Eva Runefelt
Translator
on Lyrikline: 2 poems translated
from: الهولندية to: السويدية
Original
Translation
DICHTER
الهولندية | Hugo Claus
Herfst. Hoor. Geknetter. Hoor je dat zwaar geratel?
Het nadert in onze kleren, in onze haren.
Luizen van geluid. Wat is dit melaats geprevel?
Kind, het zijn de dichters buiten die klappertanden.
Hoe dichter de dichters bij hun sterven geraken
Des te grimmiger kermen zij naar de sterren.
In de ochtendmist waarin hun beelden smelten
Bevriezen de dichters in een herkenbaar colbert.
Hoor hoe koortsig zij hun naderend vergaan verklaren
Want hun laatste gereutel moet doorzichtig zijn,
Hun weduwen van lezers doen snikken.
'0, ons ego was te duister!' klagen zij.
'Dat vroeg de tijd, polyinterpretabel als wij!'
En kijk, zij kruipen uit de windsels van hun ziel,
De mond vol kroket en gebed om genade
Voor hun prostaat, hun plagiaat.
Ei op sterven na ontdekken de dichters plots
De bedarende mirakels van goden, aforismen,
Aspirines, tederheden. Voor het eerst kan hun lief
Iets van haar lief met haar lippen lezen.
En voordat de dichters, loze winterappels
Daar de plukkers als ondermaats versmaad
Uiteindelijk ook vallen in november
Willen zij voor eeuwig voor de buren verstaanbaar
Vallen. In melkboerentaal, als ooft natuurlijk beurs.
Zij blijven bitter luisteren naar het gefrommel
Van de krant die hun naam verkeerd blijft spellen
En zij vullen hun kruiswoordraadsels in
Vol anekdotes, angst en struikelende liefdes.
Maar te laat, te doof worden de dichters gewaar
Dat wat duister en bot was in hun verzen
Niet lichter wordt door sleet, door de duur,
Maar dat het blijft bederven. Ondoorgrondelijk
Blijven hun huis, hun woord, de evenaar, het azuur.
Hun stuurse donkerte blijft gemeen als geld
En als de dood zo vluchtig.
'Maar apropos, jij zelf? Ja, jij! Vereerde jij ook niet
De splitsing, de gisting eerder dan het monument?
Zocht jij ook niet in elk motet een epitaaf?
Wrong jij niet een embleem uit elk letsel?
Vond jij je geblutste ik niet in elk bord zwezerik?'
- 'Jawel. Nog overeind droom ik van het letterlijke.
Zeker. Tot het einde toe die muizenissen, rozen,
Paradijzen, radijzen, voze gelijkenissen. Met
Tot op dit papier deze lijken van letters.'
Adieu schrijven de dichters een leven lang
En vergrijzend als lavendel in november
Blijven zij, gangreen en grap en raadsel,
Erbarmelijk bedelen om mededogen,
Zoals ik voor de sleet op mijn oren en ogen
Die jou beminden, beminnen.
from: Wreed Geluk
Amsterdam: De Bezige Bij, 1999
Audio production: Het Beschrijf, 2004
Diktare
السويدية
Höst. Hör. Knatter. Hör du det tunga rasslet?
Det närmar sig i våra kläder, i håret.
Löss av läten. Vad är det för spetälskt mummel?
Kära barn, det är diktarna där ute som skallrar tänder.
Ju diktare diktarna hamnar intill sin död
desto häftigare kvider de mot stjärnorna.
I morgondimman där statyerna smälter
förfryser diktarna i varsin igenkännlig kostym.
Hör hur febrigt de förklarar sin stundande förintelse
ty den sista rosslingen måste vara genomskinlig,
få läsaränkorna att snyfta.
„O, vårt ego var alltför dunkelt!” klagar de.
„Tiden, lika polyinterpretabel som vi, krävde så!“
Och se, de kryper ut ur själens lindor,
med munnen full av kroketter och böner om nåd
för prostatiten, plagiaten.
Så med ens på dödens rand upptäcker diktarna
blidkande mirakler som gudar, aforismer,
aspirin, ömsintheter. För första gången kan den älskade
läsa något av sin älskade med läpparna.
Men innan diktarna, tomma vinteräpplen,
av plockarna ratade som undermåliga
slutligen faller i november
vill de först, för evigt och fattbart för grannarna,
en gång ha störtat. På mjölkbondespråk, som naturligt boken frukt.
De fortsätter bittert att lyssna till prasslet
med tidningen som envisas med att felstava namnet
och de löser sina korsord
fyllda av anekdoter, skräck och snubblande kärlekar.
Men alltför sent, alltför döva, blir diktarna varse
att vad som var dunkelt och trubbigt i verserna
inte blir ljusare av att slitas, med tidens gång,
utan bara fortsätter ruttna. Outgrundliga
förblir deras hus, orden, ekvatorn, azuren.
Deras vresiga mörker förblir lika tarvligt som pengar
och som döden lika flyktigt.
„Apropå det, du själv då? Du, ja! Nog hyllade väl även du
splittringen, hellre jäsningen än monumentet?
Nog sökte väl även du i varje ny motett en epitaf?
Nog vred väl du fram ett emblem ur varenda förtret?
Nog återfann väl du ditt eget buckliga jag i varje ny tallrik med bräss?”
- “Jodå. Fortfarande upprätt drömmer jag om det bokstavliga.
Visst. Ända in i slutet dessa griller, rosor,
paradis, rädisor, lumpna liknelser. Och
ända ned här på papperet dessa bokstäver som lik.”
Adieu skriver diktarna livet igenom
och grånande likt lavendel i november
fortsätter de, som kallbrand och skämt och gåta,
att ömkligt tigga om förbarmande,
som jag med mina slitna öron och ögon
de som älskade, älskar dig.
GESCHIEDENIS
الهولندية | Miriam Van hee
wat ons voor ogen komt
en ons de slaap onthoudt
dat komt ons niet voor ogen
wij keren zelf altijd terug
naar de kamer met het uitzicht
op de treinen en de spoorwegberm
waar het behang ontbrak,
en de gordijnen, zodat wij steeds
de bomen konden zien, die wilg
die omgehakt moest worden,
we waren bang dat hij
bij stormweer op het dak zou vallen
we zochten eensgezindheid
maar wat we droomden, 's nachts,
verzwegen we
het was dus niet de wind
het waren niet de bomen
ook 's nachts was er licht
omdat achter de tuin
het rangeerstation lag
waar treinstellen werden
uiteengehaald, op een
zijspoor gezet en vergeten
nee, met de treinen
en ook niet de kou van dat jaar
toen de wissels bevroren
en sneeuwvlokken vielen gestaag
op mijn dochter die sliep
in mijn armen, ik droeg
haar naar huis, in de bocht
stond een auto, ik wist plots:
ik moest nog meer zorg
voor haar dragen en verder
dat alles een keerzijde had
dat de sneeuw die zo troostend
en traag naar beneden kwam
en er het vuil van de straten
bedekte, sporen droeg, verse,
dat iemand hier voor mij
was binnengegaan
from: De bramenpluk
Amsterdam: De Bezige Bij, 2002
Audio production: Het Beschrijf, 2004
Historia
السويدية
det som far genom våra huvuden
och som hindrar oss från att sova
det far inte genom våra huvuden, det blir kvar
vi återvänder ständigt till
rummet med utsikt
mot tåg och banvall
där saknades tapeter,
gardiner, vi
kunde alltid se träden, pilen
som borde huggas ned
vi var rädda att den
skulle falla över taket
när stormen kom
vi sökte endräkt
men det vi drömde om natten
höll vi hemligt
inte var det vinden
inte var det träden
också om natten var det upplyst
för bakom trädgården låg
rangerbangården låg
rangerbangården
där vagnar hakades av,
ställdes åt sidan och glömdes
nej, inte tågen
och inte heller kölden det år
då växlarna frös fast
och snön envist föll
över min dotter som sov
i min famn, jag bar
henne hem, det stod
en bil i vägkröken
jag visste plötsligt:
jag måste bära henne vidare än mer varsamt
att allt har en baksida
att snön långsamt och trösterikt
föll till jorden
och täckte gatornas smuts,
den bar spår, färska,
någon hade redan gått in
From: Och vi for forbid, Lund, Ellerströms, 2001.