Finn Printz-Påhlson
الانجليزية
Duvorna
Friska metallglimmande duvor
födda i skogarnas skugga,
veka trots färgpraktens pansar,
böljande schalar av siden.
Finlemmat illröda fötters
perfekta små kvinnliga klor,
utsökta också på hanen.
Hjärtslag i formen av skrudar,
halsar så smäckra som ormars,
havsfärg högt upp i furor,
söker mig efter decennier.
Dämpade klanger till nuet,
toner på kortvuxna tungor
finner sin storhet i minnet.
Duvor i skymmande granar
när rusen går över i klarhet,
mörkerseende kådröda ögon.
Också där ni låg slagna,
hökarnas rester i gläntor,
flygiga opalgråa flisor
lagda till tyngder för vinden,
stod skogen runtomkring tempel.
Vingarna speglade i bäckarna,
smyckande ljuset och luften.
Mötet med er som förbannade,
förorenande,inte gödande
grönskan som sjungit i ögonen,
jagade fram över trottoarerna
skrapande ojämna cirklar på
fötternas knotiga missbildningar,
återger bilden av renheten
välsköljd i druvgråa klasar,
nertrampad bort längs med gatan.
Linjer som av Leonardo
har klackarna snabbt retuscherat.
Sotiga duvor skänkts rödhet,
öppet obscena också i döden.
Duvor som löjliga vinglat
i bana från föda till fara;
bespottade luggslitna clowner
resignerade långt bortom feghet,
mer låsta än lågan vid veken.
Ändå finns i duvans blå höghet
gjuten i ryttarstatyskuggans skapnad,
eller i vingar fullt sträckta
till tecken för skiraste drömmar,
aningen av vad den varit
närd i en värld med ett värde,
där den levde i skogarnas välde.
Krassare tycken skall fortsatt
ha den till smutsfläck och ohyra -
kan duvorna ens längre flyga?
Skulle du en enda gång se de
sjuka och ruggiga sitta,
sura i skräpfyllda takrännor,
jämsides ägg i förruttnelse,
mötte dig naket för blickar
platsen en matt poesi glöder till
i minnet av allt den förlorat.
من: Midnattsfresken
Stockholm: Wahlström o Widstrand, 1999
ISBN: 91-46-17437-0
الإنتاج المسموع: 2001 M.Mechner, literaturWERKstatt berlin
Pigeons
Healthy metallic the pigeons
glisten in shadows of woods.
Fragile though richly so coloured,
billowing shawls of pure silk.
Slender and vividly red their
claws are so perfectly female,
also exquisite on males.
Heart beats disguised by apparel,
welcome so lithely as snakes,
sea colour high in the pine trees,
look for me after some decades.
Velvety sounds for the moment,
ringing on miniature tongues,
finding their greatness in memories.
Pigeons in sheltering spruces,
haziness turns into clearness,
in twilight the amber eyes piercing.
Also when lying there slain,
a falcon’s remains in the glades,
unruly opal grey fragments
burdened by weights due to wind,
with temple-like forest surrounding.
Wings are mirrored in rivers,
embellish the light and the air.
Encountering you who condemned
polluted not copious greenery,
foliage that has in one’s eye,
chased along allies and sidewalks,
scraping irregular circles
with feet that are bony deformities,
renders the picture of innocence,
well-rinsed in grey clustered grapes,
trampled alongside the street.
Traces as if made by Leonardo,
heels that have quickly retouched.
Soot blackened pigeons turn reddish,
openly obscene as in death.
Pigeons that ridiculously totter
on track from fodder to danger;
mocked and bedraggled clowns
assenting far beyond cowardice,
more locked than a candle’s flame.
Still in the pigeon’s blue loftiness,
cast in a statue’s bold shadow,
or wings that are fully stretched
as Symbols of ethereal dreams,
the notion of once having
resided in a world that has value,
nourished by a forest’s dominions.
Cynical minds will still claim that
they’re just a pest and a vermin –
could pigeons by chance ever fly?
If you perhaps were to see how
sickly and ruffled they perch,
sullen in rubbish-filled gutters,
alongside their eggs are so putrid,
confronted you nakedly stand
in places where matt poetry glows
remembering all that is wasted.