Carolyn Forché

J'ai rapporté du désespoir un panier si ipetit mon amou, qu'on a pu le tresser en osier.
                                                                                                  —Rene Char
sprechen ist noch nicht gesprochen haben.
das Noch-nicht eines weißen Reichs von nichts mehr
nicht für sich noch einen anderen
ein Nicht-länger schon da, beim Eintreffen dessen, was
Licht war und die Umkehr von Licht
Terror wie blindes Gehen am Meer, das sich bricht, Körper, darin ich lebte
das Noch-nicht des Todes verdunkelt, was es kurz erhellt
unkenntlicher Ort wie zwischen Sprachen
her und hin, Atem zu Atem wie eine Gelassenheit
im Umher aufsteigt, Leuchtkäfer in Linden, ein Lärchenschmerz
du hast dich in dir
dich selbst, du hast sie, und da ist nichts
das nicht gesehen werden kann
offen dann dem Kommen dessen, was kommt

J’ai rapporté du désespoir un panier si petit mon
amour, qu’on a pu le tresser en osier.

Från förtvivlan bar jag med mig en korg så lätt,
 min kära, som vore den flätad av vide
– René Char


att tala är att ännu inte ha talat
det ännu-inte som den vita fläcken av ingenting kvar
vare sig för sig själv eller för någon annan
ett inte-längre redan där, samman med ankomsten av det som varit
ljus och ljusets motsats
skräcken att vandra blind längs bränningarna, kropp som jag levde i
dödens ännu-icke lägger i mörker vad som just belysts
en okänd plats som mellan språken
fram och tillbaka, andetag mot andetag när ett lugn
stiger här omkring, eldflugor i lindarna, ett styng av saknad
du har dig själv inom dig
själv, du har henne, och det finns inget
som inte kan ses
redo då för ankomsten av det som kommer