Asmaa Azaizeh

العربية

Tetz Rooke

السويدية

ظننت أني أدخل الغابة وحدي

ظننت أنّي أدخل الغابة وحدي 
أنا التي أشفاني شرّ الحبّ من بشريّتي 
 أصبح حيوانة أليفة. ألمّع أنيابي أمام المرآة، لكني لا أنتظر فريسة. أزيد نظراتي حدةً لأكون أقدر على البكاء. أدرّب الشمّ على رائحة الموت لأتهجّى الأخبار وأحزن على ضحاياها كالبشر.  

نبذني أبناء جنسي. فُضحت يوم تحوّلت ابتسامتي لهم إلى عواء طويل، حسبت قلوب الرجال طرائد فانقضضت عليها، وأكلت أبنائي قبل أن يولدوا.  

نبذني أبناء الخرائط المعاصرة حين حاولت إقناعهم بأن قتلنا ضرورة كي تستمرّ الكرة الأرضية بالدوران. وبأن الاحتلال يومُ صيدٍ موفّق ليس إلا. فضحتني يوم تسللتَ إلى حلمي وكنت أشاهد أسدًا يمزّق جلدك دون أن أكترث. 

نبذني الفلاسفة القدامى يوم قلت إن الأخلاق بدعة. يوم لم أفغر فمي أمام بندقيّة الإسرائيليّ، وقلت إنني لو كنت مكانه لفعلت الشيء نفسه. 

سألتك يوم التقينا أوّل مرّة إذا سرقت المدن المتحضّرة حيوانيّتك، إذا خلع موظّفو البنك أنيابك، وهندم المنفى قبّة قميصك. لكنّي فضحتك يوم هجمتْ نحوي قطعانك في المطار ثمّ لوّحت لي بأنيابها لتقول وداعًا.

ظننت أني أدخل الغابة وحدي يوم وجدتك، تنحت قرن ظبي بأزاميل الغربة، ومن حليب الوحدة ترضع صغار الذئاب.

معًا نتسلّق جبال الخوف أنيقَين
معًا نتدحرج منها مثل مقاتلين انتحاريين 
مثل سكارى ثقيلين

هل تعلم ما هو الانتحار؟
هو أن نلفّ أعناقنا بحبال الحيرة
في كيّ رايات نصرنا أو في تنكيسها

أنا لا أريد أن أنتصر 
ليس على الشرّ على وجه الخصوص
لا أريد أن أموت فحسب
بعد أن نكست اللغات الساميّة حروف العطف في عربيّتي
ونكست حصص التاريخ عطفي على ضحايا المحرقة
أصبحت حيوانةً مرّة أخرى
لا أعطف في حديثي معك على شيء 
سوى جلدي

مزّق الحبّ جلدي 
مزّقت الحرب جلدك
ولم ننتصر
نبذتنا جماعات الخير والرفق بالحيوان والحفاظ على البيئة 
ودخلنا الغابة لئلا نموت بينهم، لئلا نتوهّم مثلهم بأن الإنسانيّة في المعاجم تعني الخير، وبأنّ الحروب جرائم وليست صراعًا على البقاء. 
 


يا جماعة الشرّ
سوف أتبعكم مثل توبة ذئب نصوحة
مثل أفعى تبدّل جلدها دون أن تتألّم
مثل أرض يُحرث وجهها دون أن تشتكي

حرث الحبّ وجهي
حرثت الحرب وجهك


ظننت أني أدخل الغابة وحدي يوم وجدتك. يوم جفّ دمك في الشمال. يوم جفّ دجلة في وجهي. يوم انبسط جبل الطور في وجهك. يوم سقطت سماء منفاك في وجهي. يوم انكمش مرج بن عامر في وجهك، يوم كان الحرّاثون يغلون الاسفلت ويسقون فيه ورد حديقتنا

الحديقة الأليفة تصبح غابة
والغابة تصبح رحمًا 

تجنّبت الوقوع في الحبّ مرة أخرى فدخلت رحم ذئبة. وجدتك هناك مستصرخًا، بعد أن طرحك إخوتك في آبار الشمال. 

كانت حبالي هزيلة 
ودلوي مثقوب
وكنت أظن أني أدخل الغابة وحدي
يوم وجدت الذئاب تنتشلك 
وترضعك حنّانة منّانة 

أيها الشرّ
يا صريخ المستصرخين 
ويا غياث المستغيثين
إنّا نتبعك مغمضين خرسانًا كالأجنّة
ونولد من رحمك نعوي 

أسمع عواءك كأغاني الحبّ، أتذكر قطعانك التي ترفرف في خاصرتي، أتذكر صغار الذئاب الذين أرضعتهم فأغير رأيي في الإنجاب وأكره البنوك. أسحب أموالي التي أودعتها فيها، وأودع فيك شراستي. 
صوتي الذي يظنّه الناس صوت رجل، أسكب صلابته في حفر دفترك الذي دمّرته البراميل، فأتمشّى فوق قصائدك وأسمعها تأن تحتي كالقبور.

أخرس الحبّ صوتي 
أخرست الحرب صوتك 
ولم ننتصر

تنصب لي كمينًا على الطاولة. ولساعاتٍ تنتظر اللحظة الحاسمة، حين سأنظر إليك كالبشر دون أن أحذرك من العبث في قلبي كلّ دقيقة، تثقل ثقتي فيك، فتتثاقل حركتي، وتصطادني.

يوم صيد موفّق ليس إلا

اصطاد الحبّ أيامي  
اصطادت الحرب أيامك

الأيّام تتكاثر في تقويم البشر كالأرانب. وفي تقويم الغابة تصير أشجارًا. أريد لأيامك أن تلتفّ وتتعقّد، أن يصير الماضي والمستقبل جذعًا واحدًا. فلا يشدك الماضي نحو خدر الذكريات ولا الحاضر نحو الصحو الزائد عن الحاجة. 

ذكرياتك خدرٌ، أشعر أنّ أحلامي عجوز خجولة أمامها. 
منفاك صحوٌ. ماء بارد على الوجه. 
أريد لأزاميلك أن تصير عجينة في يدي، أن يصير حليبك المرّ عذبًا في دلائي التي رقّعتها بالخوف عليك. 

خدّر الحبّ يدي
خدّرت الحرب يدك 
 
لم نعد قادرين على صفع من كان يتوجب علينا أن ندير له خدّنا الأيسر. 
ندير الكرة الأرضية فتطلب المزيد من الدم 
ندير المرايا فنبدو بشرًا في ظهورها 
ندير الآبار فتطلب جسدك 
ندير حروف العطف فتصبح حروف نداء 
ننادي الغابة فتزحف نحونا

دخلناها، أمنين كالأرحام، صبورين كاللغة، أنيقين كالحب، شجعانًا مثلها
و
ل
م 

ن
ن
ت
ص
 ر

© Asma'a Azaizeh
الإنتاج المسموع: Haus für Poesie / 2016

Jag trodde att jag gav mig in i skogen ensam

Jag trodde att jag gav mig in i skogen ensam
jag som kärlekens ondska botat från min mänsklighet
Jag blir ett tamdjur, putsar huggtänderna framför spegeln, men utan att vänta något byte. Skärper blicken för att mäkta gråta. Övar luktsinnet på dödens lukt för att stava mig igenom nyheterna och sörja offren som människor.

Medlemmarna av mitt kön har uteslutit mig. Jag avslöjades dagen då mitt leende förvandlades till ett långt ylande; jag räknade männens hjärtan bland bytesdjuren och kastade mig över dem: slukade mina söner innan de ännu var födda.

De nutida kartornas barn uteslöt mig när jag försökte övertyga dem om att mordet på oss är ett måste om jorden ska fortsätta snurra. Att ockupationen bara är en lyckad jakt ingenting annat. Du avslöjade mig dagen då du smög dig in i drömmen, där jag såg ett lejon riva sönder din hud utan att jag brydde mig.

De gamla filosoferna uteslöt mig dagen då jag sa att moralen var ett nytt påfund, dagen då jag lät bli att häva ur mig framför israelens gevär och sa att om jag vore i hans ställe skulle jag gjort samma sak.

Jag frågade dig, dagen då vi möttes för första gången, om de civiliserade städerna hade stulit din djuriskhet, om banktjänstemännen dragit ut dina huggtänder och exilen rättat till din skjortkrage? Men jag såg ditt verkliga jag dagen då din flock rusade mot mig i en attack på flygplatsen för att sedan vinka adjö med huggtänderna.

Jag trodde att jag gav mig in i skogen ensam dagen då jag fann dig; du skulpterar fram ett gasellhorn med främlingskapets stämjärn och diar vargungarna med ensamhetens mjölk.

Tillsammans bestiger vi rädslans berg, ett vackert par.
Tillsammans rullar vi ner igen som ett par självmordskrigare
som ett redlöst berusat par.

Vet du vad självmordet är?
Det är att vira hjälplöshetens rep runt halsen
medan vi hissar våra segerfanor eller halar dem.

Jag vill inte segra
särskilt inte över ondskan
Döden är inte nog för mig
sedan de semitiska språken vänt upp och ner på de sympatiska partiklarna i min arabiska
och historielektionerna vänt upp och ner på sympatin med krematorieoffren
Jag blev ett hondjur igen
utan sympati för något i mitt samtal med dig
utom min egen hud

Kärleken har rivit sönder min hud
Kärleken har rivit sönder din hud
Vi har inte segrat

Välgörenhetsorganisationerna och djurrättsorganisationerna och miljögrupperna uteslöt oss
och vi gav oss in i skogen för att inte dö bland dem, för att inte likt dem inbilla oss att mänsklighet betyder godhet enligt uppslagsböckerna och att krigen är brottsliga och inte en kamp för att överleva.

O ondgörenhetsorganisation!
Jag tänker följa er som en bot från en trofast varg
som en huggorm som ömsar skinn utan att lida
som en jord vars ansikte plöjs utan att klaga

Kärleken har plöjt mitt ansikte
Kriget har plöjt ditt ansikte

Jag trodde att jag gav mig in i skogen ensam dagen då jag fann dig. Dagen då ditt blod stelnade i Norden. Dagen då Tigris stelnade i mitt ansikte. Dagen då berget Sinai jämnades med marken i ditt ansikte. Dagen då din exilhimmel föll ner i ansiktet på mig. Dagen då Jisreeldalen krympte ihop i ansiktet på dig. Dagen då plöjarna kokade asfalt för att vattna rosorna i vår trädgård med

Den tama trädgården blir en skog
och skogen blir ett sköte

Jag aktade mig för att bli kär igen, så jag hamnade i en varghonas sköte. Där fann jag dig ropande på hjälp sedan dina bröder kastat dig i Nordens brunnar.

Mina rep var svaga
och ämbaret trasigt
Jag trodde att jag gav mig in i skogen ensam
dagen då jag fann vargarna på väg att dra upp dig
och ge dig di, ömma och snälla


O ondska!
o hjälpskrikandes skrik
o biståndssökandes bistånd [yaa ghayyath al-mustaghithiin]
vi följer dig blinda, stumma som foster
Och när vi föds ur ditt sköte ylar vi

I mina öron låter ditt ylande som kärlekssånger; jag minns din flock som fladdrade runt midjan på mig, minns vargungarna du närde, ändrar åsikt om att skaffa barn och hatar bankerna. Jag tar ut pengarna som jag har satt in hos dem och sätter in min elakhet hos dig istället. Min röst som folk tror är en mansröst, dess hårdhet häller jag ner i hålen på din anteckningsbok som oljefaten förstört. Sedan spatserar jag ovanpå dina dikter och hör dem jämra sig under mig som gravar.

Kärleken har gjort min röst stum
Kriget har gjort din röst stum
Vi har inte segrat

Du gillrar en fälla för mig vid bordet. I timmar inväntar du det rätta tillfället, när jag ska se på dig som en människa utan att varna dig för hjärtats spratt stup i kvarten; mitt förtroende för dig känns trögt, rörelserna går trögt som följd, och du jagar mig.

En lyckad fångst ingenting annat.

Kärleken har fångat mina dagar.
Kriget har fångat dina dagar.

Dagarna förökar sig i människornas almanackor, som kaniner. I skogens almanacka blir de träd. Jag vill att dina dagar ska trassla ihop sig i en knut. Att det förflutna och framtiden blir en enda stam, så att du varken fastnar i det förflutna på grund av minnenas bedövning eller i nuet på grund av en onödig medvetenhet.
Dina minnen är en bedövning; mina drömmar är som en blyg gammal dam inför dem, känns det som.
Din exil är medvetenhet; kallt vatten i ansiktet.
Jag vill att dina stämjärn blir som deg i mina händer, att din bittra mjölk blir söt i mina ämbar som jag lagat och lappat med ängslan över dig.

Kärleken har bedövat min hand.
Kriget har bedövat din hand.  

Vi förmår inte längre örfila den som vi var tvungna att vända andra kinden till
Vi vänder och vrider på jordgloben varpå den begär ännu mer blod
vänder på speglarna varpå vi ser ut som människor på baksidan
vänder på brunnarna varpå de begär din kropp
vänder på konjunktionerna varpå de blir interjektioner
Vi anropar skogen varpå skogen kryper närmre

Vi gav oss in den, trygga som sköten, tålmodiga som språket, vackra som kärleken och modiga som den
och …

VI

HAR

INTE

SEGRAT

Översättning från arabiska: Tetz Rooke