Ana Brnardić

Prikazal se je sredi kamnitih stopnic
v beli srajci iz lilij
s prsti, dvakrat daljšimi od mojih, je segel v žepek
mi dal papir s pesmijo
pobegnil sem od tebe, pravi pesem, da bi prišel k tebi
potem sva pobegnila od ljudi
v skromni kavarni sva naročila temno pivo
njegov govor se je zapisoval na pergament, nepopisno pomemben
za zgodovino človeštva
kdo sem bila jaz? spremenjena v uho
v reko ki je v lastnem trebuhu lovila neznane ribe
svetleče motive, zapredene v zapleten govor
kdo je bil on? svečana puščavska ptica
ki sem ji v škatli predala svoje ustnice, ramena
drug proti drugemu sva hodila ob jezeru
nad vodo, zeleno od utrujenosti in modro od napete tišine,
pa so razpeli pločevinast okostnjak
kot izjemno sistematično resnico. 

han dök upp mitt på stentrappan
i en vit skjorta gjord av liljor
stoppade handen i fickan med fingrar dubbelt så långa som mina
räckte fram ett papper med en dikt
jag flydde från dig, står det i dikten, för att komma till dig
sedan flydde vi från alla människor
vi beställde mörkt öl på ett enkelt kafé
hans tal nedtecknades på ett pergament av outsäglig betydelse
för mänsklighetens historia
vem var jag? förvandlad till idel öra
till en flod som fångade okända fiskar i sin egen mage
skimrande motiv inflätade i komplicerat tal
vem var han? en högtidlig ökenfågel
som jag gav en ask med mina läppar, axlar
vi gick mot varandra utmed sjön
och ovanför vattnet, grönt av trötthet och blått av tryckt tystnad,
hade man spänt upp en plåtstomme
likt en ytterst systematisk sanning