Valzhyna Mort (Вальжына Морт)

Wenn man lange
mit dem Kopf
gegen die Betonwand rennt,
wird der Beton warm ...
Und man wird
sich da anschmiegen können
mit der Wange,
so wie ein Seestern, eine Meduse,
und wird spüren,
wie sich das Gedächtnis durch den Körper
mit der Erde verbindet,
und man wartet dann auf den Augenblick,
da deine Augen sich
in taumelnde Kreisel verwandeln,
und das bunte Universum
wie das tiefe Loch
im Waschbecken erscheint.

när någon lägger ner en massa tid på
att springa med huvudet före
mot en betongvägg
och han kravlar sig upp med den
mot sin kind
som en manet på en sjöstjärna
och erar
hur kroppen använder sitt minne
för att hålla sig kvar på jorden
och han står väntande där en stund
när hans ögon förvandlas till
vippande dockor
och hela det färgrika universum
liknar ett djupt
hål i vasken