Sophie Sköld, Jonas Ellerström
السويدية
RDEČE ROŽE
rdeče rože rastejo v nebesih, senca je na vrtu
luč prodira od povsod, sonca se ne vidi
ne vem kako da je potem senca na vrtu, rosa je v travi
okrog so posuti veliki beli kamni da se na njih lahko sedi
hribi okrog so taki kot na zemlji
samo da so nižji in da so videti čisto prhki
mislim da smo tudi mi čisto lahki in da se komaj dotikamo tal
če hodim se mi zdi da se rdeče rože malo umaknejo pred mano
zdi se mi da zrak diši, da je strašno hladen in žgoč
vidim da prihajajo nova bitja
kot da jih nevidna roka polaga v travo
vsa so lepa in mirna in vsi smo skupaj
nekatere ki plavajo sem v zraku zavrti in jih odtrga
zginejo in jih ne vidimo več in ječijo
zdi se mi da je moje telo v žarečem tunelu
da vzhaja kot testo in da potem prši narazen v zvezde
tukaj v nebesih ni seksa ne čutim rok
ampak so vse stvari in bitja popolnoma skupaj
in drvijo narazen da se še bolj združijo
barve hlapijo in vsi glasovi so kot mehka kepa na očeh
zdaj vem da sem bil včasih petelin in včasih srna
da sem imel krogle v telesu ki jih zdaj drobi
kako lepo diham
imam občutek da me lika likalnik in da me nič ne peče
من: Bela Itaka
Ljubljana : DZS, 1972
الإنتاج المسموع: Študentska založba
RÖDA BLOMMOR
röda blommor växer i himlen, det vilar en skugga i trädgården
ljuset tränger igenom överallt ifrån, ingen sol finns att se
jag vet inte hur skuggan då kan synas, det är dagg i gräset
runt omkring ligger stora vita stenar utspridda som vi kan sitta på
kullarna runt omkring är precis som kullarna på jorden
de är bara lägre och ser alldeles lösa ut
jag tror att vi också är alldeles lösa och att vi knappt vidrör marken
om jag går verkar det som om de röda blommorna drar sig tillbaka något framför mig
der verkar som om luften doftar, att det är hemskt kallt och hett
jag ser att nya varelser kommer närmare
som om en osynlig hand placerar dem i gräset
alla är vackra och lugna och vi är alla tillsammans
några som simmar häråt vänds i luften och rycks bort
de försvinner och vi kan inte längre se dem och de jämrar sig
det känns som om min kropp är i en flammande tunnel
den jäser som deg och splittras sedan bland stjärnorna
här i himlen finns det inget sex, jag känner ingen hand
men alla saker och varelser är fulländat förenade
de skyndar isär bara för att förenas ännu mer
färger dunstar bort och alla ljud är som mjuka trasor för ögonen
nu vet jag att jag ibland var en tupp och ibland ett rådjur
att jag hade kulor i kroppen som nu smulas sönder
så vackert jag andas
jag känner att jag stryks med ett strykjärn och det bränns inte alls
Från: När jag läser dig, simmar jag (Rámus, 2010)