, tänkte jag,
Om jag bara kunde vara
Som du,
Och bli den som blir lämnad.
Men nej –
Sedan länge lever jag i pakt
Med denna närvaro.
Är det detta
Kärleken är till för?
Att skänka oss ett nytt begrepp
Om oss själva?

© Aris Fioretos
aus: unveröffentlichtem Manuskript
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Phantom Poem No. 10

englisch

Fatigue, oh what
Fatigue . . . Far too many
Birds, flies, worms,
To begin with,
And that is not
The end. Oh, no.
My brother was inside me, my twin.
One day he told me
To leave him. That is the verb
He used: “to leave.”
Boy, I thought,
If only I could be
Like you,
And be the one who is being left.
But no —
For a long time already
Have I been living
In pact with this presence.
Is that
What love is really for?
To lend us a new conception
Of ourselves?

English translation by Jenny Jochens



© Jenny Jochens


Fantomdikt Nr. 1

schwedisch | Aris Fioretos

Allt är inlånad rekvisita här,
Ett nödställt arrangemang
För ofullständiga. List,
Leda och Lögn, de tre gracerna
I en oerhörd situation,
Hjälper inte långt. Och vem vet egentligen
Vad de leder till? Döendet
Är så versatilt.
Om du söker något
Bortom konstens räckvidd
Har du kommit fel.
Hoppet,
Den där saken med fjädrar,
Har föga att uträtta
Ur ett perspektiv som detta.
Att vara två med naturen,
Skall jag säga dig,
Är inte alltid lätt.

Så vänd dig inte bort
Från dessa attiraljer,
För bakom dem
Finns ingenting,
Bakom dig
Finns ingenting
Och ingenting
Ligger bakom.

Var snäll och glöm
Inte detta.

© Aris Fioretos
aus: unveröffentlichtem Manuskript
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Phantom Poem No. 1

englisch

It is all borrowed paraphernalia here,
A desolate arrangement
For the incomplete. Guile,
Weariness, and Falsehood, the three graces
In an unheard-of situation,
Are of little help. And who really knows
What they might yield? Death
Is so versatile.
If you are looking for something
Beyond the reach of art,
You have come to the wrong place.
Hope,
That thing with feathers,
Is of little use
From a perspective such as this.
To be two with nature,
Let me assure you,
Is not always easy.
So do not turn away
From these props,
Because behind them
Is nothing,
Behind you
Is nothing,
And nothing
Lies behind.
Please be good enough
Not to forget this.

English translation by Jenny Jochens



© Jenny Jochens