Vet du varför människor dör
när en kula genomborrar dem?
För att 70 % av människokroppen
består av vatten.
Precis som om man gjorde hål
i en vattentank.

Var det en vild eldstrid som dansade
i gränden när jag passerade?
Eller var det en krypskytt
som lugnt tog sikte på mig
och räknade mina sista steg?

Var det en förlupen kula? Eller
var jag en förlupen man, trots att jag
uppnått ett tredjedels sekels ålder?

Var det egen eld?
Hur?
Jag som inte är en vän av elden.

Var det jag som korsade kulans väg och träffade den?
Eller korsade den min väg och träffade mig?
Och hur skulle jag kunnat veta tiden för dess färd
och vilken väg den skulle passera?

Krypskytten hade inte bett
om mitt tillstånd att skjuta
en oartighet
som blivit allt vanligare dessa dagar

Försökte den undvika mig?
Var min kropp mjuk?
Och kände den, så liten som ett
bär, sin kvinnlighet i min
maskulinitet?

Krypskytten riktade en kula mot mig utan att bry sig
om att jag är allergisk mot krypskyttars kulor
och att allergin är så allvarlig
att den kan vara dödlig?

Ska mötet med en kula betraktas som en kollision i vanlig mening?
Som den mellan två bilar?
Och har min kropp och min benstomme
förstört dess revben också? Och orsakat dess död?
Eller kommer den att överleva?

_________________________________

Jag sökte skillnaden
mellan revolutionen och kriget när en
kula korsade min kropp och släckte en fackla
som tänts av en syrisk skollärarinna tillsammans med en palestinsk
flykting som betalat sitt hemland som lösning på antisemitismen i Europa
och med tvång förflyttats till den plats där han mötte en kvinna som liknade minnena

Det var en fantastisk känsla
som att äta glass mitt i vintern eller som att ha sex utan kondom
med en underlig kvinna i en främmande stad under kokainrus eller …

En förbipasserande berättar något till hälften
och vi hugger ner varandra som två älskande
en kvinna lockar mig
att följa henne
jag följer henne
och vi föder ett barn som liknar sveket
en krypskytt
dödar mig
jag dör
himlen faller ner på de förbipasserande så att turisterna flyr
himlen faller ner på de förbipasserande och mitt hjärta flyr inte
himlen faller uppåt och en poet begår kollektivt självmord i sitt rum
fastän han är ensam den kvällen

Den kvällen överrumplar mig glömskan bakifrån
därför köpte jag ett minne från en soldat som inte återvänt från kriget
och när jag upptäckte att tiden hade gått sönder
kunde jag inte hitta en exil
som passade min skada
och jag bestämde mig för att aldrig dö igen

Staden är äldre än minnena
förbannelsen är kringmurad av depressionen
ögonblicket kommer för sent till sina möten
murarna sluter in tiden i monotonin
döden liknar mitt ansikte
poeten lutar sig mot en kvinna i sin dikt
generalen gifter sig med min fru
staden kräks upp historien
och jag sväljer gatorna och trängseln sväljer mig
jag är den som delar ut sitt blod till främlingar och delar en vinflaska med min ensamhet
skicka, snälla, mitt lik som expresspaket och sprid ut mina fingrar jämnt bland mina vänner

Den här staden är större än en poets hjärta
och mindre än hans dikt
men stor nog för de döda att begå självmord utan att störa
att låta trafikljusen blomma i förorterna
låta polisen bli en del av lösningen
och gatorna bara en bakgrund till

Den kvällen då mitt hjärta snubblade
fångade en kvinna i Damaskus upp mig och lärde mig sitt begärs alfabet
jag var förlorad
mellan Gud som imamen planterat i mitt hjärta och
Gud som jag rörde vid i hennes säng
den kvällen
bara min mor visste att jag inte skulle återvända
bara min mor visste
bara min mor
min mor

Jag har sålt mina vita dagar på den svarta marknaden
och köpt ett hus med utsikt över kriget
utsikten är så fantastisk att jag inte kan motstå dess frestelse
så min dikt viker av från imamens doktrin
och mina vänner anklagar mig för isolering
Jag lägger kajal runt ögonen för att öka min arabism
och jag drack kamelens mjölk i drömmen och vaknade som poet
Jag ser på kriget som den spetälske betraktar människors ögon
och jag har kommit fram till fruktansvärda fakta om poesin och den vita mannen
om invandringens tid till Europa
om städerna som välkomnar turister under fredstid och mujaheddiner i krigstid
och om kvinnor som lider så mycket under fredstid och blir krigets bränsle i krigets tid

I en stad återuppbyggd som Berlin döljs en hemlighet som alla känner till, den är…
nej, jag ska inte upprepa vad alla känner till
jag föredrar att berätta för er vad ni inte vet:
problemet med kriget är inte de som dör
problemet är de som fortsätter att leva vidare efter

Det var det vackraste krig jag upplevt i hela mitt liv
fullt av metaforer och poetiska bilder
jag minns hur jag svettades adrenalin och urinerade svart rök
hur jag åt mitt kött och drack av skriken
döden i sin magra kropp lutade sig mot sin dikts förstörelse
och torkade mitt salt från sin kniv
och staden gned mina skor med sin kväll så att gatan log
och staden räknade mina sorgfingrar och strödde dem längs min väg emot den
döden gråter och staden minns sina mördardrag
skickar en knivstöt till mig med posten
hotar mig med glädje
och hänger mitt hjärta på sin tvättlina som sträcks mellan två minnen
glömskan drar mig mot mig själv
djupt mot mig, djupt
så att mitt språk faller över morgonen
balkongerna faller över sångerna
näsdukarna över kyssarna
bakgatorna över kvinnornas kroppar
grändernas detaljer över historien
staden faller över gravarna
drömmarna över fängelserna
de fattiga över glädjen
och jag faller över årsdagen

När jag blev medlem i de Dödas förbund
blev mina drömmar bättre
jag kunde gäspa fritt
och trots att krigstrummorna sjöng framför min uppsvällda kropp
fann jag tillräckligt med tid för att bli vän med en kringströvande hund
som valde att inte äta av mitt lik, trots sin hunger
utan nöjde sig med att sova vid mina fötter

Flera människor försökte att dra undan min kropp
men krypskytten diskuterade med dem med sitt gevär
så de ändrade sig
han var en hedervärd krypskytt
arbetade hederligt
och slösade inte med tid eller människor

Det lilla hålet
som var det som var kvar
efter kulans väg
tömde mig på innehåll
allt sipprade stilla ut
minnen
vänners namn
C-vitamin
bröllopssånger
den arabiska ordboken
de 37 graderna
urinsyran
Abo Nawas dikter
och mitt blod

I det ögonblicket
själen börjar fly genom den lilla port som kulan öppnat blir sakerna klarare
relativitetsteorin framstår som en självklarhet
olösliga ekvationer blir enkla
namnen på gamla klasskamrater återvänder till minnet
livet i alla sina detaljer lyses plötsligt upp
barnkammaren
modersmjölken
den första orgasmen
lägrets gator
bilden av Yasser Arafat
lukten av kaffe med kardemumma i huset
kallelsen till morgonbön
Maradona i Mexico 1986
du

igt, som om du äter din älskades fingrar
som om du diar en elkabel
som om du vaccinerar dig mot splitter
som om du är en minnestjuv
låt oss sluta med poesin och ersätta sommarsångerna med bandage
skördedikterna med operationstråd
lämna ditt kök och barnkammaren
och följ med mig och drick te bakom sandsäckarna
i massakern ryms alla
lägg dina drömmar i vindskontoret och ös vatten över blommorna på balkongen
för diskussionen med järnet kan bli lång
lämna kvar Rumi, Averroës och Hegel
och ta med dig Machiavelli, Huntington och Fukuyama
vi behöver dem nu
lämna ditt skratt
den blå skjortan och den varma sängen
ta med dig dina naglar, dina hörntänder, din jaktkniv och kom

Släng renässansen och ta inkvisitionen
Släng den europeiska civilisationen och ta kristallnatten
Släng socialismen och ta Stalin
Släng Rimbauds dikter och ta slavhandeln
Släng Foucault och ta aidsviruset
Släng Heideggers filosofi och ta föreställningen om den ariska rasens renhet
Släng Hemingways sol som har sin gång och ta kulan i huvudet
Släng van Goghs stjärnenatt och ta det avskurna örat
Släng Picassos Guernica och ta det verkliga Guernica med dess färska lukt av blod

Vi behöver de här sakerna nu, för att kunna börja firandet.