Ghayath Almadhoun

العربية

لا أستطيعُ الحضور - I Can’t Attend

في الشمالِ، بالقربِ من سياجِ الله، مستمتعاً بالتطورِ الحضاري وسحرِ التكنولوجيا، وبآخرِ ما توصلتْ إليهِ البشريةُ من أساليبِ التمدن، وتحتَ التأثيرِ المخدرِ الذي يمنحهُ الأمانُ والتأمينُ الصحيُّ والضمانُ الاجتماعي وحريةُ التعبير، أتمدَّدُ تحتَ شمس الصيفِ كأنَّني رجلٌ أبيض، وأفكرُ بالجنوب، مختلقاً أعذاراً تبررُ غيابي، يمرُّ بجانبي مهاجرونَ ورحالةٌ ولاجؤون، يمرُّ سكانٌ أصليونَ ومزيفونَ ومتهربونَ من الضرائب، كحوليونَ وأغنياءُ جددٍ وعنصريون، كلُّهم يعبرون أمامي وأنا جالسٌ في الشمالِ أفكرُ بالجنوب، وأؤلفُ قصصاً مزيفةً كي أُغطي على غيابي، وكيفَ أنَّني لا أستطيعُ الحضور.


نعم، لا أستطيعُ الحضور، فالطريقُ بين قصيدتي ودمشق مقطوعةٌ لأسباب ما بعد حداثية، منها أنَّ أصدقائي يصعدون إلى الله بتسارعٍ مُضطردٍ أعلى من سرعةِ مُعالجِ كمبيوتري، وبعضُها يخصُّ امرأةً قابلتها في الشمالِ فأنستني حليبَ أمي، وبعضها متعلقٌ بحوضِ السمكِ الذي لنْ يجدَ منْ يطعِمَهُ في غيابي.


 لا أستطيعُ الحضور، فالمسافةُ بين واقعي وذاكرتي تؤكِّدُ أنَّ أينشتاين على حقّ، وأنَّ الطاقةَ المنبثقةَ من اشتياقي تساوي حاصلَ ضربِ الكتلةِ في مربَّعِ سرعةِ الضوء.


 لا أستطيعُ الحضور، لكنَّني قادرٌ على الغياب، نعم، أستطيعُ الغيابَ بمهارةٍ عالية، وقد أصبحتُ محترفاً في الآونة الأخيرة، وصارَ لي أجندةٌ أرتِّبُ فيها مواعيدَ غيابي، وصارَ لي ذكرياتٌ لم تقعْ بعد.


أستطيعُ الغياب، كما لو أنَّني لم أكنْ، كما لو أنَّني عَدَم، كما لو أنَّ الهواءَ لم يدخلْ رئتي من قبل ولم يكُ لي أعداء، كما لو أنَّني فقدانُ ذاكرةٍ مُرَكَّز، كما لو أنَّني غيبوبةٌ تنتقلُ بالعدوى.


لا أستطيعُ الحضور، فأنا الآنَ مشغولٌ بالحربِ الباردة التي أخوضها يومياً مع العزلة، بالقصفِ العشوائيِّ للعتْم، بالاكتئابِ الممنهجِ وغاراتِ الوحدةِ التي تستهدفُ المطبخ، بحواجزِ التفتيشِ التي تقفُ بيني وبين الصيف، بالبيروقراطية بسببِ فَصْلِ السلطاتِ التشريعيةِ والتنفيذية، بالروتينِ في دائرةِ الضريبة، لقد حدَّثْتَنِي طويلاً عن الحرب، دعني أحدِّثك قليلاً عن السلامِ الذي أنعمُ به هنا في الشمال، دعني أحدِّثك عن تدرجاتِ لونِ البشرة، عن معنى ألَّا يعرفَ الناسُ أنْ يلفظوا اسمك، عن الشَّعر الأسود، عن الديمقراطيةِ التي تقفُ دائماً في صالحِ الأغنياء، عن التأمين الصحِّي الذي لا يشمل الأسنان لأنَّها ليست جزءاً من الجسد، دعني أحدِّثكَ عن الخضار التي لا طعمَ لها، عن الورودِ التي لا رائحةَ لها، عن العنصريةِ المغلفةِ بابتسامة، دعني أخبركَ عن الوجباتِ السريعةِ والقطاراتِ السريعةِ والعلاقاتِ السريعة، عن الإيقاعِ البطيءِ والحزنِ البطيءِ والموتِ البطيء.


هل ستُصدقني إنْ قُلتُ لكَ إنَّ حذائي متعبٌ، وإنَّ في داخلي ذئباً لا أستطيعُ كبحَهُ بعد أن اشتمَّ رائحة الدم، هل تصدقني إنْ رأيتَ على جسدي آثارَ الرصاصاتِ التي أصابتْ أصدقائي هناكَ بينما أنا جالسٌ هنا خلفَ شاشةِ الكمبيوتر، أتؤمنُ بالمصادفة، إنَّ غيابي مصادفةٌ مخططٌ لها بعنايةٍ بالغة، خبط عشواء مدروسة، ولقد اكتشفتُ مصادفةً أنْ ليس مصادفةً أنْ تحدثَ المصادفة، إنما المصادفةُ ألَّا تحدث. المهم، هل ستصدقني إنْ حلفتُ لكَ بالموسيقى، أقسمُ بالموسيقى أنَّ تصريحَ الإقامةِ في أوروبا قد يباعد ما بيننا وبين الموتِ بالرصاص، لكنَّه يقاربُ ما بيننا وبين الانتحار.


حسناً، سأخبركَ الحقيقة، سأخبركَ لمَ لا أستطيعُ الحضور، حدثَ ذلك في إحدى أمسياتِ الصيف، حين صادفتُ في الطريق إلى البيت امرأةً حزينة، كانتْ تحملُ في يدها غابة، وفي حقيبتها زجاجةَ نبيذ، قبَّلتُها فأصبحتْ حاملاً في الشهر الحادي عشر...


ليس هذا ما يمنعني من الحضور، سأخبركَ الحقيقة، لقد أمسكتني دمشقُ مع امرأةٍ أُخرى في الفراش، حاولتُ أنْ أُصلحَ الموقف، وأنَّ ما جرى نزوةَ ليس إلا، وأنَّها لن تتكرر، أقسمتُ بكلِّ شيء، بالقمر، بالألعابِ النارية، بأصابعِ النساء، لكنَّ كلَّ شيءٍ كانَ قد انتهى، فهربتُ إلى الشمال...


ليس هذا ما يمنعني من الحضور، سأخبركَ الحقيقة، حين كنتُ طفلاً، لم أكنْ أعرفُ أي شيءٍ عن اقتصاد السوق، الآن وبعدَ أنْ أصبحتُ مواطناً في إحدى دول العالمِ الأول فإنَّني لا أعرفُ أي شيءٍ عن اقتصادِ السوق...


ليس هذا ما يمنعني من الحضور، سأخبركَ الحقيقة، حينَ كنتُ أهمُّ بالمجيء، اصطدمتْ حقيبتي بخبرٍ عاجلٍ فانكسرتْ لغتي إلى قطعٍ وتناهبها المارة، ولم يعدْ لديَّ لغة...


ليس هذا ما يمنعني من الحضور، سأخبركَ الحقيقة، أنا ميِّت، نعم، لقد توفيتُ منذ عدةِ سنوات...
 

© Ghayat Almadhoun
الإنتاج المسموع: Ghayat Almadhoun, 2014

JAG KAN INTE KOMMA

I norr, nära Guds stängsel, njuter jag av civilisationens pågående framsteg, teknologins magi och den mänskliga civilisationens senaste landvinningar, drogad av trygghet, sjukförsäkring, välfärd och yttrandefrihet, ligger jag under sommarsolen som en vit man och tänker på södern, medan jag utformar ursäkter för att förklara min frånvaro. Immigranter, resenärer och flyktingar går förbi mig, liksom riktiga medborgare och oriktiga, skattesmitare, alkoholister, nyrika, rasister, alla passerar de förbi mig medan jag ligger i norr och tänker på södern och diktar upp historier för att kamouflera min frånvaro, om anledningen till
varför jag inte kan komma.

Ja, så är det, jag kan inte komma, för att vägen mellan min dikt och Damaskus är avstängd, av postmoderna orsaker, varav några är att mina vänner kommer till Gud i en accelererande hastighet som är högre än min dators processors. Andra beror på en kvinna jag mötte i norr, som fick mig att glömma allt jag lärt mig med modersmjölken, och ytterligare andra har att göra med mitt akvarium, eftersom det inte kommer att hitta någon som kan mata fiskarna i min frånvaro.

Jag kan inte komma för att avståndet mellan min verklighet och mitt minne bevisar att Einstein har rätt, att energin som strålar ut från min längtan är lika med massan multiplicerad med ljusets hastighet upphöjt i två.


Jag kan inte komma men jag har förmåga till frånvaro. Ja, jag kan frånvara med stor skicklighet. På senaste tiden har jag blivit professionell och har börjat med kalender för att föra in datumen för min frånvaro, och har numera minnen som inte inträffat.

Jag kan vara frånvarande, som om jag aldrig hade existerat, som om jag var intet, som om luft aldrig hade fyllt mina lungor, som om jag inte hade några fiender, som om jag var ett koncentrat av minnesförlust, som om jag var ett smittsamt komatillstånd.

Jag kan inte komma, eftersom jag är upptagen med det kalla krig som jag varje dag för mot isolering, med mörkrets urskiljningslösa bombattacker, med systematisk depression, med raider av ensamhet som tagit sikte på köket, med checkpoints som står mellan mig och sommaren, med byråkratin orsakad av separationen mellan den lagliga och den verkställande makten, med skatteverkets rutiner. Du har berättat mycket för mig om kriget, låt mig nu berätta för dig om freden jag vilar i här i norr, låt mig berätta om rangordningen genom hudfärg, om innebörden av att ingen kan uttala ditt namn, om svart hår, om demokratin som alltid står på de rikas sida, om sjukförsäkring som inte innefattar tänder för att de inte är en del av kroppen, låt mig berätta om grönsaker som inte har någon smak, rosor som inte har någon doft, om rasism som döljs bakom ett leende, låt mig berätta om snabbmat, snabba tåg, snabba relationer och om den långsamma rytmen, långsam sorg och långsam död.

Kan du tro mig när jag säger att skorna jag har är trötta, och att det finns en varg inom mig som jag inte kan tygla efter att den har känt lukten av blod, kan du tro mig om du på min kropp ser fysiska ärr efter kulorna som träffat mina vänner medan jag suttit här bakom dataskärmen, tror du på slumpen, min frånvaro är en slump som planerats noggrant, en välplanerad slump, och jag har av en slump upptäckt att det inte är en slump att slumpen inträffar, det är en slump om slumpen inte inträffar, det viktiga i allt detta, tror du mig om jag svär vid musiken, jag svär vid musiken, att ett uppehållstillstånd i Europa ökar avståndet mellan oss och döden genom kulor, men minskar avståndet mellan oss och självmordet.

Ok, jag ska säga dig sanningen, jag berättar för dig varför jag inte kan komma, det hände en sommarkväll, när jag på hemvägen av en slump mötte en sorgsen kvinna som bar en skog i sin hand och en vinflaska i sin väska, jag kysste henne och hon blev omedelbart gravid i elfte månaden …

Det är inte det som förhindrar mig att komma, jag ska säga dig sanningen, Damaskus överraskade mig med en annan kvinna i sängen, jag försökte ordna upp situationen, det som hänt var en engångsföreteelse, det skulle inte upprepas, jag svor vid allt, månen, fyrverkerierna, kvinnornas fingrar, men allt var slut, och jag flydde norrut …

Det är inte det som förhindrar mig att komma, jag ska säga dig sanningen, när jag var ett barn visste jag ingenting om hur marknadsekonomin fungerar, nu, efter att jag blivit medborgare i ett av första världens länder vet jag ingenting om hur marknadsekonomi fungerar…

Det är inte det som förhindrar mig att komma, jag ska säga dig sanningen, när jag började förbereda mig för att komma så krockade min väska med en nyhetsrubrik och mitt språk föll sönder, bitarna stals av de förbipasserande, så jag har inget språk längre …

Det är inte det som förhindrar mig att komma, jag ska säga dig sanningen, jag är död, ja, jag dog för flera år sedan …

Det är inte det som förhindrar mig att komma, jag ska säga dig sanningen …

Översättning från arabiska via engelska av: Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun