Jenny Tunedal
skydda för att förhindra överleva
skydda för att förhindra överleva
Ett barn är skrämmande likt sin mor
och deras otvungna sätt att röra varandra
brer ut sig genom tid och rum
som träden genom grenarna
ljuset genom ögonen
deras galler omkring sig
som blod
En vit skridskobana
en ocean för att skydda
en lite gråkall dag i januari
ett minne som täcker ett annat minne
en av alla känslor är förtröstan
förlängning av hår
perioder av lugn
en ständig självisk kärlek
Snöklätt likt lätt snöfall täckande
det outsinliga ljuset det exakta
ordet för de små såren
ett av flera sätt att administrera smärta
en här som ersätter oss
ett hav för att inte brytas
Hål fyllda med vatten och kött och blod
vårt eget allt detta syre
outbytbarheten det outbytbara
in i det sista
som kommer att dunklas
och lättare lättare snö tätt tätt
tätnar likt mörkret likt stjärnorna
vitnar i den döda snön
Döda flugor vitt luftigt tyg
levande flugor vitt luftigt tyg
en helt igenom mulen himmel
täckt av stumma kroppar stumma
vatten utan stränder bränder utan träd
sviktandet tyngden det allt tidigare mörkret
fallande stigande frekvent
Ditt sätt att beskriva en solnedgång som blod
alla sätt att beskriva en solnedgång som ljus
de flackande orden och efter dom
Det hänger svarta grenar utan löv i träden
som vitt drivet grått drivna moln
neutral mark neutrala stenar
Det är ofrånkomligt att kropparna växer
var liksom höga oåterkalleliga skyddslösa
begränsade tillräckliga återhållna som djur
Fältet härbärgerar rädslan
vad som än sägs vad som än står
likriktat som barn – till synes avsiktslösa –
deras springande och detta: var är nu de rasande / i hopar
Ordet krig är bara avstånd nu
skärmar och olika sätt att fortsätta men också bilder förblir ruiner
förtvivlade män – familjefäder – som inte kan ta sig någonstans
det oförsvarbara
jag tänker på vem det tillhör
Vita svärmar krossade händer eller lampor
frånvarande mödrar döda rosor tallösa massor utslagna
gemensamt rött kroppar som lär oss
ha och hö tillgång och avsaknad beröring och skräck
lysande flykt flyktiga lysande skyddsbehövande ljusskygga
Här är en sorts dröm i verkligheten
en undanflykt eller tillgång
solnedgången dess alldeles gyllene
början t.ex. genom dimman glöder ett guldfärgat ljus
drömlikt och sanningsenligt är vi ännu längre bort
Deras ansikte är numera bara en överdrift
ett slags tid som inte gör motstånd mot sig själv eller det eviga
jag utgör själva synfältet och gränsen
ordet jag återkommer många gånger
men tiden går ändå fortare brus, björkar, rycker
du går undan i närheten
Himlen ger intryck av att inte längre befinna sig över utan under
samma fält idag som igår det vita som inte begränsar sig
förödande fåglar och utsikter
det är lättare att sova så här tidigt på året
det går inte längre att förstå våra regler
deras skyldighet
Fältet pågår som våld innanför olika sätt som har med pengar att göra
och språk medborgarvåld snö ett kallt damm som påminner
frånvaro papper drivor ljus det ligger människor i högra
drömmande snö urskiljningslöst de döda är redan döda
därav täckta – dämpade – i väntan