Håkan Sandell
Poesin
Poesin
Upphunnen till sist av mina egna ord,
de lättflytande dikterna skrivs i mitt blod,
allt starkare glödande, svagare blir jag,
scharlakan och purpur, en lukt av död
som från bytesdjur; skrudad i skönhet
på tunt skrivpapper börjar jag skaka
av köld och av inget skyler mig
utifrån ingenting skyddar mig inuti,
bara sköljer igenom och ödelägger
ja förstörande leker med och överger,
med en kärlek så opersonligt kall
att inspiration vill jag inte kalla det
men ett självförverkligande av något annat
än mig, där jag skymtar vingarna
tunga och breda, skrämmande, detaljerade
i blodröda och åderblå små mönstrade fjäll
eller fjädrar som omsveper dem tätt tätt
med små bilders pilar eller rovfågelsnäbbar.
Sedan ser jag inte mer endast känner att
rummet liksom töms ut och försvinner
i viktlös svindel, fönstren vitnar till,
glädjen nyss blandas ut med lidande
och mitt i min styrka står jag vilsen.
Men även om helt urdrucken på livet
skulle mina ord grönska i tomma himlen
och dra dit levande vatten och vårvindar.
Liksom för Bileam kommer det välsignelser
lätt och rinnande som inget ont vidkände
om jag så illamående önskade förbannelser
från själva hjärtat av den blodlösa blekhet
som dikternas flöde lämnat mig med.