Håkan Sandell
Till ett barn som gått två veckor över tiden
Till ett barn som gått två veckor över tiden
Förlåt en främmande för att han besvärar
men bar skönhet, välvilja och kärlek
någonsin ett ansikte så är det din mors.
Hon ser så inbjudande ut att jag tror
du kan anses onödigt skeptisk som väntar.
Du är efterlängtad, den vita spända
blusen där bh:n kämpar med att sno
in det svällande för att inte dränka en
i sin generösa vänlighet borde vara nog.
Men kanske har hon fått en latmask ombord,
som hellre ligger kvar i lugn och ro
i sin sköna honungssötade förvällning
och trolldekoktens avrundade degel,
än att frusen komma ut till samhället?
Den mjuka kapseln, böjlig som ett segel,
stor som hela världen fast ett musbo.
Du står upprätt – som lena snäckskal
känns sidorna och om du vill lägga dig
håller din mor dig som i ett svanägg.
Du är själv ljuset där nätterna bäddar dig;
vithylta stjärna – i tio ljusa fingrar
tindrar du, du snurrar med huvudet ner.
Känner du hemligheten tätt invid springan
om världen som öppnar sig, kan du se
i ditt inre där röda läppar tiger
att som när dina tunna silkeshår
når hennes sträva gyllenborst så står
både sol och måne där och väntar på dig!
När du tröttnar på din behållares marina
liv och dyningars bekymmerslösa vila
på denna den mest feminina av platser
och satsar på att äntligen komma kilande,
så tror jag att du kommer att bli stolt
över denna nya varelse som håller dig.
Och att du trots allt kommit ut ur nattens
grepp till mera vida horisonter
ska visa sig, och när du tillsvidare sprattlar
bredvid din mor som endast en droppe
från hennes hands eller fots nakenhet
så vet att du återigen kameleontiskt
kommer finna dig själv i den ovana kroppen.
Brunögd, som uttagen ur kastanjeskalet,
eller blåögt runnen från den större bäcken,
blir du mittpunkt i den mjölkdoftande skapelsen,
perfekt ur äggformen, naken och nykläckt.
När du sträckt ut från bågen under hjärtat,
i full längd utrullad ur sammetsvecket,
så väntar dig en innerlig beundran.
Den avrundade magen och lilla stjärten
just nyutsprungna ur rosenlunden,
duniga – som moln, men jordiskt nära.
Välkommen, lilla nattgäst, du blundar än
lossnad från natthimlen, rosiga stjärna;
Jesuskrubbans like, skimrande, tjugouddiga
perfekta lilla människa, drömförsjunkna
underbaraste du, så linnemjuk och ljusburen,
med vågens linjer och blommors hud.
Kom nu, kom ut ur ditt kupade hus,
tjura inte mer i dina skuggiga vrår,
stor i din ensamhet – ensam i din skål,
åla dig ut ur en utlevad värld!
Hålan kan inte längre rymma din färd
mot uppvaknande och att tålmodigt fulländas.
Men så länge som du redan väntat
klättrar du – kan man tänka sig – direkt
rätt upp och sätter dig i knäet
och kan väl både räkna och kamma dig!
Din mamma kommer göra allt för dig,
hon andas redan dina andetag, och amningen?
Vid sin stam rister händernas små löv
på dig – jag svär – när din mun når fram
till sin hallonljuva saliggörande beröring!
Svanars hals liknar dina ljusa armar
när de smala slingrar sig omkring
din mor i ömsesidig blid förförelse.
Kom ut ett tag, – du kan alltid gå in
igen, jag lovar det likt Aladdin,
om du inte trivs invid den varma famnen!
Kom ut, – kom ut i vilket fall! –
i dessa år medan din mor är ung
och så hoppfull tror på livets under
och att det ännu kan förändra allt.