Liāna Langa

Die Kleingartenkönigin besteigt den Zug Aizkraukle – Riga.
Gummistiefel an den Füßen, einen weißen Schnurrbart um die
     zerknitterten Lippen.

In der Tüte Gurken, die Kleingartenkönigin ist müde.
In der Tüte jedoch selbstgezüchtete Gurken, eine prächtige Sorte.

Hab ich vielleicht die Harke zwischen den Beeten liegenlassen, denkt sie.
Die Augen noch tiefer in den Augenhöhlen, wenn sie denkt.

Der Nachbarshund kommt oft in den Garten, sein Geschäft zu erledigen,
er zertrampelt die Astern und dann und wann die Erdbeerstauden.

Das Abteil ist nicht voll. Seine abgewetzte Schäbigkeit verhält sich
     irgendwie zu
ihren Gummistiefeln, zu den verschwitzen Zehen darin.

Die Kleingartenkönigin versteht plötzlich, dass Abteil und Stiefel
ein und dasselbe sind. Ihre Zehen sind die Passagiere des Zuges.

Hauptsache, im Abteil ist alles ganz sauber.
Sie hat nie verstanden, was das Wort Nerven bedeutet oder Pediküre.

Schlanke Birken eilen an den Abteilfenstern vorbei.
Die Kleingartenkönigin bemerkt unweit einen Studenten sitzen.

Auf dem Schoß hat der ein Buch. Der Junge ist gut gekleidet, er döst.
Der Bahnhof Gaisma mit seinen Kohlehaufen zieht vorbei.

Die Augen der Kleingartenkönigin lugen aus ihren Höhlen wie
     Eichhörnchenjunge.
Kleine Tiere geblendet von zu starkem Licht.

Doch starrt die Alte weiter auf den Studenten,
der sie erinnert an einen einst gekannten Stepan.

Stepan, ein junger Soldat, brachte ihr dreitausend Varianten
oder mehr des Küssens bei, im Wald nach der Feier.

Sie erinnert sich an die Unendlichkeit der Küsse Stepans.
Die Unendlichkeit schmeckte nach Stiefelwichse und Kasernenfraß.

Es war Sommer, Tage ähnlich diesem: grüner, duftender Brei ringsum,
die Nächte aber durchsichtig wie schwarze Nylons.

Die Lippen der Kleingartenkönigin bewegen sich.
Krämpfe in den Zehen stemmen sich gegen das wohlmeinende Schicksal.

Darželio karalienė įlipa į traukinį Aizkrauklė – Ryga.
Ji avi guminius batus, suvytusias jos lūpas apkabinę žili ūsai.
Krepšelyje agurkai, pavargusi yra darželio karalienė.
Bet tie agurkai jos krepšy, pačios auginti, nuostabi veislė.
Ar tik tarp lysvių grėblį aš nepalikau, galvoja ji.
Ir akys dar giliau įdumba į akiduobes, kai ji galvoja.
Kaimynų šuo dažnai atlieka reikalus josios darže,
Ir astras ten išmindžioja bei retsykiais braškių daigus.
Vagonas traukinio apytuštis. Ir toks nutrintas dera
Prie jos guminių batų ir prie juose suprakaitavusių jos kojų pirštų.
Staiga darželio karalienei galvon šauna, kad guminukai ir vagonas
Tai vienas ir tas pats. Jos kojų pirštai – traukinio keleiviai.
Svarbiausia yra tai, jog vagone labai švaru.
Ką reiškia žodžiai pedikiūras arba nervai, ji niekad nesuprato.
Liauni beržai praskrieja pro vagono langus.
Darželio karalienė įsižiūri į studentą, sėdintį greta.
Glėby jis laiko knygą. Vaikinas puikiai apsirengęs, snaudžia.
Pro šalį pralekia didžiulės anglių krūvos stotelėje ŠVIESA.
Darželio karalienės akys iš akiduobių iššoka tarsi voveriukai.
Žvėreliai nuo per daug ryškios šviesos apžlimba.
Bet senė nesiliauja spigint į studentą,
Kuris jai primena kadaise sutiktą Stepaną.
Stepanas, jaunas kareivėlis, ją išmokino gal tris tūkstančius,
O gal daugiau bučiavimosi variantų miške po vakaruškos.
Jinai atsimena Stepano bučinius, jų begalybę.
Ta begalybė buvo batų tepalo, kazarmų košės skonio.
Ir buvo vasara, ir dienos, kaip šita: aplink žalia ir kvepianti tirštybė,
O naktys peršviečiamos lyg juoda kaprono kojinė.
Darželio karalienės lūpos sukruta.
Mėšlungis kojų pirštuose sukyla prieš likimą geradarį.

Drottningen av kolonilotten kliver på tåget Aizkraukle - Riga.
Med gummistövlar och grå mustascher runt skrynkliga läppar.
Hon har gurkor i påsen, drottningen av kolonolotten är trött.
Men i påsen har hon gurkor hon odlat själv, en ypperlig sort.
Lämnade jag inte krattan i rabatten, undrar hon.
Ögonen lägger sig ännu djupare i sina hålor när hon tänker.
Grannhunden kommer ofta och gör sitt på hennes kolonilott
och trampar på astrarna, och ibland på jordgubbsplantorna.
Tågvagnen är inte full. Den är nedgången på ett sätt som passar
hennes gummistövlar, de svettiga tårna i dem.
Drottningen av kolonilotten förstår plötsligt att vagnen och stövlarna
är en och samma sak. hennes tår är tågets passagerare.
Det viktigaste är att allt i vagnen är mycket rent.
Hon har aldrig förstått innebörden av orden nerver och pedikyr.
Smäckra björkar rusar förbi vagnsfönstren.
Drottningen av kolonilotten lägger märke till en student i närhetten.
Han har en bok i knäet. Pojken är välklädd, han har slumrat till.
Stationen Ljuset med sina kolhögar rusar förbi.
Drottningen av kolonilotten ögon kryper fram ur hålorna likt ekorrungar.
De små djuren bländas av det alltför starka ljuset.
Ändå fortsätter gumman se på studenten,
som påminner henne om Stefan som hon en gång träffade.
Stefan, en ung soldat, lärde henne tre tusen eller fler
variationer på kyssar i skogen efter en fest.
Hon minns Stefans kyssars oändlighet.
Oänligheten smakade skoräm och kasernkäk.
Det var sommar, dagar som liknade den här: gröna, vällingdoftande,
men nätterna var genomskinliga som svarta nylon strumpor.
Drottningen av kolonilotten läppar rör sig en aning.
Krampen i tårna reser sig mot välgöraren, ödet.

A roadside garden queen boards the train Aizkraukle – Riga.
She’s wearing rubber boots, a grey moustache
above a chapped mouth.
Carrying a bagful of cucumbers, the roadside garden queen
is exhausted but in her bag are her own grown cucumbers,
a splendid variety.
“Could I have left the rake between the garden rows?” She worries.
Her eyes sink deeper into their hollows as she tries to remember.
The neighbour’s dog often comes into her garden to do his business
and, in doing so, tramples her asters, now and then,
the strawberry plants.
The train wagon is not full. Its bedraggled state somehow suits
her rubber boots and sweaty toes shoved in them.
The roadside garden queen suddenly knows that the wagon
and her boots are one and the same. Her legs are
the train’s passengers.
The most important thing is that the wagon is very clean.
She has never understood what the words ‘nerves’
and ‘pedicure’ mean.
Slender birches race past the wagon windows.
The roadside garden queen notices a student sitting nearby.
In his lap a book. The boy, well-dressed, is catnapping.
The station Gaisma with its piles of coal races by.
The roadside garden queen’s eyes crawl out of their hollows
like a squirrel’s offspring, beasties dazzled by too much light.
But the old woman continues to gaze at the student
who reminds her of Stephan once-met.
Stephan, a young soldier, taught her three thousand
or so variations of kisses in the woods after a dance.
She recalls the infinity of Stephan’s kisses.
Infinity, which tasted of boot black and barrack fare.
The summer days then were much like today: a green,
fragrant gruel, but nights transparent like a black nylon stocking.
The roadside garden queen’s lips move.
Cramps in her toes protest against benevolent fate.

Královna zahrádky usedá do vlaku Aizkraukle - Riga.
Na nohou gumáky, šedý knírek nad svraštělými rty.

V igelitce veze okurky, královna zahrádky je unavená.
Ale v igelitce má vlastní rukou vypěstované okurky,
znamenitou odrůdu.

Jestlipak jsem nenechala hrábě mezi záhony, přemýšlí.
Oči jí klesají ještě hlouběji do důlků, když přemýšlí.

Sousedův pes často přichází na její zahrádku, aby si ulevil,
a pošlapává astry, někdy i sazenice jahod.

Vagon není plný. Jeho opotřebovanost se tak nějak hodí
k jejím gumákům, ke zpoceným prstům uvnitř.

Královna zahrádky náhle ví, že vagon a gumáky
jsou jedno a totéž. Prsty u nohou jsou pasažéři.

Hlavní je, že ve vagonu je všechno velice čisté.
Nikdy nechápala, co znamená slovo nervy a pedikýra.

Štíhlé břízy se míhají za okny vagonu.
Královna zahrádky pozoruje studenta, co sedí opodál.

Na klíně knihu. Ten mladík je dobře oblečený, podřimuje.
Stanice Světlá s hromadami uhlí mizí v nedohlednu.

Oči královny zahrádky lezou z důlků jako malá veverčata.
Zvířátka oslepuje příliš prudké světlo.

A přece stařenka dál pozoruje studenta,
připomíná jí Štěpána, s nímž se jednou potkala.

Štěpán, mladý voják, ji v lese po večírku
naučil tři tisíce nebo ještě víc variací polibku.

Pamatuje si nekonečno Štěpánových polibků.
Nekonečno chutnalo po krému na boty
a kasárenském komisárku.

Bylo léto, den podobný dnešnímu: zelený voňavý
odvar všude kolem,
a noci průhledné jak černé silonky.

Rty královny zahrádky se pohnuly.
Křeče v prstech u nohou povstaly proti příznivému osudu.