Ghayath Almadhoun

العربية

المدينة - The City

إذا كان الطريقُ إلى إيثاكا أجمل من إيثاكا، فإنَّ الطريقَ إلى دمشقَ ليس أجملَ من دمشق.


1
المدينةُ تشبهُ التجاعيدَ، ملتفةٌ على بعضها البعض كأجسادِ المنسيين في زنازين العالمِ الثالثِ، نافرةٌ كذاكرة مثقوبةٍ، واضحةٌ كملابس العيد، فضائحيةٌ كخيوطِ سجادةٍ فارسيةٍ، طالما سحرتني هذه المدينةُ بالتراكمِ، طبقةٌ تضاجعُ طبقةً تضاجعها أُخرى، تتوالدُ بلا حَبَلٍ، مدينةٌ تلبسُ البرقعَ في وجهها وتكشفُ عن ساقيها السمراوين، المدينةُ تقطعني حين أراودها عن نفسي جيئةً وذهاباً كل يومٍ، أقطعُها كما يقطعُ عرابو ثورةِ البروليتاريا رؤوسَ الطبقاتِ المخمليةِ بدايةً، ثم رؤوسَ الأصدقاءِ لاحقاً، أقطعُها بصبرِ جملٍ، بهمةِ كلاشنكوف، وشهوةِ جرادةٍ أمام حقلٍ في الصباحِ.

المدينةُ تشبهُ الذكرياتِ، مبهمةٌ، ولكنها تدغدغُ الحقيقةَ بحياءٍ، تُثْقِلُ نومنا بمزيدٍ من الشهوةِ، وصحونا بمزيدٍ من الأسئلةِ، ومثل جنازةِ الغرباءِ في المدنِ الغريبةِ، تثيرُ الشفقةَ دونَ أنْ تصافحَ يدَ الحزنِ، تئنُّ في الليلِ كأنها مصابةٌ بالترحالِ وتخدشُ جلدَ أحاديثنا بأظافرَ من حنينٍ مبهمٍ، ثم تندسُ إلى جانبنا في الفراشِ، كنَّا حين نصحو في منتصفِ الموتِ على صوتِ نشيجها، تغطي رأسَها بالوسادةِ، فتنكسرُ الأحلامُ.
المدينةُ تشبهُ السياحَ، بنزقهم، بكاميراتهم الديجتال وصنادلهم التي لا تعرفُ لغةَ الأرصفةِ في شمالهم الباردِ، بمرحهم المجمركِ ولفافاتِ حشيشهم التي ينكرونها وتنكرهم حين يعودون إلى بلادِ الثلجِ، تشبههم بلونهم البرونزي المزيفِ وقد شربتْ عظامهم الشمسَ وفيتامين "د" وكاميراتهم المدينة.
المدينةُ تشبه بائعي اليانصيب بوجوههم الميتة، وتقاريرهم لفروع المخابراتِ بعد غلاءِ الخبزِ، تشبههم وهم يزرعونَ الأحلامَ على الطرقاتِ، متوعدين العابرين بالملايين وأطفالهم يرضعون الماءَ ويربحون الجوع.
المدينةُ تشبهُ أبوابَها السبعةَ، مشرعةٌ بلا رقيبٍ كأسرَّةِ العاهراتِ، مغلقةٌ بلا بصيصٍ كقبورِ الموتى.
المدينةُ تشبهُ دمشق.




2
هنا تستلقي المدينةُ على ظهرها، الشمسُ تلدغُ جلدَها فتزدادُ شحوباً، والضجةُ تذهبُ إلى نهاياتها، من أولِ النهرِ إلى منتصفِ الروحِ، تشدُّ حبلَ مشيمتها الذي لم ينقطعْ، وترمي فقراءَها إلى الأطرافِ، فقراؤها الذين كلما حاولوا أنْ يحبوها سقطوا تحت عجلاتِ اتساعها، هذه الخدوشُ التي تسكنُ جلدها هي طرقاتُها المتشابكةُ بعنايةٍ لا إلهيةٍ، وتلكَ الغيمةُ السوداءُ التي تلفُّ جيدها إنما هي نتيجةُ تردُدِها المزمنِ أمامَ التوقفِ عن التدخينِ، يا إلهي، كيف لي أنْ أتسلقَ نهدَها المطلَّ على تجاعيدها، تستلقي عليه البيوتُ الرماديةُ من سفحهِ إلى الحلمةِ بهندسةِ التراكمِ منذ اكتشافِ اللذةِ صدفةً بين رجلٍ وامرأةٍ وحتى الحضارة، لا أصدقُ كيف يمكن لنهدٍ أن يُسمى جبلاً دون مجازٍ، ودربٌ شقَّها الذين مروا دون أن يُحبوا أعداءَهم، لا تزالُ كشاهدةِ القبرِ تبثُ التاريخَ، هنا تستلقي المدينةُ طازجةً وكأنها لم تسبقِ الأبجديةَ بعدةِ كوارثَ، تحيطها أسوارٌ لا تشبهُ الحصارَ، وتكادُ إنْ أنصتَّ قليلاً تسمعُ رجعَ صدىً خافتٍ لمنتصبي القامةِ الذين شربوا ماءَها وبعضهم تسللَ بحكمِ الوراثةِ إلى دمكَ المصابِ بالأغاني، إنها المقبرةُ الأولى التي احتفل الناسُ بها كدليلٍ على الذكرياتِ، أمرُّ بها غريباً عني فتمرُّ بي غريبةً عن ملامحي، أُبصرها في وجوهِ غرباءَ انتموا إليها فنتماهى في حضرةِ التوهمِ، هي القديمةُ مثل مستحاثةٍ وأنا الجديدُ مثل نهايةِ التاريخِ، أمسكُ ثوبها كطفلٍ وتمسكُ قلبي كامرأةٍ فنرتكبُ القصيدةَ، أنا الحالمُ يصطادُ الشعرَ وهي الواقعيةُ تنجبُ الأطفالَ ولا تربيهم، أنا الفاني وهي الأزليةُ الباقيةُ، أنا القدريُّ المشبعُ بالغيبياتِ وهي الواقعيةُ الملحدةُ، لا عزاءَ لي ولا ضيرَ عليها سوى أننا صُدفةً عاشقان.




3
نازلاً في الطريقِ إلى خصرها، أتقاطعُ مع الشكِّ، هو سائرٌ نحو كمالِ اليقينِ وأنا أكادُ ألامس الظنَّ من حافتهِ الملساء، أكسرُ حصالةَ الوقتِ وأخرجُ منها ثلاثةَ أيامٍ وبضعَ ساعاتٍ هي لحظاتُ الفرحِ التي جمعتها خلالَ حياتي التي لا تزال على قيدِ الحياةِ، ثقلُ بندقيةِ الكلاشنكوف التي أورثني إياها شيوعيٌ مرَ صدفةً بجانبِ جرحي لا يزالُ يثقلُ كتفي الأيمن، ولذا أصبحَ كتفي الأيسرُ أعلى وأكثرَ شموخاً، وازدادَ وَحْلُ أيامي رخاوةً وإيذاناً بالغوصِ البطيءِ، أما شجرةُ البرتقالِ التي يتكررُ ظهورُهَا في حلمي بطعمها الذي يشبهُ طعمَ غزةَ مع ميلانٍ خفيفٍ نحو حموضةٍ تشبهُ هواءَ دمشق، فتفسيرها عصيٌ على الويكيبيديا، وليس عصياً على ابن العربي، في آخرِ الدربِ المفضي إلى "الزقاقِ المستقيمِ" أرافقُ حنانيا إلى بيت يهوذا، نتمشى مبهورين بالتفاصيلِ التي تتساقطُ من السماءِ بسبب أخطاءَ فنيةٍ في هندسةِ الربِّ، نلتقي الشهداءَ الذين ينتظرونَ في الردهةِ من يجيبُهم عن أسئلتهم الوجودية عن معنى حشرهم وأعدائهم في قاعةٍ واحدةٍ تحت شعار كلنا شهداءُ، هذه المدينةُ تأكلُ لحمَ أخيها وتتجشأُ ازدحاماً، هذه المدينةُ مسورةٌ بالحكايا ودعاءِ المنكوبين بالورعِ، هذه المدينةُ لم تقطعْ حبلَ مشيمةٍ يصلُها بالموتِ، إنها تشحذُ سكينها كلَّ ليلةٍ على أملِ المجزرةِ القادمةِ، ليت لي دفءَ محركِ سيارةٍ في شتائكِ الحزين أو برودةَ قبرٍ في صيفكِ المرِّ أيتها الصحراءُ الاسمنتيةُ، أيتها المدينةُ التي تشربُ الشايَ على أنغامِ المعركةِ، وترقصُ رقصةَ الهزيمةِ على جثثِ أبنائها الضالين، آمين.




4
ليسَ في جعبتي متسعٌ من الضوءِ لأوزعَهُ على عميانِ "مترلينك"، الأسوارُ تحيطُ المعنى داخلَ روحي كما تحيطُ المدينةُ ذكرياتي، آه يا روحي المؤمنةُ، آه يا جسدي الملحدُ، سأعترفُ الآن بخطيئتي الأصليةِ، إنَّ جميعَ قصائدي التي غرزتُها في لحمِ أيامكم كسكينٍ صدئةٍ، ليست قصائدي، لقد سرقتها من المنسيين وفاقدي الذاكرةِ، وجمعتُها من أسرةِ المشافي البيضاءِ وأنين المعذبين، إنها ذاكرةُ النساءِ المسفوكةُ أمام ذكورةِ الله، غرغراتُ الذين ماتوا برداً في منتصفِ الأغنيةِ، إنها الحلمُ حين يكونُ مجرداً من الحالمين، نعم، إنها ليست قصائدي، إنها ذكرياتٌ متحجرةٌ لأناسٍ عاشوا قبل زمنٍ سحيقٍ، لا نعرفُ أسماءَهم ولكننا نحملهم في ملامحنا الباهتة، أمنياتٌ لم تتحققْ، وضحكاتٌ مستعملةٌ، إنها ليست قصائدي، إنها أنفاسُ الغرقى والمشنوقين، والأرواحُ التي سالتْ من ثقوبٍ صغيرةٍ أحدثتها البنادق…

إنها ليست قصائدي…
لـ ـيـ ـسـ ـت قـ ـصـ ـا ئـ ـد ي.




5
لستُ أنا فقط،

جميعنا غرباءُ،
وإلا كيف تفسرون المدينة؟




6
الشاعرُ الذي التقيتهُ ذاتَ خمارةٍ في دمشق،…


أكلهُ الذئب.




7
من أولِ الجسدِ إلى تخومِ الشهوةِ، يسَّاقطُ الليلُ جرحاً جرحاً، فأحتمي بالضوءِ، النساءُ المتخفياتُ بجلابيبهنَّ يذكرنني بذكورةِ العالمِ، فأتعكزُ على أنوثةٍ كي أنجو، والتعبُ الذي يسيلُ خلفَ المارةِ يشدُني إلى القاعِ، هذه المدينةُ لا تشبهُ الفرحَ، لكنَّ فيها غموضاً يصيبُنا بسعادةٍ عابرةٍ، لا تشبهُ الموتَ لكنها محكومةٌ بالنهاياتِ، هي الظلمُ الموزعُ بعدالةٍ فاضحةٍ، حلمُ المرأةِ بالانعتاقِ، تنهيدةُ الله، ورأسُ يوحنا الذي يركضُ في ليالينا باكياً، هي التحالفُ بين القصيدةِ والجلادِ، بين رائحةِ الأسوارِ طازجةً ونكهةِ الأزقة التي تفضي إلى البدايةِ، إنها الشامُ، عرسُ الدمِ الذي لا ينتهي، رقصةُ سالومي التي تمطرُ أياماً على أيامنا، النهايةُ التي تبدأ الآن، صلاةُ أمي المبللةُ بالأساطيرِ، المآذنُ التي تلامسُ أصابعَ الله، لصوتها طعمٌ يشبهُ لون الشعرِ، ولجسدها تضاريس الخطيئةِ، إنها الشامُ التي انجبتني وسقطتْ برصاصةِ قناصٍ، فولدنا معاً، أشدُها نحوي فتنكسرُ الأغنيةُ، تشدُني نحوها فتؤلمني القصيدةُ، {يا أيها الذين آمنوا لا تقربوا الشامَ إلا وأنتم سُكارى فإنها مجبولةٌ بالنعاسِ}، لها الأغاني المقتولةُ وتفاصيلُ النبوةِ ورائحةُ الوحيِ، ولنا التصوفُ تحت سُرَتها عراةً، نحن أبناؤها العاقون الذين ضاعوا في الشمالِ، وهي أمُّنا التي لم ترضعْنا سوى الخوفِ، فورثنا سورةَ الشعراءِ، إنها الشامُ، تفاحةُ الضوءِ وسفرُ الحزنِ ورسائلُ ابن العربي التي لم تصلْ بعدُ.

© Ghayat Almadhoun
الإنتاج المسموع: Ghayat Almadhoun, 2014

STADEN

Även om resan till Ithaka är vackrare än Ithaka, så är vägen till Damaskus inte vackrare än Damaskus.

1
Staden liknar rynkor som veckar sig ovanpå varandra likt bortglömda fångars kroppar i tredje världens fängelseceller, framträdande som ett urholkat minne, färggranna som festkläder, skimrande likt trådarna i en persisk matta. Den hänför mig med sina lager: ett skikt i samlag med ett annat i samlag med ett tredje förökar hon sig utan graviditeter. En stad som bär burka för ansiktet, men visar sina bruna ben bara. Hon går rakt genom mig när jag förför henne med mina vandringar fram och tillbaka varje dag och jag går rakt genom henne så som ledarna för proletariatets revolution giljotinerar aristokraterna först, och sedan sina egna vänner. Jag skär rakt genom henne med envisheten hos en kamel, ihärdigheten hos en kalasjnikov och lystnaden hos en gräshoppa framför ett fält om morgonen.
Staden liknar minnen, vaga och blygt kittlande verkligheten, hon tynger vår sömn med nya begär och vakenheten med nya frågor och framkallar, likt främlingars begravningar i främmande städer, ett medlidande som inte skakar hand med sorgen. Om natten gnyr hon, hemsökt av uppbrottslust, och klöser samtalens hud med en obestämd längtans naglar. Sedan kryper hon ned i sängen bredvid oss, och när vi då, mitt i döden, vaknar upp till hennes snyftningar, drar hon kudden över huvudet och drömmarna krossas.
Staden liknar sina turister, i deras nonchalans, digitalkameror och sandaler som inte talar de nordliga trottoarernas språk, liknar dem i deras förtullade glädje och jointar som de förnekar, och som förnekas dem, när de återvänt till snöns riken. Hon liknar dem i deras fusksolbränna, efter att deras skelett sugit i sig sol och D-vitamin och deras kameror sugit i sig staden.
Staden liknar lottförsäljarnas döda ansikten och skvaller till säkerhetspolisen efter den senaste höjningen av priset på bröd, liknar dem när de sår sina drömmar längs gatorna och lovar miljoner till de förbipasserande medan deras barn ammas med vatten och skördar svält.
Staden liknar sina sju portar, öppna och obevakade som de prostituerades sängar, slutna som de dödas gravar.
Staden liknar Damaskus.

2
Här ligger staden på rygg, solen sveder hennes hud som blir allt blekare, bullret stegras till sin yttersta gräns; från flodens början till själens mitt sträcks hennes navelsträng ut, den som aldrig klippts av, och slungar hennes fattiga mot periferierna, hennes fattiga, som varje gång de försöker klättra uppför hennes kropp, faller under hennes väldiga tillväxts hjul. Skårorna i hennes hud är gatorna som korsas med ogudaktig precision. Och det svarta molnet kring hennes nacke är bara en konsekvens av hennes kroniska oförmåga att sluta röka. Åh gud, hur ska jag kunna klättra uppför hennes bröst för att nå utsikten över rynkorna, där grå hus har ackumulerats från basen till bröstvårtan sedan den plötsliga upptäckten av lusten mellan man och kvinna till civilisationens början. Jag förstår inte hur detta bröst kan kallas ett berg utan att använda metaforer. Och en stig upptrampad av dem, som inte älskade sina fiender, är fortfarande som en gravinskription som direktsänder historien. Ja, här vilar hon som ny, som om hon inte funnits många katastrofer före alfabetet, omgiven av murar som inte liknar en belägring och om du lyssnar noga kan du höra svaga ekon från de homo erectus som drack av hennes vatten, varav några genetiskt infiltrerat ditt blod, infekterat det med sånger. Hon är den första gravplatsen firad av människan som minnenas bevis. Jag går genom henne som en främling för mig själv, så hon går genom mig främmande för mitt ansikte. I ansiktsdragen hos de främlingar som en gång tillhört henne ser jag henne, och vi smälter samman i förvillelsens närhet. Hon är gammal som en fossil och jag är ny som historiens slut; jag griper tag i hennes klänning som ett barn, hon griper tag om mitt hjärta som en kvinna och vi begår dikten tillsammans: jag är drömmaren som jagar poesin, hon är realisten som sätter barn till världen utan att bry sig om dem; jag är den dödlige, hon den odödliga och eviga; jag är full av tro på ödet och det osynliga, hon den ateistiska realisten. Till ingen tröst för mig och ingen skada för henne, det är bara av en slump som vi råkar vara älskande.

3
Under nedfärden mot hennes midja, korsas min väg av tvivlet. Han är på sin vandring mot fullständig visshet, och jag nuddar nästan vid vantrons mjuka kant. Jag slår sönder tidsbössan och tar ut tre dagar och ett par timmar, summan av de lyckliga stunder som jag sparat ihop under hela mitt fortfarande levande liv. Vikten av kalasjnikovgeväret jag ärvt av en kommunist, som råkade passera mitt sår, tynger fortfarande höger axel, därför har min vänsteraxel blivit högre och stoltare och mina dagars lera lösare och nedsjunkandet lättare. Apelsinträdet däremot, som ständigt dyker upp i mina drömmar, med sin smak av Gaza och stråk av Damaskus syrliga luft, är omöjligt att hitta en förklaring på i Wikipedia, men inte hos Ibn el-Arabi. I slutet av gränden som mynnar ut i Raka gatan, slår jag följe med Ananias som är på väg till Judas hus. Vi vandrar förundrade över detaljerna som faller från himlen på grund av tekniska missöden i Guds ingenjörskonst. Vi möter martyrerna som väntar i hallen på någon som kan besvara deras existentiella fråga om varför de förts in i samma sal som sina fiender under mottot ”Vi är alla martyrer”.
Denna stad äter sin broders kött och rapar upp människomyller, denna stad är kringmurad av historier och böner från fromhetens fördömda, denna stad har aldrig klippt av navelsträngen som förbinder henne med döden, hon vässar kniven varje kväll, förväntansfull inför den stundande massakern.
Jag önskar att jag hade en motorhuvs värme i din sorgsna vinter, och gravens kyla i din bittra sommar, du cementöken, du stad som dricker te till krigstrummornas larm och dansar nederlagets dans över dina förlorade söners lik, amen.

4
Jag har inte plats nog i väskan för ljuset att ge till Maeterlincks blinda. Murar kringgärdar meningen i min själ som staden kringgärdar mina minnen. Å min troende själ, å min ateistiska kropp, jag ska nu bekänna en dödssynd: alla dikter, som jag stuckit in i era dagars kött likt en rostig kniv, är inte mina. Jag har stulit dem från de som glömts bort och från de som glömt, samlat in dem från vita sjukhussängar och de torterades jämmer. De är minnen av kvinnor vars blod utgjutits inför Guds manlighet, rosslingen från de som dog av köld mitt i sången, drömmen när den tömts på sin drömmare. Nej, de är inte mina dikter, de är fossilerade minnen från människor som levt för längesedan; vars namn vi inte känner men som vi bär i våra diffusa anletsdrag, förhoppningar som aldrig infriats, begagnade skratt. De är inte mina dikter. De är de drunknades och de hängdas andetag, själarna som rann ut genom de små hål gevären orsakat. De är inte mina dikter.
I-N-T-E M-I-N-A D-I-K-T-E-R

5
Inte jag bara – alla är främlingar.
Hur annars förklara staden?

6
Poeten jag mötte på någon bar i Damaskus … Vargarna slukade honom.

7
Från kroppens början till lidelsens gräns faller natten, sår för sår. Jag tar skydd i ljuset. Kvinnor som döljer sig i sina jilbabs påminner mig om världens maskulinitet, för att överleva lutar jag mig mot kvinnligheten som en krycka. Tröttheten som strilar fram bakom fotgängarna drar mig mot botten. Denna stad liknar inte glädjen, men hennes gåtfullhet nuddar vid oss i en snabb och flyktig lycka. Hon liknar inte döden, men är förbannad av upphöranden. Hon är orättvisan skandalöst rättvist fördelad, kvinnans dröm om frigörelse, Guds suck, Johannes Döparens huvud som rusar gråtande genom våra nätter. Hon är alliansen mellan dikten och bödeln, mellan den färska lukten av murar och smaken av gränder som leder till begynnelsen. Hon är Damaskus, blodsbröllopet utan slut, Salomes dans som regnar dagar över våra dagar, slutet som börjar nu, min mors böner indränkta i legender, minareterna som nuddar vid Guds fingrar. Hennes röst har en smak som liknar poesins färg, hennes kropp syndens topografi. Hon är Damaskus som gav upphov till mig och som föll för en krypskytts kula, så föddes vi tillsammans. Jag drar henne till mig och sången krossas, hon drar mig till sig och dikten gör ont. ”O ni som tror, ni ska inte iakttaga Damaskus utan att vara berusade, ty hon har knådats med sömnighet.” Hennes är de mördade sångerna, profetians detaljer och inspirationens doft och vårt är att vara sufier under hennes navel, nakna. Vi är hennes otacksamma söner, som irrat vilse i norr. Hon är vår mor som diat oss enbart med fruktan, därför fick vi Poeternas sura i arv. Hon är Damaskus; äpplet av ljus, sorgens bok och breven frånIbn el-Arabi som inte kommit fram ännu.

Översättning från arabiska via engelska av: Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun