Refik Ličina 

Übersetzer:in

4d § Köparen vet att det är ett bländverk, det är
vad hon eftertraktar, inte att göra livet verkligare,
utan att göra det lite mindre verkligt.
Drömmen. Det fantastiska. Rosor.

4e § Köparen är inte ute efter sanning, utan något
som fungerar.

Första stycket gäller inte då omvänt gäller.

4f § Det är svårt för säljaren att veta hur köparen
tänker.

Danska människor är runda vänliga törstiga människor som inte har någonting emot några hundar. Danska hundar är runda vänliga varelser med små fläckar på sig. Den danska hunden har alltid ett trick att visa i en bar. Jag är den danska barägaren och mitt är allas vardagsrum. De spanska hundarna är lata varelser med för mycket sol ovanför sig. Svenska hundar är borstade slanka bekymrade varelser med lång komplicerad härstamning. De svenska hundägarna pratar alltid för att jämföra härstamning och pälsarnas tillstånd. Den tyska hunden har inte något trick att visa i baren. Danska hundägare är varma törstiga människor som delar tankar och drickande i baren. Österrikarna skulle aldrig dela en tanke med sina fyrbenta vänner. Den danska hunden behöver inte något koppel. Danska hundar följer sina ägare som en ägare följer en hund till en bar. Svenska barer är desinficerade pudrade ställen med pinniga stolar och vattnig amerikansk musik. Den danska puben är ett mysigt mörkt ställe med roliga klistermärken och planscher. Min danska kvinna kommer in. Hon är en varm strålande färgglad varelse med gott starkt skratt. Den österrikiska kvinnan, den portugisiska kvinnan och den finska har inte något skratt värt att nämna. Den danska kvinnan kommer strålande och färgstark till min bar. Hennes skratt är ett starkt gott hälsosamt. Den danska kvinnan dyker upp med en fin törst att ta itu med. Den lilla runda danska hunden visar sitt trick för henne vid bordet i min bar. Den danska kvinnan skrattar och höjer sitt glas för alla som ser henne och hör

Jag har min grekiska stolthet att hålla och inte brista. Jag går ut på min bit grekisk mark och där är den. I den grekiska jordmånen växte världen. Jag odlar olivträd i jorden varpå grekiska genier en gång trampade. Nätta grekiska getter springer runt och lämnar sina spår. Den svarta grekiska geten tar sig upp på restaurangens tak och kastar med sitt lilla huvud i den fridfulla grekiska byn och bejakar allt. Så italienska människor hävdar att de har historia, så tyskar och finnar hävdar historia. De lågmälda grekiska kvinnorna kommer gående tillsammans i svart och de glömmer aldrig. Andra fortsätter glömma. De belgiska människorna glömmer, de danska erinrar sig inte. De luxemburgska människorna kan inte komma på någonting att minnas. Jag går med ryggen böjd ut under det grekiska lövverket för att samla mina oliver. Grekiska getter kommer rännande. De gör samma läten som de alltid har gjort, ända från början, men vem verkar minnas? Jag står bredvid mina träd och det är allts början, men vem placerar stoltheten där den hör hemma? Det italienska blodet fortsätter stiga de franska brister för ingenting alls. Jag står i den grekiska solnedgången precis som de en gång gjorde före mig. De svarta grekiska kvinnorna nickar tigande till varandra från åsnorna längs vägen

1a § Det är jag som bestämmer.

1b § Legis virtus haec est: imperare,
vetare, permittere, punire.

1c § Lagens kraft är den följande: befalla,
förbjuda, tillåta, straffa.

2a § Konsumentköplagen är en i huvudsak
tvingande lag.

2b § Den gäller köp av lösa ting som
en säljare lyckas sälja till en köpare i utbyte
mot hennes schaber. Det är en bra lag. Föredömlig.
Den gäller oss människor.
Den gäller livet självt.

Den tyska modern är alltings moder. Den tyska modern vet när hon ska delta och när hon ska lämna det öppet. Den brittiska modern räds sina söner och döttrar. Den danska modern lämnar inte sitt hus utan en cigarr. Den tyska modern väljer alltid vilka kläder hennes familj ska bära för att hon lätt ska kunna urskilja dem i mängden. Jag står inför att växa upp som en god stadig tysk moder. Jag står för att veta skillnaden mellan detta och det. Den tyska modern står bestämd i köksdörren. Den tyska modern vet skillnaden och formerna och gränsen. Den tyska modern vet vad som hör hemma på vilka ställen och behöver inte säga det högt. Jag övar på att bli alla avsikters moder. Jag övar mig på att sära känslan från allt. Den svenska modern lägger alltid känslor i allting och kan inte skilja sorgen från glädjen. Den franska har fått allting hopblandat.

Den luxemburgska modern kan inte greppa någonting vidare än den luxemburgska gränsen. Jag står för att öva mig på att bli den tyska modern. Jag lär varje särskild plats för saker att ställa i köket eller i vår hall. Tyska barn behöver starka hyggliga stadiga tyska mödrar som visar dem hur de ska stå ut med allt. Tyska män behöver fast muskulöst kött i rikliga mängder för att hålla sig lugna i huset. Tyska mödrar behöver inte varandra att prata med. De står utan tvekan och vakar över hallen.Tyska mödrar tar inte någon sprit att skölja bort dagen med innan natten. De har händerna fulla och behöver inte gråta eller förstå sig på allt, som det har blivit

Jag vet inte om jag tycker om katter
Hundar är mera mina djur
Hundar ljuger mera sällan
Men det är skönt att sova med katter
i sängen, någonstans nere
i fotregionen just där tårna
försiktigt kikar ut i en nattlig värld
likt väktare på muren
till en mycket gammal stad
Staden Sömn på Mörkrets Slätt.
Katten alltså på ett lämpligt avstånd
men i ett slags hemligt samförstånd
med tårna, dessa tio väktare
mot mörkret, kaos, intigheten
och det avlägsna tågets ljud.

Och kattens sömn skapar i mig
en djupare sömn,
dess sätt att embryoniskt ringla sig
kring sin egen mittpunkt
ger en känsla av förtrogenhet
ja, hemmastaddhet, i denna världen,
som om den vore
ett helt naturligt ställe
att vistas på.

Alla dessa underliga
små föremål
som under en livstid kommer till oss
vart och ett från sitt ställe
var och en från sin Logos.

Den gamla trädgårdskniven
med sitt slitna skaft av trä
och blad som slipats tunt
hittad på en trottoar i Arles.
Och den skulptur
av numera ärgad mässing
som en gång en konstnär
svetsade ihop åt mig av gamla dörrhandtag
i en ateljé nära dåvarande Berlinmuren
i Marie Louisenstadt.

Denne konstnär var fullständigt galen
och kunde bara tilltalas
på det schizofreniska språket.
Hans verk liknar, om det liknar något alls,
en spindel. Men utan nät.

En liten azurblå flaska
med en fiskmun uppe vid korken
från någon sophög.

En dag står livet
milt leende som en flicka
plötsligt på den andra sidan utav bäcken
och frågar
(på sitt förargliga sätt)

Men hur hamnade Du där?

Så går denna långa sommar emot slutet.
Dagarna blir kortare
orden litet långsammare varje år.
Jag valde inte detta yrke.
Detta yrke valde mig.
Det föreföll mig alltid
en smula bisarrt.
Det halvbra, det ytliga
gav alltid applåder och lagrar
medan det som var av ren metall
och ädelt smide gick spårlöst förbi.
Det skulle väl någon annanstans,
förstår sig.

Kanske betydde det något
att lyssna på morbröderna
när de spelade kort på verandan
och så ivrigt försäkrade
att lagt kort ligger.

Ordna korten och ordna igen
och Jokern får inte vara med.
Och ibland stoppas där in ett kort
som över huvud taget
aldrig fanns i leken.

Större gudar, en Baal, en El,
besegrar kaosmakterna i en heroisk kamp

(tror de)
och bygger sedan omsorgsfullt sin borg

på traktens högsta bergstopp.
Nöjda sitter de sedan där

och ser rökarna stiga, rakt eller mindre rakt
från svedjor, krematorieugnar och kaffekokning.

De smärre gudarna, småfolket,
larer, vättar och de kloka små grå,

bökar på i den gamla askens höstliga rötter
och sänder sällsamma svampar

upp i dagsljuset. De är lata, långsamma gudar.

Men någonting ville de också ha sagt.

Det var en parkeringsplats.
En alldeles vanlig parkeringsplats.

Men under de starka lamporna

fångade de täta gröna kronorna ljuset,
och skuggorna mot asfalten
rörde sig ivriga och mörkröda
i skuggfärgens rytm.

Så skuggorna är röda?
Ja.
Men en skugga är ett ingenting.
Ett ingenting alls.

Själva rummet luktade krita
och tungt, hoptorkat trä.
Generationer hade skurit i borden
så att bokstavssystemen
hakade i och över varandra
som i någon gammal sumerisk
eller varför inte babylonisk
arkeologi.
Bortglömda gudar med hundöron
och stränga träansikten
kom självmant fram ur ådringen.
På papperet däremot bara lineamtningens
stränga figurer och hörn som var så vassa
att man kunde skära sig på dem.

Och detta skulle vara den ort där konsten bodde.

När augusti månads mjuka mörker
plötsligt slöt sig
var det som om sjön slog därnere
med kortare slag, andades annorlunda
okända djur kanske tittade ut ur
sina hålor i strandkanten.
Och fotogenlampan tändes.
Den var som ett litet fyrtorn
i olika avsatser av glas och porslin
och den heta strömmen av upphettad luft
fick inte komma i gardinen.
Mycket noga med detta,
aldrig ställa lampan under gardinen.
Den gjorde, noga taget, mycken hetta
(skillnaden kändes tydligt i rummet)
och litet ljus. Och kring denna lampa flög
en arg liten metallblå insekt
filosofen Fichte hade på något sätt
tagit sig ut ur den tjocka bruna boken
på bordet,
där han förmodades bo.
Kretsade tills lågan tog honom.
Men då var kvällen slut.

Det var egentligen bara fyra korta vintrar.
Med Thomas Mann och Hesse
och grekiska grammatiken.
Och biografen Skandia.
Sånt går fort numera.
Men då, på den tiden
var alltsammans så stort, så långt
som ett halvt liv.
 
Cyklarna där låsen rostade.
Det innersta av dessa rostande cykellås:
Ett av dessa ställen
som vi inte studerade
tillräckligt noga.

Gamla mynt och sedlar
Däribland En dollar 1810
utställd av Mechanical Bank i Saint Louis
En rolig ölsejdel med röd näsa
En medalj från frivilliga brandkåren i Lubbock
för berömvärda insatser
Ett arbetskort, utfärdat av Tredje Riket
för Werner Hoffmann 16 år
tryckerilärling
Ett inplastat exemplar av tidskriften Look
med Marilyn Monroe på omslaget
Två mycket gamla hyvlar
säkert hemgjorda,
bruna och något skavda,
med en doft av många långa dagar
i getternas och tummelsnårens land

Jag undrar: hur dog Werner Hoffmann?

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet
in. Och intet hörs utom dropp från dunkla
lövverk och det nattliga sorlet djupt i
sommarens canyon.

Granen står som visaren på ett urverk,
taggig. Myran glöder i bergets skugga.
Fågel skrek! Och äntligen. Långsamt börjar
molnforan rulla.

I
I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsikts-
   punkt där man med en enda blick kan omfatta åtta mil-
   joner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiral-
   galax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren
   tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte
   sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop,
   bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna, de
   framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schu-
   bert i något rum där borta och för att någon är de tonerna
   verkligare än allt det andra.

II
Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till
   en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
   på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under
   sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna för-
   svinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några
   ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
   är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
   ”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i
   rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
   med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i fram-
   tiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga
   dag utan att sjunka genom jorden!
Lite på snömassorna som klamrar sig fast vid bergsslutt-
   ningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
   olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsligt yx-
   hugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som på oss på motorleden mitt i den
   trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
   förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

V
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra hän-
   der i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en
   aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
   som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans:
   glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ”den där musiken är så heroisk”, och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de
   som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är
   mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och tror att
   alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla
   förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig
   och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

Byråchefen lutar sig fram och ritar ett kryss
och hennes örhängen dinglar som damoklessvärd.

Som en spräcklig fjäril blir osynlig mot marken
flyter demonen ihop med den uppslagna tidningen.

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.
Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
    i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
    Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.