Aase Berg
URDARHÅLET
URDARHÅLET
Dovres sopraner ylar i berget. På avstånd hör man motorvägen sjunga. En skräck luktar räv om platsen.
Maskinerna bryter i Dovre. I trakter där skuggorna ruva. Ur Dovreskrevet myllrar och glittrar de djupgrönt metalliska ödlorna.
Där dunkla makter bo. Där spök drar karg och oknytt. Där Våvatn ligger oljesvart bland Gaudomsmyrens hinnor.
Där grundvattnet stiger i klyftan. Där träslottet lyser så ensamt vid randen av gurglande hålschakt. Maskinerna tuggar i berget vid Dovre skifferkvarn.
Det svarta hålet här drar till sig tid. Vi har stått levande vid kanten och känt joner sugas loss, känt magnetismen slita cellerna ur deras höljen.
Maskinerna väser i grottan. De fladdrande ljuden drar fram genom Nidaros dimmor. De nedlagda dagbrottens sjöar och reservoarer. Här går en tydlig underjordisk gräns.
Maskinerna gnager i gruvan. Där mannen river remsor ur sitt svaga muskelhjärta. Där detet kommer krälande i sura paltor, nerspydd och blodfradgande, på tungan snaskande.
Där väldiga basaltströmmar i tröga jättefall i djupet störtar, utför fjällväggen vid Daudebotn.