David Väyrynen
Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan
Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan
att gå på byn och aldrig behöva ta av sig jackan
som lagrat kylan som svalkar i det varma köket
och tar värmen med mot kölden ute på gården,
att som hastigast kasta en blick genom fönstret
och oavsett tid på året kunna se bilen på tomgång
redo att rulla så fort man måste fara,
eller nöja sig med att bara lyssna att motorn går
medan man som en ritual känner efter i fickorna
att allt man behöver ha är i allt man behöver bära
Jackor finns det så många av att det är hopplöst
när man till slut blir tvungen att ersätta en trasig
att det blir att man får från någon som gått bort,
en jacka som lägger sig formad över axlarna så
som den länge redan hängt över en annans axlar
har den hållit och därför håller ett bra tag än,
för det är inte det att man ska ha ett särskilt märke
utan mer det att stuket på den är rätt och att den
formar armarna som ett valv där inget fastnar
Man använder den som en långärmad tröja,
det är ingen långärmad tröja ovanpå linnet,
den är grövre med dragkedja och på nylonet
har det bildats en hinna av fett och rök som
skydd mot svetsloppor och mindre hundbett
Fint folk eller folk söderöver har aldrig jacka
för då heter dom blazer, väst, duffel eller rock
som dom måste ha hjälp med att hänga av
eller så heter dom anorak, päls eller dunjacka
och är alldelens för varma för att ha på sig inne
och alldelens för kalla för att ha på sig ute,
tillverkade mera för vad dom vill ha sagt
än för vad dom vill ha gjort är dom inte
jackor utan masker att gömma sig bakom
En ordentlig jacka behöver man bara två av
att man har en för varje årstid, för vintern en
med innerfoder och för sommaren en utan,
så att jackan till sist är densamma som huden
som ihop med andra blir en änglalik nakenhet
Så bekvämt som möjligt bär man sin jacka
helst ovanpå skjortan med uppvikta ärmar
stryktåliga byxor och träskor att stiga ur,
ledigt klädd för arbete såväl inne som ute
som för semester är jackan vad som kan
upphäva skiljelinjer mellan ytterligheter,
vad som förenar vardag och helgdag i ett
tillstånd av tillåtande, praktiskhet och en
absolut frånvaro av fåfänglig strävan
Att gå på byn och aldrig ta av sig jackan
är ett sätt att aldrig behöva stanna länge
och ändå tillåtas att sitta ner vid bordet,
framåtlutande över en kaffe med dopp
en fot lätt skrapande som för att hitta
fäste för att utan dröjsmål bryta upp,
i tankarna redan på väg längs vägen
uppför berget där man skymtat spår
lika mycket för dom som för det att
få titta ut över allt det som är vårat