Håkan Sandell
Första gången . . .
Första gången . . .
Första gången jag kan minnas
blodet sköljde över huvudet
rös jag till av värmen,
skön och liksom lockande.
Kall är döden, men blodet
kom så tryggt ur såret,
mammas varma hand så kändes det.
Skallen trädde fram ur håret
när jag strök det bakåt.
Mitt kranium, jag skapade det,
förlossades av handen!
Hjässan av en människa,
var det så den kändes,
inget vasst och kantigt djurs
men ingen stenhård marmorguds.
Bara detta lilla skrin av ben
att vårda in i framtiden.
Barnets skallben, åldringens,
båda sprungna ur en mytisk tid.
Blodet föll i stinna droppar,
ljummet som ett sommarregn.
Huvudskålen låg där tung i håret,
likt en skärva slungat järn
runtom vilken allting snurrade.
En skalbit,kanske,gömd i gräset,
kvarglömd efter någots skifte.
Huden skrumpen, som av vatten;
blodet rann med livets värme
fast jag märkte att jag huttrade.
Hela tiden lugn, behärskad,
tills jag fick syn på handen: röd!